Lagen måste ändras, men det räcker inte

Bakom lagen eller under den eller som ett hav som omsluter den finns de värderingar som vi förstår handlingar och händelser, rätt och fel genom. Att lagen skulle kunna tolkas och tillämpas värderingsfritt är en utopi. Värderingar och i dessa värderingar insprängd kunskap är ett filter som alla människor utan undantag upplever världen genom. Det gäller även jurister — rådmän och hovrättsråd.

Vi har en situation där rättssamhället håller på att bryta samman inom vissa områden. Det fattas beslut som inte bara strider mot det allmänna rättsmedvetna, utan som om vi försöker förstå dem inom ramen för det juridiska system det är tänkta att utgöra en del av är uppenbart orimliga.

Men jag vill inte kalla det rättsröta. Det är inte de beslutsfattande ämbetsmännens handel och vandel som är problemet. Problemet ligger dels i de orimliga lagar de är satta att tillämpa. Lagarnas orimlighet förstärks sen av att de inte tolkas i ett värderingsfritt vacuum.

En domare är inte jävig bara för att han har åsikter om de frågor som hamnas på hans bord. Rättssamhället kan hantera att domare med tonårsdöttrar får döma i mål om barnpornografi, att domare med villor får döma i mål om villainbrott. Till och med om domarna är engagerade i frågorna genom aktionsgrupper mot barnporr, eller en grannsamverkan mot inbrott så kan de fortfarande döma. Själva den moraliska rättsfrågan utgör ju här inget problem. Att en domare är engagerad i att lagen upprätthålls även utanför sin ämbetsutövning kan vi leva med. Annars vore det orimligt svårt både att rekrytera domare och att vara det.

###Goda och milda domare?

Som son till en ”god och mild domare” (pappa läste gärna ur Olaus Petri domarregler) har jag från tidig ålder följt en domares gärning och de moraliska och känslomässiga problem som yrket innebär. Inte bara för pappa utan även bland hans vänner och kollegor. Det ger mig ett möjligen udda perspektiv visavi juridiken och dess utövare.

Värderingarna och kunskapen finns alltså där som ett filter inför den värld och det händelseförlopp som domaren har att förstå och tolka. Så långt är det precis som för oss andra. Men till skillnad från oss andra har domaren inte bara rätten utan uppgiften att avgöra hur händelseförloppet ska förstås och vad som rätt är.

Vi kan jämför med en fotbollsdomare. Alla vet att vissa spelare har en tendens att överdriva eller falla lätt i straffområdet. När en sådan spelare faller i en närkamp kommer alla som ser det nästan förutsätta att det inte är så allvarligt, även domaren, och han får därför mer sällan en straff med sig.

Det är inget konstigt med det, men medan vi i publiken kan bli upprörda om ett domslut går oss emot eller i hemlighet nöjda med att motståndarna missade än straff, så kommer domarens reaktion och beslut att recenseras med hjälp av slowmotionupptagningar. Detta fenomen gör domare (både fotbolls och den juridiska varianten) väldigt medvetna om sina egna värderingar. Det är en yrkesskada kan man säga och ett inte alltför ovanligt samtalsämne dem emellan.

Låt oss för resonemangets skull utgå ifrån att Tomas Nordström, Anders Eka, Henrik Rasmusson et al är hedervärda män. (Jag tror inte på konspirationsteorier om hemliga sällskap som vill nedmontera våra rättigheter.) Varför ser inte dessa pålästa och med all säkerhet skickliga yrkesmän att deras beslut är problematiska, att de utgör en del av en rättsapparat i sammanbrott? Jag är övertygad om att det är en följd av värderingar och kunskap. Tomas Nordström kan inte anses jävig för att han inhämtar kunskap om ett rättsområde, för att han har uppfattningar om det som i deras kretsar anses som de normala uppfattningarna. Han skulle inte anses jävig för att han ansåg att det var fel att stjäla.

###Digital divide

Den genomgripande samhällsförändring som vi står mitt i delar befolkningen i en grupp vars dagliga liv delvis flyttat ut i de nya digitala sammanhangen och en grupp som ser på detta utifrån som ett nytt verktyg, en ny mediekanal, en ny distributionsväg. Med denna uppdelning följer att de två grupperna har olika mycket kunskaper om hur den nya teknologin fungerar och olika värderingar om vad som är dess förtjänster och brister.

Mycket av denna kunskap och dessa värderingar är osynliga och ogripbara för de flesta av oss. Vi umgås med människor som har ungefär samma kunskap och samma värderingar och att tala om dem eller analysera dem är oftast onödigt. Vi förutsätter helt enkelt en massa saker. Vi tar dem för självklara.

Åklagaren i fallet med den länkade hockeymatchen utgår ifrån det faktum att rättigheten att tillhandahålla en videoupptagning av denna tillkommer Canal+, att de har betalat för och försörjer sig på att göra just detta. Med den utgångspunkten och utan att analysera de tekniska och andra aspekterna runt hur spridningen gått till blir slutsatsen att länkningen är ett upphovsrättsligt intrång.

Andra bedömare med andra kunskaper och andra värderingar kan omöjligen se situationen på något annat sätt än att strömmen redan var tillgängliggjord av Canal+ själva.

Solna Tingsrätt har uppenbarligen väldigt lite kunskap om cloud computing, användning av ftp och säkerhetskopieringsbehov. När tingsrätten skriver (s 23 i domen) att det stora antalet ljudböcker på servern talar för att de också fanns en stor mängd ”kunder” som hade tillgång till den uppvisar det denna okunskap.

Många förvarar idag sina högst privata dokument bakom lösenordsskydd på en från internet tillgänglig server för att kunna nå dem inom en begränsad krets eller själva från flera olika datorer. Mängden data har oftast ingenting med antalet användare att göra.

Hovrättens bedömning av om Tomas Norström är jävig är också att resultat av liknande värderings- och kunskapsbaserade glasögon. De som tolkar TPB-målet springande punkt som en fråga om upphovsrättsintrång har skett eller inte kan ju inte se det som problematiskt att domaren är anhängare av vår upphovsrätt. Men för oss som ser att målet också handlar om det lagliga i att en viss teknologi används och hur den används så är det av stort intresse om domaren tillhör grupper som pga okunskap om tekniken eller egenintresse inte anser den frågan relevant för rättsfrågan.

De förutfattade meningar som genomsyrar tingsrättens dom och gör det möjligt för dem att klumpa ihop de fyra gärningsmännen till en liga som prövas kollektivt baserar sig på en okunskap om hur internet och svärmarbete fungerar. Denna okunskap gör domaren partisk eftersom han inte förmår se fallet ur de synvinklar som jag och många med mig ser det — vårt förtroende för rättssystemet är rubbat, alltså anser jag att Tomas Norström var jävig!

Men jag tänker inte anklaga hovrättens bedömning av jävet för att vara felaktig. Med deras utgångspunkter och i juridisk mening föreligger nog inte något jäv. Vi har som dessa tre exempel visar inte problem med vårt rättsystem av juridiska orsaker. Det är i lagarnas utfomning och i ideologi- och kunskapshänseende som det brister.

###Pirater behövs

Vad som behövs är helt enkelt en politisk kraft som kan arbeta dels för ändrade lagar, men framförallt för kunskapsspridning och värderingsförändringar. Piratpartiet behövs inte bara i EU-parlamentet, inte bara i Sveriges Riksdag utan i det svenska samhället. Vi behövs för att sprida kunskaper om det nya digitala samhället och för att förklara att den samhällsförändring som nu sker skapar nya värderingar som vårt samhälles rättsvårdande instanser måste ta hänsyn till om det inte ska förlora kontakten med det allmänna rättsmedvetna.

Ett rättsmedvetna som t ex anser att:

  • Canal+ får ta ansvar för sina egna streamar utan rättsapparatens hjälp.
  • Antipiratbyrån ska hålla sig borta från mina lagringsmedia även om de tekniskt sett är tillgängliga från internet.
  • En domare som bara fortbildar sig om den ena partens uppfattning i en rättslig tvist är partisk.

Lena Adelsohn Liljerot på djupt vatten

Lena Adelsohn Liljerot har roat sig med att uttala sitt stöd för Pirate Bay-domen. Det hela skedde i samband med en middag/vårfest anordnad av SKAP på Nordiska Museet i måndags. Lena Adelsohn Liljerot höll tal, och under detta kläckte hon ur sig:

> – Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av de som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Adam Svanell var där, och han ifrågasätter lämpligheten i uttalandet:

> Är det lämpligt att en minister uttalar sig om huruvida domar är bra eller dåliga? Är det lämpligt att göra det i ett fall som har överklagats av båda parter och snart tas upp i en ny instans? Och inte minst – är det lämpligt när det aktuella domslutet snart kan komma att ogiltigförklaras på grund av en jävssituation? Jag är minst sagt tveksam.

Det har dragits paralleller till Maud Olofssons uttalanden om de så kallade stureplansprofilerna.

I 11 kapitlet 7 § av regeringsformen kan man läsa:

> Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Det finns även kommentarer (min kursivering):

> I Petrén/Ragnemalms grundlagskommentar kommenteras detta stadgande:
>
> Vad som återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna lydnadsplikten visavi regeringen är sålunda, att regeringen – förutom inom hela fältet för generellt inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete – kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt fall och om handläggning av konkreta ärenden, i den mån dessa varken avser lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här). Trots att domstolarna i 11:2 framstår som på ett helt annat sätt självständiga och oberoende än de av en principiell lydnadsplikt bundna statliga förvaltningsmyndigheterna, är det i realiteten snarare fråga om en grad- än en artskillnad. I den ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som beslutande i konkreta ärenden av större vikt för enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet från inblandning. Den rättsliga regleringens olikartade utformning förklaras främst av att nyssnämnda funktion kvantitativt dominerar domstolarnas verksamhet, medan förvaltningsmyndigheternas uppgifter är mera differentierade.

Det har redan hojtats om ministerstyre, och sett strikt utifrån texten i regeringsformen är det inte orimligt. Det kommer säkert bli föremål för en KU-behandling

###Är det ministerstyre?

Olämpligt? Ja. Mycket olämpligt? Ja det med. Klantigt? Absolut. Politiskt klavertramp? Fullständigt självklart. Ministerstyre? Möjligen, men långt ifrån glasklart. Här krävs en liten förklaring tror jag…

När lagen skrevs handlade det om att hålla rent mellan departementen och de myndigheter de styrde över. Tanken var att regeringen visst hade beslutsmakten över myndigheterna, men att de inte fick lägga sig i myndighetsutövning i enskilda fall av vikt för enskilda människor (eller kommuner). Det var inte heller meningen att ministrarna skulle ha personlig makt över de myndigheter som sorterade under departementet utan det var regeringen som kollektiv som hade styrande makt. En minister styrde över sitt departement, men regeringen styrde över myndigheterna. Myndigheterna var för sin del självständiga i bedömningen av enskilda fall, där politiker inte skulle lägga sig i. Istället handlade styrningen om direktiv för hela verksamheten.

Det man inte tog hänsyn till i lagstiftandet var en medial verklighet som då inte existerade. Idag läses texterna och tolkas av helt andra människor än då de kom till. Den ambiguitet som finns i många svenska lagar om man inte läst förarbeten och rättsfall blir mer akut.

När man talar om ministerstyre i den lite mer snåla tolkningen, så talar man om justitieministrar som lägger sig i enskilda rättsfall, om utbildningsministrar som uttalar sig om beslut i enskilda skolor, om kulturministrar som försöker påverka enskilda bedömningar av kulturstöd etcetera. Man skall inte som minister försöka detaljstyra verksamheten, inte heller genom att uttrycka åsikter påverka vilka beslut som fattas i enskilda fall.

Som kulturminister är inte Lena Adelsohn Liljerot inbegripen i rättsväsendets göranden och låtanden annat än som del av regeringen. Hon försöker inte detaljstyra ärenden som rör hennes eget departement. Det kan tyckas som en detalj, men är viktigt om man till exempel jämför med anklagelserna mot Bodström i samband med razzian mot Pirate Bay. Där fanns det misstankar om verkligt ministerstyre, då åklagare blivit uppkallad på departementet strax innan razzian — och då det hela sammanföll i tid med en del utbyten av kunskap och önskemål/krav mellan justitiedepartementet och myndigheter/lobbyister i USA.

Det är också viktigt för oss som blir upprörda, så att vi inte viftas bort för att vi gapar ministerstyre. Det är kanske inte fel, men det är inte självklart rätt benämning på övertrampet.

Sett i ett bredare perspektiv är Lena Adelsohn Liljerots uttalande rent förbålt idiotiskt. Antingen uttalar hon sig för regeringen, och då är det ett övertramp av elefantproportioner. Eller också rycktes hon bara med av sammanhanget och vädrade personliga åsikter trots att hon inte var där som privatperson. I sådana fall är det så klantigt att det är svårt att ens beskriva i ord.
I det första fallet, så kan regeringen utan vidare anklagas för att lägga sig i rättsfall som ännu inte är avslutade, och det är verkligen inget man skall behöva förvänta sig av en svensk regering. I det andra fallet så lär regeringen kollektivt slå sig för pannan idag och undra vad det är för blåbär de satt på kulturministerposten.

Trots att den här regeringen inte precis visat prov på briljans i frihets- och rättssäkerhetsfrågor, så lutar jag åt alternativ två. Särskilt om man lyssnar på den intervju hon gav i Sveriges Radio, där hon trasslar in sig fullständigt.

I så fall vore det rimligaste att fru minister gjorde som Piratpartiet uppmanar henne att göra och ber om ursäkt.

Jäv, jävla jäv eller bara jävligt insatt?

Jävsanklagelserna är långsökta skriver Claes Sandgren på Brännpunkt i Svd. Jag skulle vilja tro honom. Han är ju trots allt professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet mot mutor. Men när det gäller Tomas Nordström verkar han tyvärr inte ens ha fattat vad som är problemet.

>Det har brutit ut en livlig debatt om en av de domare som dömde i Pirate Bay-målet, Tomas Norström. Skall han vara att anse som jävig på den grunden att han är medlem av två immaterialrättsliga föreningar och även medlem i styrelsen av den ena av dessa? Det är en vitt spridd uppfattning att målet måste tas om på grund av jäv.

Claes Sandgren refererar sedan ett jävsavgörande i Regeringsrätten. En tjänstledig skatteverkstjänsteman ansågs inte jävig när hon dömde i ett mål där hennes arbetsgivare Skatteverket var part. Han fortsätter sedan:

>Hur är det möjligt att komma till en sådan slutsats? Regeringsrätten menar att frågan om jäv ska bedömas med hänsyn tagen till det aktuella målets individuella karaktär. Den hävdar att det kan vara skäl att ställa lägre krav på en kollegial domstol än en ensamdomare – Regeringsrätten är själv en kollegial domstol som brukar ha fem ledamöter – och att det kan ha betydelse om det inte handlar om det slutliga avgörandet av ett mål.

Tre skäl till bedömningen således: målets individuella karaktär, lägre krav på en kollegial domstol samt viss betydelse om det inte handlar om det slutliga avgörandet. Av dessa tre är det bara det sista som jag kan inse hur Claes Sandgren kan anse att det har bäring på TPB-fallet. TPB-domen fälldes ju i första instans.

Den fälldes däremot inte av kollegial domstol. Tomas Nordström var enda juristdomare. Och hur man skulle kunna överföra argumentet att varje mål ska bedömas efter sin individuella karaktär till ett annat mål övergår faktiskt mitt förstånd. Vad menar han?

Så när Sandgren fortsätter sitt resonemang och anser att regeringsrättens synsätt i detta andra fall skulle sprida ljus över det aktuella fallet, så pratar han enligt min mening i nattmössan, eller i vilket fall i domarperuken.

>Att redan Norströms medlemskap i två föreningar, som främst är mötesplatser för information och utbildning i immaterialrättsliga ämnen, skulle göra honom jävig framstår som långsökt i ljuset av Regeringsrättens synsätt.

I avslutningen kommer så till sist denne rättslärde man in på sina ”riktiga argument”:

>Enligt min mening har Norström, som har mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar, misstänkliggjorts på lösa grunder. Att domare som är medlemmar i de två föreningarna har avkunnat hundratals domar i immaterialrättsliga mål pekar i samma riktning. Skall också dessa mål tas om?

Vi ska alltså inse att Tomas Nordström inte är jävig för att han har mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar och för att alla andra domare också är jäviga. Fantastiskt bra jobbat Claes Sandgren! Du har övertygat mig!

Eller, nä förresten. För det handlar ju faktiskt inte om två obetydliga diskussionsklubbar. Det är ju faktiskt så att det är just Tomas Nordströms goda anseende i immaterialrättsliga kretsar som är problemet.

För att göra det lite enklare för alla som anser att fildelning är stöld och TPB och alla dess besökare är finniga, smutsiga och förslagna tjuvar så tar jag ett exempel.

>Tänk er ett mål om markanvändning där en företagare har använt marken på ett sätt som till synes strider mot svensk miljölagstiftning. Tänk er att det är ett nytt innovativt sätt att använda marken och att olika experter tvistar om huruvida det är skadligt för miljön eller kanske till och med bra. Tänk er att företagaren åtalas för brott mot miljöbalken och att bevisläget är osäkert. Han kan bli friad. Han kan bli fälld.
>
>Miljörörelsen är dock övertygade och ställer upp mangrannt på åklagarsidan. Några lokala föreningar med anknytning till miljörörelsen kommer till och med in med skadeståndsyrkanden baserade på förlust av friluftsliv och viktiga naturvärden. Miljörörelsens bästa advokater engageras för att understödja åklagarens talan.
>
>Tänk er nu att domaren är medlem i Sveriges Naturskyddsförening och Föreningen svenska jurister för en bra miljölagstiftning. Tänk er att miljörörelsens advokater också är det. Betänk att dessa föreningar talar om och funderar kring dels det självklara att svensk miljörätt bör följas av alla och envar men dessutom radikala skärpningar av densamma.

Jäv? Eller inte?

Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum – förklarar förtjänstfullt vad jäv är. HAX tycker att det är svensk logik att många tidigare misstag gör det senaste misstaget OK, eftersom man inte orkar ta tag i eländet. Svensk myndighetskontroll anser att professorn är ute och cyklar. Svensson och Scaber Nestor är överens: Ta om hundratals mål! Scaber Nestor pekar dessutom vidare till Damon som reder ut Claes Sandgrens egna kopplingar till upphovsrättsindustrin. Brokep fnissar åt eländet.