Om att dra alla över samma kam

En av reaktionerna på de senaste dagarnas Nordkorea-lulz av The Pirate Bay gjorde att vissa tyckare som vanligt inte kunde hålla isär Piratpartiet och The Pirate Bay. Om The Pirate Bay vill bo i Nordkorea blir automatiskt Piratpartiet rövclowner och odemokratiska as. Förstå den logiken den som kan.

Jag insåg när jag tänkte närmare på detta att det är ett vanligt problem i fildelningsdiskussionen. Man blandar ihop motivation och argument från helt olika aktörer med helt olika relation till frågan om fildelning. Det kan finnas anledning att fundera över vad för relation en person eller organisation har till fildelning och vad den har för argument för det innan man skärskådar och kanske förkastar både argument som åsikter.

Ett exempel är skillnaden mellan att vara en fildelningstjänst som arbetar för att fildelning ska vara helt fri och ofta med anarkistiska eller lulziga argument eller utspel (The Pirate Bay) å ena sidan. Å andra sidan ett politiskt parti som bland annat arbetar för ett samhälle där icke kommersiell fildelning inte bara är lagligt utan till och med uppmuntras (Piratpartiet).

Det är inte rimligt att pådyvla Piratpartiet ansvar för The Pirate Bays åsikter, argument eller aktiviteter. Visst stödjer partiet fildelningssajten på olika sätt. Till exempel de senaste åren genom att ge dem kontakt med internet. Det betyder inte att partiet står bakom varenda sak som någonsin sagts eller gjorts av någon i den oformliga svärm av aktivister som på olika sätt hjälper till att driva The Pirate Bay.

Jag funderade sedan på om det fanns något sätt att organisera det här problemet och insåg att det finns minst tre olika positiva förhållningsätt till fildelning och att en persons eller organisations argument i hög grad bestäms av vilket av dessa man har.

Att vilja fildela

Viljan att fildela kan ha många orsaker. För vissa fildelare är orsaken också ett argument som man kan använda för att förklara varför man fildelar eller för att övertyga andra om nyttan, tjusningen, glädjen i fildelning.

Det är vanligt att tala om generation gratis och beskriva fenomenet fildelning som att det bara handlar om att man inte vill betala. Jag har många gånger hävdat att detta stämmer dåligt med verkligheten eftersom det finns undersökningar som visar att fildelare också är stora konsumenter av betald kultur. Att det är gratis är ändå för många en faktor. Man tankar hem saker som man inte vet om man skulle vilja betala för. Om dessa låtar, filmer, böcker etc kostade pengar skulle man inte ladda ner dem.

Fast att det är gratis är knappast något man använder när man argumenterar för fildelning. Då kanske man istället talar om att det är praktiskt. Man kan få tag på det man vill fort och lätt. Man kan snabbt hitta översättningstexter till filmer. Man behöver inte registrera sig eller vara medlem någonstans och så vidare.

Ett annat viktigt argument som Jenny Strömstedt skrev om i expressen i helgen är att man har bråttom. (Anna Troberg har sedan svarat Jenny Strömstedt i ett öppet brev på Piratpartiets hemsida.) Jenny raljerar över vår tids behov av omedelbar behovstillfredsställelse och söker där svaret på varför människor söker sig till sajter som The Pirate Bay. Jag kan hålla med henne om att vi lever i en värld där ”sedan är lika ointressant som nyss”, men jag tror inte det förklarar fildelningen. Jag väntar ofta på att filer ska bli klara. Ibland är det inte så många som seedar, ibland är min lina lite skakig. Ville jag ha omedelbar behovstillfredsställelse skulle det vara bättre att streama från en fulsajt eller från en betalsajt.

Däremot är tidsaspekten på ett annat sätt en viktig del av fildelningskulturen. Vi lever idag i en värld av konstanta internationella kontakter i realtid. Jag vill inte se en film flera månader efter USA-premiären, jag vill inte se en TV-serie dagen efter eller med en veckas eller ett års eftersläp.

När inte de som äger distributionsrätten vill tillfredsställa vårt behov när vi vill så tar vissa av oss saken i egna händer. Vi vill ha möjligheten att uppleva kultur samtidigt oavsett om vi bor i Delsbo i Hälsingland eller i Dehli i Indien. Och varför inte? Varför ska vissa kulturkonsumenter få vänta i värsta fall i månader innan de får tillgång till en kulturyttring som har ett bäst före datum? När vi umgås globalt börjar kompisarna att prata om senaste avsnittet, filmen, plattan direkt – ska jag låta bli att umgås med dem då om jag råkar bo i Delsbo?

Ett annat exempel på samma problematik beskrev Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets Hus och Parker på Svd Brännpunkt i helgen. I Sverige är det i stort sett distributionsmonopol för film. Detta innebär att de som inte bor i närheten av rätt biograf inte kan se vissa filmer någonsin om de inte åker till våra större städer och att de får vänta i evigheter på andra filmer. Väljer man att bo i obygden kanske man får räkna med sådant, men det Gunno Sandahl vänder sig emot är att SF utnyttjar sin ställning på marknaden till att släppa sina filmer till andra biografer än de som de har valt ut under premiärveckor. Tack Lake för tipset.

Att vilja att det ska vara lagligt att fildela

Det är inte alla som fildelar som tycker att det är viktigt att ändra lagen. I kampen mellan upphovsrättsförsvarare och upphovsrättsreformister väljer inte alla de miljoner människor som fildelar sida. Så länge de inte påverkas i sitt kulturkonsumerande så spelar det kanske inte så stor roll om de bryter lite mot en lag. Detta sätt att resonera är ganska vanligt bland människor. Den centrala frågan är inte om något är olagligt utan hur stor risk det är att åka fast.

Detta betyder också att man inte kan utgå ifrån att de som vill reformera upphovsrätten och tillåta icke kommersiell kopiering och spridning inte nödvändigtvis har samma bevekelsegrunder som de som bara vill få fildela i fred.

De jag har kontakt med och har diskuterat fildelningsproblematiken med har mer komplexa argument som handlar än att de vill ha saker gratis, enkelt och snabbt. Det handlar till exempel om resonemang kring att upphovsrätt och andra frågor används som svepskäl för att göra ingrepp i värdefulla strukturer för ett vitalt offentligt samtal och att fungerande åtgärder mot fildelningen med nödvändighet kommer att begränsa yttrandefrihet, informationsfrihet och personlig integritet på ett sätt som är ett orimligt pris för det man vill skydda.

För vissa är det också en ideologisk fråga, där delandet av information, kunskap och kultur är något nödvändigt gott och att alla inskränkningar i möjligheten att dela behöver ha starka argument.

Att de som har satt sig in i frågan och har argument av de typer som nämns ovan, bemöts som om de tillhör gruppen som bara vill ladda ner, är bekymmersamt för diskussionsklimatet och möjligheten att komma framåt i ett samtal om upphovsrätten. När ens egna analytiska resonemang bemöts med: du vill ju bara ha saker gratis, så blir det svårare och svårare att ta ett djupt andetag och börja om.

Att vilja stödja den olagliga fildelningen

Den sista gruppen jag tänkte tala om är de som inte bara vill ändra lagen utan också vill stödja den olagliga fildelningen på varje tänkbart sätt. Det är de som hjälper till att hålla igång sajter som Tankafetast och The Pirate Bay. Det är de som cammar filmer, rippar DVD:er och skapar orginaltorrenter. Utan dem skulle inte svärmen av fildelare utgöra ett hot mot Hollywood och underhållningsindustrin.

Varför de gör saker kan jag bara spekulera i. Naturligtvis finns det de som har ett vinstintresse här. Antingen har de hittat ett sätt att tjäna pengar på fildelningen t ex genom reklamfinansiering eller så vill de tjäna status, renomme och och berömmelse. Jag är däremot inte säker på att detta är huvudskälet. Jag tror att det snarare handlar om att testa gränser, ställa till oreda, lulza och om nyfikenhet kring vad som är möjligt att göra.

För vissa handlar det också om politiskt motiverade handlingar. Personer som tycker det är fel att begränsa kopiering och spridning och som vill ha sönder det gamla systemet genom att göra det tekniskt och socialt obsolet. Något som oftast visat sig vara en snabbare väg till samhällsutveckling än att ändra lagstiftning.

I det här sista avseendet kan jag känna igen mig. Jag ger inte mitt oreseverade stöd till olagliga fildelning. Jag är skeptiskt till den hantering som de första leden i kedjan ägnar sig åt när de filmar av eller rippar filmer, ibland innan de har offentliggjorts. Men delar av verksamheten stödjer jag av politiska skäl. Framförallt stödjer jag andras rätt att protestera mot lagstiftningen genom att bryta mot den. Varför skulle det inte vara legitimt att föra den här politiska kampen med sådana metoder om det var legitimt för medborgarrättsrörelsen i USA och miljörörelsen.

Jag förstår inte människor som till exempel Andreas Ekström som har ett sånt stort behov av att säga att vi gör oss löjliga:

Sluta för guds skull upp med att jämföra din illegala fildelning med stora frihets- och demokratirörelser i historien! Det ger uttryck för en fullständigt grotesk självbild. Att du bryter mot lagen om upphovsrätt gör dig inte lik Rosa Parks. Det gör dig lik en snattare.

Till dem vill jag säga: Det går inte att veta idag vad som kommer att framstå som en viktig kamp imorgon. Det gick inte att veta innan Rosa Parks blev en symbol för sin kamp att det hon gjorde var hjältemodigt och symbolladdat och inte bara en ogenomtänkt protest mot övermakten.

Till sist

Piratpartiet samlar alla tre grupperna bland sina anhängare. Det betyder som sagt inte att våra argument för upphovsrättsreform är lika ogenomtänkta som en genomsnittlig nedladdares. Och det betyder inte heller att vi har ansvar för allt vad den sista gruppen har för sig eller säger. The Pirate Bay och Piratpartiet må var två grenar av piratrörelsen. det gör inte att Piratpartiet skulle stödja Nordkorea för den osannolikt osannolika händelsen att The Pirate Bay skulle göra det. Läs Emma för mer om just detta perspektiv.

 

Varför inte klippa kablarna?

Nu diskuteras pirateri och fildelning igen som en följd av Rättighetsanalysens hotfulla brev till styrelseledamöterna i Piratpartiet.  Min upplevelse är att det vi får se är en trött repris på huvudmatchen för några år sen. Tonläget är högt men rösterna lite trötta, som om man inser att frågan borde vara löst för länge sen. Men det är den ju inte. Samtidigt är en sak sig lik. Förenklingarna, avsaknaden av nyanser och oförmågan att se motpartens perspektiv. Fildelning eller piratkopiering är och förblir en svartvit frågeställning med oanade förmåga att mobilisera affekt.

Jag tänkte därför försöka mig på lite pigg gråskala.

The Hydra Bay

En sak som man hör folk säga eller ser folk skriva är att politiska partier inte ska bryta mot lagen. Att ett lagbrott inte kan förklaras med politisk övertygelse. Att vi piratpartister alltså bara är ett gäng tjuvaktiga typer som inte står för vad vi gör. Men lagbrott kan vara synnerligen politiska. Lagen får inte sin auktoritet från Gud utan från vår gemensamma acceptans av den. Både att ignorera lagar man finner orättfärdiga och att begå flagrant högljudda brott mot dem är alltså att driva fram politisk förändring av lagarna. Kanske inte på en sån nivå av hjältemod som Mahatma Gandhi eller Plogbillsrörelsen, men i det lilla. De två miljoner svenskar som somlig statistik hävdar ska fildela ägnar sig åt denna typ av lagbrott. Om tillräckligt många struntar i lagen kanske de som bestämmer inser att den är irrelevant till slut. Som när det avkriminaliserades att gå mot röd gubbe. När en politisk rörelse deltar i detta lagbrytande så sker det naturligtvis inte i det tysta, utan med lite mer buller och bång eftersom avsikten är att bedriva politik.

Men vad är det då som är fel på lagen? Hur kan det vara så viktigt med gratis filmnedladdning? Felet är inte behovet av att betala de som satsat ekonomiska resurser, kreativitet eller arbete i att skapa kulturella verk. Tvärtom egentligen. De flesta av oss aktiva fildelare och övertygade pirater älskar när vi på ett tydligt sätt kan betala till kulturskapare. Problemet har inte att göra med skapande eller relationen mellan artist och kulturnjutare.

Problemet handlar om distributionen och diverse omoderna och skadliga inlåsningseffekter, monopoltendenser och tankemönster ärvda  från medeltidens skråsystem. Vår lagstiftning, vårt allmänna rättsmedvetande och vår kultursektor har inte hängt med när en våldsam teknikutveckling har lett till en genomgripande beteendeförändring som ställer krav på omvälvande förändringar i affärsmodeller och verksamhetsinriktningar.

Jag tror de flesta är överens om principen att vi  i ett mindre och privat sammanhang har rätt att dela med oss av kultur. Oavsett om det handlar om att spela in ett teveprogram och se det med några som missade det när det sändes, att göra ett blandband till en kompis, att låna ut en spelregelbok för kopiering, att klistra ihop ett collage av bilder och ge bort i födelsedagspresent. Denna privata kulturdelning är principiellt ett ingrepp i upphovsrätten i de flesta fall, eftersom upphovsrätten skyddar rätten att mångfaldiga och sprida skyddade verk. Men dessa undantag är något vi oftast är överens om. De är delvis reglerade i lag – vi har citaträtt eller på engelska fair use och vi har rätten att göra kopior för personligt bruk. Delvis är de inte reglerade utan följden av sedvana. I vissa fall är de fortfarande olagliga, men allmänt accepterade som kopiering av enstaka exemplar av delar av en bok.

Exakt vilka gränser juridiken drar för dessa inskränkningar i den absoluta upphovsrätten tänker jag inte ge mig in på. Delvis därför att det är svår juridik som jag inte känner att jag behärskar, delvis för att det är lite vid sidan av min poäng. Vi kan nöja oss med att det finns ett sådant område, där vi har rätten att sprida kultur.

Ur upphovsrättsinnehavarnas (och deras förvaltares inom upphovsrättsindustrin) perspektiv var denna privata spridning av kultur förhållandevis oproblematisk på den tiden det var dyrt eller till och med omöjligt att göra perfekta kopior. Visst ville de ha ersättning för privat kopiering på kassettband, men min barndoms blandband var inget hot mot LP-skivorna eftersom kvaliteten var för dålig.

I och med digitaliseringen kan vi idag, utan tillgång till särskilt avancerad utrustning, göra kopior som är lika bra som originalet och i och med internet sprida dem till stora grupper. Denna förändring är teknisk och svår att göra något åt. Den katten får vi inte tillbaka in i påsen ens om vi vill. Dessutom är nyttan med de möjligheter tekniken ger så stora att jag har svårt att se att någon egentligen vill stoppa vår möjlighet att digitalisera och dela information globalt människa till människa.

Frågan är alltså om man ska reglera detta digitaliserande, kopierande och spridande och i så fall hur. Jag tycker inte det privata användandet utan kommersiella intressen ska regleras eftersom det är så värdefullt för samhället, för mänskligheten och för kulturen att vi kan dela och sprida information på detta sätt. Alla sätt att försöka reglera den kopiering och spridning som inkräktar på upphovsrättsinnehavares rätt kommer också att betyda att vi reglerar människors möjlighet att yttra sig, att samlas och att sprida kultur, tankar och idéer. Det kommer innebära att vi reglerar sönder det bästa verktyget för demokratisk utveckling som världen skådat.

Om man vill reglera de fall där någon drar kommersiell vinning av någon annans upphovsrätt, då är jag helt med däremot. Reglera på!

Så vad har då detta med The Pirate Bay att göra? Jo, enligt min mening finns det ingen avgörande skillnad mellan vad vi småskaliga fildelare ägnar oss åt och den lagliga analoga kulturdelning jag beskrev ovan. Vi delar kulturella upplevelser med en begränsad krets. Det som får det att se så storskaligt ut är att vi är så många som gör det samtidigt på samma ställe. Lite som om alla som gjorde blandband i Europa på 80-talet hade samlats i en lokal och gjort blandband åt varandra.

När jag använder The Pirate Bay för att leta upp en torrent och sen delar ut den med min torrentklient så påbörjas inte mer än något tiotal nedladdningar från andra som delar ut den torrenten. När min dator börjar ha delar av det material torrenten pekar på så startas också bara något tiotal uppladdningar till andra som är intresserade av filen. Jag får alltså filen av en liten grupp människor som hjälps åt att ge den till mig och jag hjälper samtidigt till att ge filen till en liten grupp människor. Skillnaden är att vi inte delar så mycket mer än intresset för just denna kulturprodukt. Blandbanden och kopieringen av rollspelsregler på 80-talet skedde i kretsar där man inte var riktigt lika anonyma och där man hade starkare band än bara delandet av kultur. Men det kunde fortfarande handla om att jag fick saker av en mindre grupp människor och gav till en mindre grupp människor.

Att slå ner stenhårt på detta kulturdelande är alltså inte som många hävdar att återställa ordningen till som de var innan den hemska nya tekniken. Det handlar om att legalt minska våra möjligheter att dela kultur just när vi genomgår en revolution av möjligheterna att göra just det. Enligt mig är det fel väg att gå.

Men nu invänder kanske vän av ordning: ”The Pirate Bay då? Är inte det just ett exempel på att skapa kommersiell vinning med hjälp av upphovsskyddade verk? Är det inte dem vi borde sätta åt då?” Då måste vi titta på vad The Pirate Bay egentligen är idag 2013, inte vad människorna runt sajten och sajten i sig har kommit att bli symbol för. The Pirate Bay är idag en sökmotor. Den innehåller inga upphovsrättsligt skyddade verk för nedladdning. Den kopplar inte samman nedladdare med uppladdare. Den hjälper mig att hitta den torrentfil som jag behöver för att min dator ska kunna leta upp andra som vill dela kultur med mig. Att hitta sådana torrenter går utmärkt att göra med vilken sökmotor som helst. Prova att skriva ”Game of Thrones torrent” i din favoritsökmotor ska du få se.

Om du nyfiket klickade på länken till Game of Thrones ovan så fick du också läsa ett av många exempel på att de som skapar modern kultur ofta ser fildelningen som en hjälp att sprida sina alster och inte som en fiende. Tar man utöver det i beaktande att The Pirate Bay och andra liknande söktjänster hjälper oss att hitta kulturella alster som inte längre distribueras på kommersiell väg som gamla kultfilmer eller teveserier, böcker som är slut på förlaget eller musik som är för smal för att saluföras på CD så är frågan om The Pirate Bay skadar kulturlivet mer än den hjälper det. En annan sak som är viktig att komma ihåg är att mycket modern kommersiell och icke kommersiell kultur bejakar de nya informationsvägarna och använder fildelning och liknande som sin viktigaste distributionsplattform.

Att jaga The Pirate Bay och därmed hota politiskt aktiva med stämningar är mot denna bakgrund ett i allra högsta grad tveksamt beteende enligt min ringa mening. Men det sätter fingret på några viktiga politiska frågor för vår tid.

Vem ska bestämma vad vi får dela för information? Vilka principer är viktigare än fri information?

Piratpartister är inte alla blint religiösa informationsfrihetsivrare – vi delar uppfattningen att det behövs diskussion kring vilka principer som ska gälla. Vår åsikt är att den diskussionen bör leda till en förändring av vissa av de rådande principerna. Men långtifrån alla piratpartister är fundamentalister i fråga om hur denna förändring bör se ut.

Vi delar övertygelsen att internet är för viktigt för att förstöras av människor som inte förstår det, som försvarar lagar och rättsprinciper som inte passar det, och som går ärenden åt en industri som har allt att vinna på att det blir förstört.

  • Ett sätt är att bedriva politisk opinionsbildning med målet att ta plats i folkvalda församlingar.
  • Ett annat sätt är att övertyga andra politiska rörelser om vår syn på saken så att de kan påverka lagstiftningen från sina mandat.
  • Ett tredje sätt är att med ett amerikanskt uttryck ”put your money where your mouth is” genom att försvara rätten att dela information där den hotas – som till exempel på The Pirate Bay.

Piratpartiet gör som miljörörelsen gjorde när den växte fram, det vill säga alla tre sakerna. Därför var det helt rätt av det svenska Piratpartiet att förse The Pirate Bay med internetkoppling och jag är stolt att vara del av en politisk rörelse som fortsätter att säkra The Pirate Bays överlevnad via våra norska och katalanska kamrater.

Och det inte det allra minsta för att jag vill ha tillgång till gratis Hollywoodfilmer.

Varmt i byxan

Netflix och HBO värmer just brallorna med hjälp av blåsan, ni vet enligt den gamla klyschan om vad som är varmt och skönt först och mindre mysigt efter en stund.

HBO läckte först en skvätt tillsammans med Fox och Warner Brothers genom att köpa exklusiva rättigheter till deras filmer. Det värmde gott att stå där med kiss i byxorna samtidigt som Netflix stod bredvid och frös.

Netflix ville naturligtvis inte vara sämre, men kunde först inte klämma fram mer än en liten skvätt när de såg till att i alla fall få visa serier från Warner. Men sen lyckades de komma över potträningen och lät det forsa ordentligt tillsammans med Disney när de köpte exklusiva rättigheter till Disneys filmer, inklusive nya Pixar-produktioner. De stod nu där med byxorna rykande i kylan och log i mjugg åt HBO som precis började känna kylan krypa på.

HBO tog nu i så att det nästan svartnade för ögonen och pinkade till slut tillsammans med Universal ur sig en ordentlig fors som rann varmt utmed insidan av låren, kylan var ett minne blott.

HBO och Netflix står nu där och tänker att det nog finns lite kvar i blåsan om de klämmer ordentligt, för ingen av dem har ju lyckats köpa upp SONYs filmer än. Det börjar bli lite småkyligt och de står båda och klämmer så de blir smått blåaktiga i ansiktet. Sony korsar benen och väntar på vem som ska bli först att göra dem sällskap när de pissar ner sig de också.

Någon av dem, eller kanske båda två kommer nog få ur sig en skvätt till, men sen börjar det bli lika tomt i blåsorna som det är blött i byxorna. Kylan finns kvar runt dem och snart nog slutar det ryka av värme. Då står de där med den våta kylan, med klådan och med tårna kippande i de våta skorna. De har pissat bort möjligheterna att hålla värmen någon längre stund och riskerar att mer eller mindre frysa till isstoder.

Ingen av dem fattar tydligen att de i sin tävlan pissat bort sina möjligheter, det enda som återstår är att med blåa läppar hjälpas åt att torka kläderna så fort som möjligt. Det kommer fortfarande lukta rätt surt, men då kanske de i alla fall inte fryser till is.

Eller för att lämna de blöta liknelserna och gå på den snuskiga verkligheten. HBO och Netflix tävlar om att köpa upp exklusiva rättigheter från filmbolagen, så att de blir ensamma om deras filmer. Resultatet blir att ingen av dem kan visa alla filmer användarna vill se, vilket sänker värdet på båda tjänsterna. Filmbolagen tjänar en rejäl hacka till en början, men om tjänsterna dör är det verkligen makalöst korkat.

Men upphovsrättslogiken i kombination med kortsiktig marknadslogik felar aldrig. För vem säger nej till tvåhundra miljoner dollar per år nu, istället för kanske hundra, för att de där hundra kanske kan återkomma varje år i ett decennium istället för bara ett par år? Ett slag vunnet samtidigt som man förlorar kriget.

Jag undrar verkligen hur studiorna tänker? För det borde vara uppenbart för varje tänkande människa att den uppstyckningen av marknaden med rättigheternas pizzaskärare, är ett tvärsäkert sätt att se till att piratkopieringen av filmer överlever många år till.

Så in i helvete spåndumt.