Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

Vårt behov av tröst är oändligt

Detta är en text utan syfte eller mål. Jag brukar inte skriva sådana. Jag brukar ha en tänkt målgrupp och något jag vill framföra när jag skriver. Men det som hände förra helgen är för svårt och för stort och det är alldeles för tidigt, för att skriva om på det sättet. Ändå måste jag skriva eftersom det är så jag förstår världen. Så efter mycket eftertanke och en hel del vånda. Här är min text om Utøya.

Förebud

Fredag kväll, än så länge är antalet bekräftade döda på Utøya endast av samma storleksordning som vid sprängattentatet inne i Oslo. Det är inte klart om dåden har ett samband och spekulationerna handlar om muslimsk eller islamitisk terror.

Jag säger till min vän att det är orimligt att en man som skjuter i en församling av hundratals ungdomar på en avgränsad plats, en ö, inte dödat många, många fler. Jag säger att dåden rimligen måste höra samman. Att jag inte kan se några andra rimliga motiv än någon form av högerextremism.

Sen bryter vi kontakten med facebook, twitter och alla andra flöden. Jag orkar inte följa hetsen, spekulationerna och frossandet mer.

förskräcklig, förstörelse, förödelse

Förtvivlan

Lördag morgon, bland det första jag ser innan morgonkaffet, medan jag promenerar till bilen är en Facebook-länk till en tidningsartikel. Jag ser inte ens rubriken – bara siffran 87 och ordet döda. Det finns inga ord. Jag är tyst – länge.

förkrossad, förgöra, försvarslösa

Företa sig

Lördag förmiddag, vi samlas, en grupp piratpartister av olika åldrar för att arbeta med att utveckla partiets sakpolitik. Denna ”parley” har varit planerad länge. Jag kände att det var ett bra sätt att använda en semesterhelg att träffa några av alla de underbara människor som jag delar parti med.

Det är till en början svårt att fokusera på mötet, på de andra människorna i rummet i konkurrensen från nyhetsflödet och de egna bilderna av en massaker. Avståndet mellan oss i rummet och offren på Utøya är så mycket kortare mänskligt än ideologiskt.

Men långsamt inser jag att ett partimöte med unga engagerade politiska aktivister var det bästa stället att vara på en dag som denna. Att ägna sig åt det terroristen/mördaren försökte stoppa.

förmörkad, föredragninsglista, förvalta, förtroende

Förfäran

Lördag vid lunch dyker länken till en ögonvittnesskildring upp i mitt Facebookflöde. Jag kan inte hindra mig själv. Mot bättre vetande läser jag – och gråter. Jag har fortfarande inte sett några bilder eller videoklipp. Jag undviker alltid sådana vid katastrofer och våldsdåd. Men min hjärna fyller i med egna bilder konstruerade av idylliska öar jag besökt, lägergårdar jag tillbringat sommardagar på och unga ansikten från mitt liv i ideella och politiska organisationer.

förblöda, förråad, förblekna, förintelse

Förstummad

Lördag kväll. Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva? Vad behöver jag skriva? Vad behöver folk läsa? Vad tjänar det till? Har jag något att säga? Har jag en skyldighet att skriva när jag har en penna och en röst?

förvirring, förlamad, förnekelse

Företrädare

Söndag, någon gång, hittar jag Jens Stoltenbergs tal på Youtube. (Någon TV hade jag inte tillgång till under hela helgen, men har man internet saknar man den inte längre.) Han står där i kyrkan och talar om det första offret för massakern: mor Utøya (Monica Bøsei). Han är på en gång statsminister, ledare för den arbetarrörelse vars barn blivit angripna och en sörjande närstående utan att förlora sin balans och sin värdighet:

Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det finare än AUF-jänta som blev intervjuad av CNN: Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

förlust, föreståndare, föregångsland, förebild

Föreställning

Söndag lunch: i traditionella medier och sociala medier växer en bild av mannen på Utøya fram. Vi ser bilder av honom och kan läsa eller höra om hans förebilder, vilka organisationer han identifierar sig med och varifrån han hämtar sin inspiration. Snart sprids hans manifest över nätet.

Men vad är sant och vad är falskt? Är inte allt vi får veta om denne man utvalt och tvättat för att ge den bild han eftersträvar? Är det inte så i någon mån när det gäller alla oss som manifesterar vår personlighet och våra idéer i de sociala medierna? Tack Emanuel för den insikten.

förhärliga, förbrytare, försåtlig, förakt

Förbarmande

Söndag eftermiddag läser jag någonstans om 11-åringen som räddade ett liv genom att vädja till attentatsmannen. ”Skjut mig inte, du har dödat min pappa.” Visar det på mänsklighet att han kunde hejda sig, att han valde andra offer, eller var det ödet, ett obegriplig resultat av impulserna i en irrationella hjärna?

Vi kommer aldrig veta. Men jag hoppas att även en kallblodig mördare, en terrorist kan känna empati och medmänsklighet mitt i alltihop. Att han för ett ögonblick kan känna ånger. Att det finns en väg tillbaka.

förebrå, förvandling, försyn

Förklara

Söndag kväll på en vägkrog i Laxå. På vägen hem stannar jag för en kopp kaffe. Jag läser debattartiklar, bloggposter och krönikor.

Pressläggningstiderna från förr satte bromsar i nyhetsförmedlingen och åsiktsjournalistiken. Olika medier hade olika tempo och använde detta till att ta olika roller. Det fanns arenor för snabb nyhetsrapportering, för fördjupning och för debatt. Nu lever vi i en annan värld. En värld där snabbt och långsamt, grunt och djupt, faktarapportering och analys blandas i den smältdegel som blir av twitter, FB, stora mediehus internetportaler, bloggar etc.

Debatten om hur vi ska förstå det som händer startar därför redan medan det händer. När alla samtidigt försöker förstå och förklara. Det är något nytt som skapas här – mänsklighetens första kollektiva nervsystem. Oftast tycker jag det är vackert, men sådana här dagar visar vi oss i all vår svaghet och litenhet. Det är en otränad, fördomsfull och fördummad hjärna vi skapat tillsammans.

Det går för fort. Det blir för grunt. Förhastade slutsatser, överdrifter och onödig ideologisering tar större plats en klokhet, självinsikt och eftertanke.

Terrorist eller galning? Kanske både och. Vems fel är det? Kanske allas. Vad kan vi lära oss? För tidigt att säga. Någon gång kommer vi att förstå mer, kunna förklara mer och därför lära oss något av händelserna. Men just nu vill jag inte ha förklaringar. Sorg och vrede måste få gå före.

förhastad, förfelad, fördummad, förbanna, förbittring, fördomar

Förrädisk

Söndag kväll i bilen bestämmer jag att jag inte tänker skriva om detta. Det finns en förrädisk vilja att dra sitt strå till stacken. Att hjälpa till. Men jag undrar: Får man verkligen göra en poäng av en sån här händelse? Och samtidigt: var går gränsen? Vad är att göra en poäng av det här?

Jag anklagar ingen. Var och en har sitt samvete och gör sina gränsdragningar. Jag känner bara att jag inte vill ta risken att något jag skriver kan tolkas som att jag utnyttjar situationen.

förbehåll, förkunnelse, förgiftning, förnuft

Förenas

Söndag natt kommer jag hem. Jag omfamnar och dränker mig i min familj. Min fru och mina barn, som är trygga, friska och levande. På natten klamrar vi oss fast vid varandra, jag och Y. Det rörde inte oss. Inte den här gången.

Nästa morgon talar jag med barnen. Jag är nyfiken på vad de har sett och hört, vad de har förstått. Men framförallt vad de tänker. Jag inser att det nog är första gången jag har chansen att förklara mitt politiska engagemang för dem. De har blivit så stora. Den äldste kunde varit på Uøya.

förspänt, förgänglighet, förundran, försyn

Förträngning

Måndag 12.00. Jag åker in till Göteborgs centrum för att dela den tysta minuten med andra människor. En Västnytt-reporter kommer fram när jag just har skrivit min kondoleans hos socialdemokraterna. Jag säger bland annat:

Det är svårt att sätta ord på det jag tänker för det är så mycket känslor. Men jag är själv politiskt aktiv och har varit politiskt aktiv sen 14-15 års åldern. Och det betyder att när jag tänker på det som hände där så är det vänner till mig som jag ser. Det är bara ett enda kaos av känslor kring hur sånt här kan hända.
(…)
Man klarar ju inte av att tänka på det mer än en kort stund i taget på något sätt. Bara att komma hit och skriva gör ju att man tänker på det. Men mesta tiden tänker man ju inte på det just för att det är så overkligt och obegripligt.

Jag vet att det var vad jag sa, eftersom det senare på kvällen är med i Västnytt.

Jag tror att jag också sa något om vikten av att alla som har en demokratisk övertygelse samlas i en gemensam kamp i en stund som denna. När jag går därifrån undrar jag hur det ska gå till när det nästan är för outhärdligt att tänka på det som hänt.

förlägenhet, förpliktelse

Försvara

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

Det politiska våldet kan bemötas på två arenor. Det är vår rättsordnings uppgift att hantera våldsdåd. Polis, åklagare och domstolar har vårt uppdrag både att skydda oss mot våldet och att ta hand om våldsverkarna. Detta skydd är inte fullständigt, och vi lurar oss själva om vi tror att det skulle kunna vara det.

Det är en politisk uppgift för oss medborgare och våra representanter att upprätthålla rättsordningen. På den politiska arenan försvarar vi oss mot terrorn dels genom att försvara statens våldsmonopol och ett rättssäkerhet användande av det. Men framförallt kan vi använda den politiska arenan till något mycket viktigare. Vi måste visa att det är bättre att delta i samhället än att stå utanför.

Detta är en uppgift för alla politiskt engagerade (alla demokrater) i en stund som denna. Med Jens Stoltenbergs ord: ”mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet”.

förberedelse, förtröstan, förbrödring, förbund

Förhindra

Nu. När något fruktansvärt händer, i synnerhet när det fruktansvärda händer våra barn, då vill vi säga: detta får aldrig hända igen. Vi vill lova oss själva, varandra och våra barn att världen inte är farlig, att det inte får hända igen.

Men det är inte sant. Världen kommer aldrig att sluta vara en farlig plats. Det kommer alltid att hända igen.

Vi kan försöka förbjuda allt farligt. Vi kan ge var och en en egen isoleringscell, där näringslösning och kommunikation distribueras i kontrollerade kanaler samtidigt som all produktion är överlämnad till robotar och datorer. Men inget mänskligt finns kvar i ett sådant samhälle.

När vi skyddar oss mot ondskan måste vi vara varsamma, så att vi inte monterar ned det som vi ville försvara.

förbud, försäkring, förfalskad

Försoning

Någon gång i framtiden kommer vi kunna känna att problemet har en lösning. Om vi inte är i krig, så kanske det är en sjukdom vi behandlar. Och i så fall har vi ett vaccin, eller i varje fall en bromsmedicin. Vi vet inte om den kan rädda oss men den är det bästa vi har.

Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

Jag tänker på Gitta Serenys författarskap. På hennes arbete med att förstå ondskan hos Albert Speer, Frank Stangl och andra. I Gittas Serenys författarskap hittade jag hoppet att ondskan inte är något främmande. Att den är en möjlighet i oss alla. För det innebär att godheten också är det.

Det är skönt att skjuta den vi inte förstår, den vi inte känner igen oss i, den som är för annorlunda, ifrån oss. Den hemska är inte en av oss. Han är abnorm. Galen eller ond.

Jag tror det är fel. Vi måste försöka förstå för att kunna förlåta. Även om vi tror att förlåtelse är omöjligt, så tror jag att vi måste försöka. Utan förlåtelse återstår hatet. Att möta hat med hat är att hälla bensin på elden.

När vi kan förstå och förlåta, så når vi försoning. Försoning som gör det möjligt att lämna det som skett bakom oss. Försoning som gör att vi kan gå vidare. Försoning är inte glömska. Det onda försvinner inte, men det blir till en del av oss som inte längre gör ont.

En del av oss som gör oss till starkare och bättre människor. Människor som kan ta upp kampen mot det onda på de enda arenor där man meningsfullt kan föra den: Inom sig och mellan oss. Människor som är redo att känna tolerans även för de intoleranta.

Mitt behov av tröst är oändligt!

förståelse, förlåtelse, förebyggande, förändring

Bäst är att i tid
lära sig förlåta
först de andra
sist sig själv

Bäst är att för sent
lära sig att döma
men om
men när:
sist de andra
först sig själv

(Stig Dagerman)