Det ska vara lätt att göra rätt

”Det ska vara lätt att göra rätt!” är en förhållningsregel för de anställda på det företag jag arbetar på. Det kan handla om så enkla saker som att tydligt märka utrustning och kablar så att det blir självklart hur man ska koppla ihop dem. Eller hur komplicerade vi tillåter att våra olika system för rapporter och projektadministration att bli. Egentligen är det en självklar tanke; om det är svårt att göra fel och lätt att göra rätt, kommer vi oftare att göra rätt. Helt utan behov av kontrollsystem som belöningar och bestraffningar.

Ett litet tips till upphovsrättsindustrin: Gör det lätt att göra rätt. Det kan vara värt att pröva. För oss som gillar fri kultur men gärna betalar för oss, vore det en välsignelse.

Just nu är det nämligen så att det är svårt att göra rätt. Mina försök att se damfotboll från en pub i Edinburgh (som beskrivs i det länkade inlägget ovan) är bara ett av otaliga exempel på hur den som lever ett digitaliserat liv får allt svårare att tillfredsställa nyfikenhet, estetiska och kulturella behov utan att vara tvungen att göra fel.

För någon vecka sen greps jag av ett oförklarligt sug att se om Fight Club. Jag grävde fram min DVD som jag köpte när den släpptes för så där en tio år sedan och som sedan dess gett mig en ”Helena Bonham Carter”-fix, när jag behövt det. Skivan gick inte att spela i någon av den handfull av DVD-spelare som finns i hushållet. Inte i DVD:n vid TV:n, inte i den regionfria trucker-DVD som vi köpt för att spela svårspelade skivor, inte i någon av dataspelskonsollerna, inte i någon av datorerna i huset. Ni förstår. Skivan är tydligen kaputt finito, det är helt enkelt en X-DVD. Som rest för att möta sin skapare. Såvitt jag vet finns det ingen laglig tjänst som löser det problem jag härmed ställs inför. Jag har inte bara betalat för att ha Fight Club i bokhyllan, utan förväntar mig möjligheten att se den när andan faller på. Om jag inte vill köpa en ny DVD eller en coolare nyare utgåva på Blu-Ray eller lyckas hitta en legal nedtankningstjänst som fungerar och inte driver mig till vansinne med antipiratpropaganda – så återstår ett enklare mer praktiskt alternativ. The Pirate Bay.

Jag har en kompis som fick problem med sin Windows-installation. Av någon anledning har Microsofts servrar som håller rätt på att en installation av Windows har en laglig licens fått för sig att min kompis inte har köpt den licens som hon har köpt. Det skapar som ni förstår en hel del problem. Till exempel går det inte att installera nödvändiga uppgraderingar. Visst kan man i detta läge lägga ner den tid det tar att diskutera saken med Microsofts help desk. Det är till och med möjligt att de kan hjälpa till och lösa problemet. Ett snabbare och enklare sätt att få till en fungerande Windows-installation är nog ändå att ladda ner än piratkopia. Till exempel från The Pirate Bay.

Jag följer en hel del teveserier. En av mina favoriter är TopGear – bilprogrammet med Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May. Det reprissänds ganska frekvent på BBC Knowledge och om man la ned en hel del tid med att försöka förstå tablån, programmera sin TiVo och sortera bland de inspelade programmen skulle man nog snart ha en samling av gamla säsonger att njuta av i väntan på nya avsnitt. Helt lagligt. För att undvika allt detta arbete skulle man ju förstås kunna tänka sig att betala för DVD:er eller streamning av tidigare säsonger. De finns också att köpa, men inte alla. För vissa av seriens säsonger har det bara getts ut någon slags ”best-of”-sammanställning på DVD. På Amazon Instant Video kan man hitta några säsonger. Men det enklaste sättet att lösa mitt problem är återigen The Pirate Bay.

Jag kunde fortsätta rada upp exempel. De flesta jag känner kan fortsätta att rada upp självupplevda exempel på att det är svårt att göra rätt.

Upphovsrättsindustrin verkar inte riktigt förstå att om de har ett problem är det just detta. Att med DRM-skydd, med försök att låsa in kulturen i plastskivor, med fördröjda releasedatum i olika delar av världen, med undermåliga och onödigt krångliga betaltjänster, med obegripliga begränsningar i vad som erbjuds och hur länge … Med alla dessa inskränkningar som gör det svårt att göra rätt och lättare att få tag på det man vill ha eller behöver på illegitim väg gräver de sin egen grav.

Istället står de i startgroparna för att, med statsministerns ord, jaga en hel ungdomsgeneration. I dagarna väcker det knappt någon uppmärksamhet att en 15-åring är på väg att lagföras för att ha tillgängliggjort ett trettiotal filmer. GP skriver en kort notis. Någrabloggare kommenterar. Invid GP:s artikel kan man svara på frågan om man laddar hem olagligt på nätet. En förkrossande majoritet svarar ja. Upphovsrättsorganisationer drar 15-åringar inför rätta, samtidigt som en allt större del av deras kunder överger dem till förmån för modernare, effektivare men framförallt enklare distributionsvägar för kultur. Och ändå tycks lösningen vara så enkel.

Det ska vara lätt att göra rätt!

Anställd av Pravda att skriva sanningen

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

— För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

  1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
  2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
  3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.