När curlingtendenserna kommer in i sovrummet

Samhället har av goda skäl stängts ute från våra sovrum, men nu knackar de på dörren och vill in igen. Som en dammsugarförsäljare har de redan lyckats kila in foten i dörren. Frågan är om vi släpper in dem eller ger foten ett rejält blåmärke?

En sextonårig flicka tar kontakt med en trettiotvåårig man på ett forum för lite mer utsvävande sexuella beteenden. De pratar med varandra under en ganska lång tid. Hon skriver en ”slavansökan” där hon säger vad hon vill bli utsatt för. De pratar igenom saken och kommer överens om gränser och kodord för att avbryta samspelet. De träffas för att ha sex där hon agerar undergiven och han dominerande. Hon får blåmärken som hennes mamma upptäcker och en anmälan görs till polisen.

Dec 06 - I´ll Keep You (02)

Det är naturligtvis inte alls fel att ett sådant fall prövas, eftersom det inte finns några tydliga prejudikat i svensk rätt. I alla fall inga som jag känner till. Skulle rätten komma fram till att eget ansvar råder, skulle det vara ett klartecken till alla som sysslar med BDSM att deras beteende inte strider mot svensk lag.

Skulle utslaget däremot bli att beteendet var straffbart, så öppnas världens maskburk av samhälleliga beskyddarbeteenden. Var går gränsen då för de som gillar BDSM? Gäller bara BDSM-light då eller? Kan den dominanta parten någonsin känna sig övertygad om att han eller hon inte i efterhand hamnar i domstol? Kommer hela subkulturen trilla ner i källaren och bli tvåtusentalets motsvarighet till synen på homosexualitet som sjukligt? Det är inte omöjligt att utslaget blir ett sådant, eftersom man nu pratar om flickans ”självskadebeteenden” som något som skulle göra hennes frivillighet omöjlig. Det är i sak ett underkännande av människors ansvar för sig själva och sina beteenden. Eller gäller en annan gräns för byxmyndighet när det sex det är fråga om inte är klassisk ”vaniljsex” i missionärsställning? Sen kan det naturligtvis komma fram fakta som förändrar bilden och gör det som borde vara fråga om eget ansvar till något annat, men inget sådant ligger på bordet just nu vad jag vet.

Samhället ägnar sig redan åt klåfingrighet ifråga om vuxna människors sexualitet. Det är i princip det som sexköpslagen går ut på, att vuxna människor inte kan bestämma själva vad de företar sig. Det finns många som inte alls gillar prostitution som fenomen som trots allt är kritiska till lagen just på grund av den aspekten. Vi görs till omyndiga och offer, även när det inte står klart att vi verkligen är offer. Skulle det vara fråga om något annat än moralism skulle lagen ha en helt annan utformning. Då skulle man slå ner stenhårt på alla former av tvång och övergrepp, men lämna folks frivilliga överenskommelser ifred.

Det är just nu en tendens i samhället att pendeln slår tillbaka mot moralism. Sexualiteten håller än en gång på att delas upp i det som är fint, normalt och bör uppmuntras, respektive det som är fult, abnormt och bör förbjudas eller åtminstone kontrolleras. Vi omyndigförklarar än en gång människor som borde vara förmögna att fatta sina egna beslut, oavsett om det handlar om tonåringar eller folk med ”riskbeteenden”.

Men vi har provat det här förr och vi drog så småningom den korrekta slutsatsen av moralismens följder:
Så länge det är fråga om byxmyndiga personer som deltar frivilligt, så har samhället inte med våra sexvanor att göra.

För lägger vi oss i människors sexvanor, så förlorar vi vår moraliska rätt att vända oss mot sådana fenomen i andra kulturer. I så fall får vi helt enkelt acceptera att homosexuella straffas i Iran, eller att otrohet gör dig till ett lagligt villebråd i mer än ett land. Vi kan inte å ena sidan anklaga dessa för moralism och unkna traditioner och samtidigt hålla oss med vår egen hemvävda moralism.

Det som sker mellan samtyckande vuxna människor skadar inte någon annan eller ens samhället i stort. Den enda skada som det i så fall kan vara fråga om är vår kantstötta känsla av vad som passar sig, vilket inte är en bra måttstock på vad främmande människor tillåts hålla på med privat.

Kontrollen av vuxna människors privata görande och låtanden förvandlar dem till samhällets barn. Sådana som skall uppfostras och tvingas lära sig vad som är bra och dåligt. Vi förnekar den egna fria viljan, det egna fria valet och det egna ansvaret. Vi förnekar i så fall friheten som sådan.

Man kan undra vad en sextonårig tjej har i en trettiotvåårig mans lekar att göra, men det har vi egentligen inte med att göra. Vid sexton är man byxmyndig och inga speciella undantag gäller, utöver dokumentation i bild och på film. Ingenstans står det i lagen att man vid sexton inte får ägna sig åt sexuella parafilier, ingenstans finns en åldersgräns på vissa former av sexualitet. Där borde gränsen gå mellan vad som är lag och vad som är moral, för det står naturligtvis alla fritt att tycka att det är fel att en ung flicka leker dominanslekar med en vuxen man.

När vi börjar rucka på sådana gränser bjuder vi in samhället till att kontrollera alla aspekter på våra liv. Om samhället kan lägga sig i vad vi gör i sovrummet, vad kan de då inte lägga sig i? Det var tillräckligt illa att samhället la sig i folks privatliv när de hade begränsade möjligheter att kontrollera oss, men så är det inte längre. Den tekniska utvecklingen gör att möjligheterna till att faktiskt kontrollera efterlevnad är så stor att vi till varje pris måste hindra samhället från att ens försöka.

I det läget måste var och en lära sig göra skillnad mellan vad som faktiskt bör vara olagligt och vad som är varje människas ensak oavsett vad vi personligen tycker om saken.

Står man på barrikaderna får man räkna med vinande kulor

Knappt kan man gå på semester utan att fekalierna träffar fläkten under ens bortovaro… I skrivande stund är det nu fyra dagar sedan ett svepande och felaktigt uttalande i ekot pekade finger åt en luddig skrivelse i valmanifestet. Det tog naturligtvis hus i helvete, vilket det alltid gör när det är just barnpornografi som är på tapeten.

För att citera Ulf Bjereld:

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt – ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett ”informationsinnehav” och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Som Emma påpekar har Rick nackdelen att vara en ”loose cannon”, en person som lite för ofta skjuter från höften. Det finns också en övertro till att vi intet har att dölja, vilket gör att vi inte testkör scenarios i tillräckligt stor utsträckning. Kombinerar man de två fenomenen som å ena sidan betyder att man inte använder det typiskt vaga, undvikande politikersnacket. Och som å andra sidan betyder att man ”vingar” lite för mycket, lite för ofta, så har man ett recept för sådana ”eko-fadäser”.

Om det betyder att Rick är olämplig som partiledare eller inte låter jag bero, men konstaterar att vi naturligtvis skulle kunna haft en luttrad politiker som partiledare. Frågan är bara om det skulle varit bättre? Sen kan man fråga sig om vi verkligen skall byta partiledare så fort det blåser snålt? Om det verkligen är en tradition vi vill göra till vår?

Men själva sakfrågan då?

Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.

Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?
Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt.

Problem 1: Vem är barn?

I sin nuvarande form är den barn som inte gått igenom puberteten, eller som av materialets sammanhang eller på annat sätt kan antas vara under arton år. Det låter inte så farligt tills man funderar på konsekvenserna för valfri tonåring.

När jag själv var tonåring så handlade inte mina drömmar om tjugoåringar med för stor byst. De flickor jag spanade på var sisådär lika gamla som mig plus minus ett par år. Hade jag som ungdomar idag haft en mobilkamera till hands, så hade det varit fara värt att vi sextat mms till varandra, eller att jag använt mobilkameran för att fånga någon extra erotiskt suggestiv situation. Att ha en definition av barn i förhållande till sexualitet som kräver specialregler om ålderskillnad och dylikt visar på att man är ute i tassemarkerna.

Problem 2: Vad är porr?

Som Göran så träffande påpekat, så sitter såväl skönhet som porr i betraktarens öga. Det är ett problem som förföljt sedlighetsivrarna i alla tider. Skall allt naket vara förbjudet, eller bara uppenbara sexuella handlingar, eller var går gränsen däremellan?

Sammantaget får man konstatera att de enda bilder som med någorlunda säkerhet kan sägas vara sexuella till sitt innehåll, är bilder där någon har samlag i någon form eller uppenbart onanerar. Till och med då kan det finnas en kontext som sätter ett annat ljus på bilden, men det är i alla fall ett lite mer ovanligt gränsfall. Det är överhuvudtaget så subjektivt att flera människor kan säga sig veta med säkerhet och till och med hålla med varandra om att det är så, men sedan skilja sig markant i bedömningarna av verkligt material.

Problem 3: Vad är ett övergrepp?

Den självklara definitionen på ett sexuella övergrepp är i stort sett att man tvingas till sexuella handlingar i någon form, eller inte själv är förmögen att fatta beslut att samtycka. Ur samtyckesaspekten har vi generellt diskvalificerat barn. Det betyder att vi inte anser att barn kan samtycka till sexuella handlingar förrän de är femton.

När tvånget inte varit självklart har det kallats otukt med minderårig. Ett brott man överhuvudtaget inte behandlat om båda parter är nära varandra i ålder. Under senare år har detta förändrats till att kallas för våldtäkt oavsett om de sexuella handlingarna har varit frivilliga eller inte. Det är en fingervisning om hur man tappat proportionerna. En enskild tonåring som ännu inte blivit byxmyndig kan mycket väl fatta sådana beslut, medan en annan som passerat gränsen kanske egentligen inte borde fatta beslutet själv.

Problem 3b: Offerlösa brott

Sen har vi specialfallet där övergrepp definieras som övergrepp mot alla barn. Det rör sig om icke-fotografiskt material som serier och andra teckningar/målningar som rättsligen anses sakna konstnärligt värde. Det har aktualiserats ordentligt när en av Sveriges mest prominenta mangakännare och översättare åkte på en dom i Uppsala Tingsrätt.

Även innan denna dom har det varit på tapeten i samband med age-play i Second Life, det vill säga när en vuxen människa skapar en figur i ett spel som ser ut som ett barn och sedan har virtuell sex med en motsvarande figur som ser ut som en vuxen. I livet bortanför tangentbordet förekommer också age-play, men då har man naturligtvis inte samma möjligheter att välja sitt fysiska utseende.

Sammantaget är det ett tämligen absurt resonemang att påstå att en fiktiv bild eller animation utan levande förlaga är ett övergrepp på någon. Det luktar tankeförbud. Det är ett offerlöst brott. Det är som att påstå att actionfilm är ett övergrepp på alla som förlorat någon till en våldsam död, eller att en Bond-film som ”From Russia With Love” är ett övergrepp på alla ryssar…

Under det hela framtonar beslutsfattare som fiskar i grumligt vatten: som säger att de vill skydda barn mot övergrepp, men som i själva verket vill hindra till och med fantasier om det ”förbjudna”.

Problem 4: Innehav och preskribtion

Innehavsförbudet är antagligen nödvändigt, men det är inte alls oproblematiskt.

För det första är det själva innehavsförbudet som ställer till det med folks bokhyllor, fotoalbum och liknande. För det andra innebär innehavsförbudet att det är obehagligt och blir svårare att utvärdera, kartlägga och forska kring ämnet. Såväl politiker som privatpersoner blir hänvisade till de få ackrediterade forskare som vågat sig på ämnet, av regeringen uppdragna utredare, eller till polisens egna utvärderingar.

Så förutom att folk kan ha brottsligt material i gömmorna utan egen vetskap, så försätter man befolkningen i en situation där de enligt lag är förbjudna att själva kontrollera de fakta som presenteras — och som i slutänden är det som ligger som underlag för politiska beslut. Det är verkligen inte en idealisk situation.

Hur man än vänder sig har man ändan bak

Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.

När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.

Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.

Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste.

Som jag skrev i mitt 2022-inlägg när jag tittade på en friare framtid:

Den förutspådda boomen för övergrepp mot barn uteblev, eftersom energin kunde ägnas åt att bekämpa verkliga övergrepp istället för gammal skåpmat och oskyldiga fantasier. Boomen för trafficking uteblev den också, eftersom de lagar som inte var rent moralpaniskt dravel räckte utmärkt när man väl gjort sig av med just detta moralpaniska dravel.

Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…

Vi är ett ungt parti där den politiska erfarenheten är mycket ojämn. Vi har ännu inte verkligen upplevt hur kulorna viner när man står på barrikaderna, inte alla och inte på allvar. Det är dags att vi lär oss att inte få panik, för om det finns något som är vår verkliga fiende så är det paniken.

Klart som fasen att vi piratpartister inte är mer förtjusta i verkliga övergrepp mot barn än någon annan. Vi får lära oss att förklara. Vi vill inte att våra barn skall vara fritt högvilt för sexuella predatorer, det är inte vad vi pratar om. Vi ser bara ett antal tendenser som vi upplever som obehagliga. Vad vi inte vill se är en uppsättning lagar som stämplar oskyldiga som sexförbrytare, eller som hämmar och stigmatiserar ungdomars naturliga sexuella utveckling. Vad vi inte vill se är lagar vars syfte är att hindra folk från att fantisera och hitta kanaler att uttrycka sina fantasier så länge de inte skadar någon annan.

Vi måste hitta en balanserad, hållbar och icke-repressiv hållning till sexualitet och sexuella övergrepp. Det är mycket viktigare än om Rick Falkvinge tolkade valmanifestet som att innehavsförbudet borde hävas eller inte. Innehav bör nog fortsätta vara förbjudet med det är ett sekundärbrott. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.