Diminishing returns

Regeringen Reinfeldt, tillsammans med en massa andra tekniskt illitterata beslutsfattare världen över, ägnar sig åt att pissa i motvind. De strävar rakt mot ett paradigmskiftes stormvindar.

Kommunikationsmöjligheterna människor emellan har exploderat i tillgänglighet och potential. Det handlar inte bara om internet, även om det är den största delen av kakan, utan även om telekom och ad hoc nätverkande via wifi och bluetooth.

Värdet av den lätthet med vilket vi kommunicerar driver den tekniska utvecklingen. Utvecklingen driver i sin tur mot än enklare och mer fullständig kommunikation. Vi nådde en tipping point i början av millenniet, där värdet av kommunikationen blev så stort att det inte längre kunde nonchaleras, och utvecklingen började driva sig själv. Vi ser konsekvenserna i form av att företag som till exempel Microsoft överger proprietära slutna format för öppnare, trots att de proprietära formaten var en viktig del av deras tidigare affärsmodell. De är inte framme ännu, men utvecklingen är tydlig.

Trots det befinner vi oss bara i början av den utvecklingen. Vi har kommit så långt att vi börjar märka det i vår vardag, men den fulla potentialen ser vi inte ens ännu. Det är som outforskat territorium, som när västern öppnades för nybyggare, utvecklingspotentialen är enorm. Men på samma sätt som med nybyggarna, så kommer många att upptäcka att guldet blev till sand.

Det som beslutsfattare världen över sysselsätter sig med just nu är att låtsas att inget förändrats. Man försöker få kontroll på kommunikation man inte bör ha kontroll över, slår vakt om modeller som är föråldrade, försvarar kolonialmakternas rättigheter mot nybyggarnas frihetssträvanden och försöker i största allmänhet få stora delar av utvecklingen ogjord. Allt med de bästa av föresatser, att man slår vakt om ”rådande värden” och ”moraliska rättigheter”.

Fortsätt läsa ”Diminishing returns”

Lobbykratin och immaterialrätten

Mer och mer framstår vårt moderna västerländska statsskick som lobbykrati snarare än demokrati. Det är ett demokratiskt problem om man som särintresse kan köpa sig makt, eftersom det ställer statens/samhällets neutralitet i förhållande till sina medborgares intressen på huvudet.

Ett bra och välformulerat exempel, angående fildelning och immaterialrätt står HAX för. Jag citerar hans ”särintressen och lagstiftning”:
 
> Jag blir så trött på musik- och nöjesindustrin. Deras affärsmodell har inte hängt med i den tekniska utvecklingen. Det är naturligtvis tufft. Men det är deras problem.
>
> Om de vill skydda sig mot piratkopiering, då är de naturligtvis fria att sätta in olika tekniska kopieringsskydd. Om de tror att det fungerar och är bra för affärerna.
>
> Men de har inte rätt att kräva att lagstiftningen skall anpassas för att rädda deras förlegade affärsmodell. (Med den logiken skulle vi ha både hästdroskor och ångmaskiner än i dag.)
>
> En enskild bransch kan inte, utifrån sitt särintresse, kräva att hela internet skall regleras, kontrolleras och filtreras.
>
> Och politikerna får absolut inte använda lagstiftningen för att springa ärenden åt en viss grupp medborgare. Lagstiftningen är till för att skydda medborgarna och för att vårt samhälle skall fungera. Inte för att utföra tjänster åt vissa enskilda företag eller branscher.

Goda liberaler står ibland upp för immaterialrätten. Att någon skapar något ger naturligtvis personen rätten att bestämma över det som skapats, och sträcker man ut det till information så kan det tyckas att samma regler borde gälla där. Liberalismens syn på äganderätt har trots allt mindre att göra med fysiska ting än med relationen mellan människor. Men resonemanget är inte utan problem.

Grunden för äganderätten, och för alla former av transaktioner är tillgång och efterfrågan. Alla känner till det. Alla förstår dock inte att själva grunden för äganderätten handlar om bristande tillgång. Det blir svårt att hävda äganderätt till en bit vakuum i världsrymden, helt enkelt för att det finns oändligt med vakuum att tillgå. Till och med när det gäller finita tillgångar, så kan det vara svårt att hävda äganderätt om tillgången är så stor att det blir meningslöst.

Musik, film och mjukvaruindustrins förutsättningar är därför att skapa artificiell brist. Endast genom att se till att deras produkter finns i färre exemplar än antalet intressenter kan de sätta de priser de vill ha. Det var lätt när det handlade om fysisk distribution via till exempel Vinyl, VHS, CD eller DVD – däremot desto svårare när det bara handlade om nollor och ettor över optiskt fiber. Ordet exemplarframställning, som är själva grunden för en stor del av branschens affärsidé blir absurt när kostnaden för att skapa en med originalet identisk kopia närmar sig noll.

I det ögonblick ”exemplarframställningen” inte längre innebar en blek kopia, och i det ögonblick det var nästan kostnadsfritt, så blev bolagens affärsmodell utdaterad över en natt. Det som borde gjorts, och det för mer än ett decennium sedan, är att fundera ut nya fungerande affärsmodeller. Att det idag fildelas copyrightad musik, film och mjukvara på det sätt som görs är en direkt konsekvens av att industrin missade tåget.

Istället valdes en väg som i allt väsentligt gick ut på att fortsätta begränsa tillgången för att hålla upp prisbilden. Fast när man inte längre har monopol på distributionen blir det nästan omöjligt. Den logiska följden var att införa kopieringsskydd och DRM, inleda fildelarjakt och att lobba för allt mer drakonisk kontroll av sina egna potentiella kunder. Honnörsfrasen blev något i stil med: ”toe the line and pay up”, vilket inte precis är det mest konstruktiva förhållningssättet för en industri som vill ha ett bra förhållande till sina kunder. Faktum är att man alienerat sina kunder. Kunderna överger antingen de alster man vill sälja eller kopierar utan att betala en krona — de har inte ens mage att ha dåligt samvete, varför skall man ha det när man bedrar bedragaren?

Resultatet är ett oerhört svek mot kreatörerna. Det kan låta absurt, eftersom det ytligt sett kan se ut som om de som fildelar är de som tillfogar kreatörerna skada. Fast om man tänker lite längre inser man att det inte är hela sanningen, snarare är det en konsekvens av industrins felslut.

Hade industrin tänkt om redan för dryga tio år sedan, innan Napster brutit igenom vallen, så hade situationen sett bra mycket annorlunda ut. Hela den attityd som faktiskt existerar och som vill att allt skall vara gratis, hade troligen inte alls fått lika mycket fart. Utvecklingen mot nya affärsmodeller hade påbörjats redan innan industrin var helt urlakad, och många av de skivaffärer, videobutiker och musiktjänster som idag arbetar i uppförsbacke hade fått helt andra – och bättre – förutsättningar. Folk som ändå vill betala för sig, hade inte laddat ner olagligt för att slippa leverantörernas DRM-skadade material som allt som oftast är direkt oanvändbart.

Tyvärr fortsätter man i de invanda hjulspåren, och nu börjar vi se de ultimata konsekvenserna av den motsättningen. För det råder inget tvivel om att upphovsrättsindustrins lobbyister befinner i sig i själva stormens centrum när nu diverse repressiva åtgärder diskuteras på nationell nivå och inom EU. Utan en trasig industris lobbyister skulle idén att stänga av internettillgången för fildelare te sig just så absurd som den faktiskt är. Utan en trasig industris lobbying skulle ACTA-avtalet inte få så mycket draghjälp. Utan en trasig industris lobbyister och advokater skulle ISP:ers skyldighet att bibehålla sina kunders anonymitet inte angripas från alla fronter, teledatalagringen skulle varit svårare att få i sjön etcetera. Bakom en stor del av det moderna samhällets 1984-tendenser, så hittar vi copyrightlobbyisterna som surrande idoga små arbetsbin – de är inte ensamt skyldiga, men de arbetar helt klart inte på rätt sida demokratisk utveckling och stabilitet.

Copyrightarnas lobbykratiska tendenser leder till kontrollsamhället, är det inte dags att våra beslutsfattare slutar kyssa deras fötter och inser att det inte är deras uppgift att skydda en industri i full färd med att begå kollektiv seppuku?