Tomas Norström, hök eller lamm?

När en boll sätts i rullning, när drevet går, dyker det alltid upp andra spännande saker. Det här är både en av fördelarna och en av nackdelarna med hela fenomenet.

Det är en fördel när det som dyker upp faktiskt är relevant, för då hamnar man förhoppningsvis närmare sanningen i en fråga. Det är mer problematiskt när ovidkommande saker dyker upp och används för att misstänkliggöra på ett sätt som har lite med sanningen att göra.

Det är dock drevets logik, oavsett om det är ett klassiskt mediadrev eller ett bloggdrev. I fallet Norström är jag nog benägen att luta åt att det är en stor fördel att drevet går. Det riskerar i och för sig att drabba Norström utifall han faktiskt verkligen gjort sitt bästa utifrån sin egen bild av situationen. Å andra sidan är inte inkompetens riktigt försvarbart när notan blir fyra manårs fängelse, 30 miljoner kronor i skadestånd och en rejäl prestigeförlust för det svenska rättssystemet såväl hemma som internationellt.

Jag tänker nu helt fräckt citera en hel kommentar från Oscar Swartz blogg, skribenten är Jon Karlung, VD på Bahnhof:

> Hej Oscar!
>
> Här kommer ett längre inlägg, hoppas du ursäktar en gammal kompanjon.
>
> Jag vill egentligen inte kommentera själva tillslaget mot Bahnhof annat än det som framkommit. Men det är ingen hemlighet att mitt eget engagemang väcktes just dessa dagar i mars 2005.
>
> Jag var före den tidpunkten helt ointresserad av fildelning (pinsamt nog faktiskt). Rätt snart stod det klart att det var ett välregisserat angrepp vi utsattes för. Det var noga planlagt i månader i detalj.
>
> Det fanns pressmeddelanden som var skrivna i förväg. Herr Ponten kom ner och stod beredd med filmkamera när kronofogden kom. Sen dök plötsligt polisen upp som på beställning, ett riktigt trolleritrick minsann!
>
> Det var helt uppenbart att rättsapparaten förvandlats till en marionett, styrd av ett särintresse. Min slutsats då som nu är att detta inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Här vaknade mitt engagemang i den här frågan.
>
> Jo, jag tror det var 2001 eller möjligen 2002 (minns ej exakt) men jag har faktiskt haft med Antipiratbyrån att göra tidigare!
>
> De frågade oss om vi kunde hjälpa till att sprida och plantera trojaner hos våra kunder (och även externt). Det skulle vara nån form av ”mätning” som de ville göra… Allt sades vara ”jättehemligt”. Vi sa förstås nej och jag vet inte vilken annan operatör som nappade på den där grejen.
>
> Till sist kan man ju roa sig med att kolla upphovsrättsföreningen i webarchive – där framträder en ytterst upphovsrättshökvänlig bild av den föreningen. Man talar om att främja upphovsrätten genom att bygga informella internationella nätverk som det står. Idag är ju sidan mer neutral och ”opartisk”.
>
> Jag vet inte om den där domaren som beordrade tillslaget mot oss redan vid den tidpunkten var medlem. Men jag kommer ihåg gratulationsmejlen som MPA och amerikanerna skickade till antipiratbyrån efter tillslaget. Det är kul det där med internationella nätverk.
>
> Jon Karlung, VD
> Bahnhof AB

Jag har själv varit inne på upphovsrättsföreningens hemsida tidigare, och kan gladeligen intyga att den är neutralare nu än då. Det kanske bara är en tillfällighet, men det här fallet är lite väl fullt av ”tillfälligheter”.

Det är också klart besvärande för Norström att han var den domare som gav tillstånd till tillslaget mot Bahnhof, för den historien är så full av märkliga omständigheter att det stinker till himmelens höjd.

För mig som stod vid sidan av, så förefaller hela gången ha varit att Antipiratbyrån själva engagerade en person på Bahnhof som fick fylla upp en server med upphovsrättsskyddat material. Det fanns alltså inte där innan APB själva såg till att det kom dit. Med vetskapen att servern stod där, exakt vilken maskin det var och vad den innehöll gick man till domare och fick tillåtelse att använda kronofogden för en undersökning.

Kronofogden gick in i Bahnhof med buller och bång och beslagtog en hel massa datorer, bland annat den server Antipiratbyrån själva sett till att ställa dit som motivation till tillslaget. När de sedan kommer ut på gatan med servrar och utrustning, så dyker polisen upp och plockar prylarna från den förvånade kronofogdepersonalen. Schazzam, hokus pokus, sim-salabim!

Hade inte Bahnhof fattat misstankar om hela historien, så hade de suttit klistrigt till. Istället blev det en historia om polisanmälning och motanmälning — vilket till slut ledde till att det gjordes upp i godo och locket lades på.

Domaren ifråga var som sagt – tralala! – samma Norström som nu är anklagad för delikatessjäv. Han har från Bahnhof-historien en hel massa JO-anmälningar på sig, som naturligtvis inte fått någon effekt. Inte heller har polisanmälningar lett någonstans så hela den historien har helt enkelt tigits ihjäl.

Det i sig är ett sorgligt betyg på den svenska rättsstaten. Det är minst lika sorgligt att konstatera att det kommer ta år innan skadorna på förtroendet för rättssystemet läkts. Inte bara domstolarna i sig, utan hur våra ombudsmän agerar, hur vår regering och riksdag agerar och hur det nu tycks som om vi hamnat på ”the animal farm” där vissa medborgare är mer jämlika än andra.

Utveckla upphovsrätten men med förnuft

I dagens jävsdiskussioner kring TPB-domen. Blir en central frågeställningen hur man ser på Svenska föreningen för upphovsrätt (SFU). Som här hos Marcus tidigare idag.

Vi har talat om att hyfsa debatten: vi på vår sida har en tendens att tala om lobbyn och utan att riktigt förklara bakgrunden ogiltigförklara vissa personers (såsom till exempel Jan Rosén) uttalanden för att de bara är förment opartiska.

Det kanske är dags att fördjupa hur vi tänker. Det det handlar om är att det har skapat en förment objektivitet runt status quo. Eller i vissa fall till och med en slags utvecklingsdeterminism där det ses som en naturlig och självklar utveckling med allt längre skyddstider och en bredare och bredare arena av skyddsvärda idéer.

Bärare av denna tankefigur är inte upphovsmännen utan olika upphovsrättsliga företag, organisationer och debattörer. IFPI, SFU, STIM, Svenska, Musikerförbundet, Svensk Filmindustri, Sveriges Radio, Sveriges Författarförbund… De som vi brukar bunta ihop i uttrycket lobbyn.

SFU:s uttalade agenda är att utveckla upphovsrätten:

>Svenska Föreningen för Upphovsrätt (SFU) bildades den 27 april 1954. Enligt stadgarna ska föreningen genom föredrag, diskussioner, publikationsverksamhet m.m. främja kunskapen om upphovsrätten och bidra till detta rättsområdes fortsatta utveckling.
>
>SFU har i över 50 år fungerat som en mötesplats för kvalificerade upphovsrättsliga diskussioner. Vid föreningens möten framträder t.ex. regelbundet internationella experter på upphovsrätt.
>
>Föreningen tar inte själv ställning i rättspoltiska frågor och svara därför inte heller på remisser. Bland medlemmarna finns företrädare för olika rättighetshavargrupper, personer verksamma inom medie- och teknikbolag, akademiskt verksamma personer, advokater, företrädare för utbildnings- och bibliotekssektorn samt andra personer som rent allmänt är intresserade av upphovsrätt.

Eller som Tomas Norström uttrycker det idag

>Jo, jag har tänkt på frågan. Men Föreningens svenska tonsättares roll är att främja upphovsrätten. Svenska föreningen för upphovsrätt ska sprida kunskap. Du får titta på hemsidan om du vill veta mer exakt vad vi gör. Men vi svarar inte på remisser och gör inga rättspolitiska uttalanden.

Här ser vi en klar diskrepans mellan uttalat syfte och faktisk praktik. I en organisation som talar om att utveckla upphovsrätten ser man inte röken av några upphovsmän. I en tid när det sker en intensiv teknisk och social utveckling runt skapande och distribution av alla sorters upphovsrättsligt skyddade verk så förs en diskussion i en gammal herrklubb där innovatörerna och nytänkarna inte är välkomna. Resultatet av denna herrklubbs pow-wow ses sedan som resultatet av en opartisk diskurs och kan läggas till grund för politiska beslut eller rättsliga prövningar som varande en objektiv analys.

Det finns riktiga opartiska initiativ. Och de finns en mängd initiativ och organisationer som fungerar som motkrafter i samhällets pågående strid om upphovsrätten.

Framtidens upphovsrätt borde grunda sig på ett i bästa fall lärande samtal (i värsta fall en förhandling) mellan dessa olika intressen. Inte som idag på en grupp upphovsrättskramares ”våta upphovsrättsdrömmar”.