Cynismen når nya höjder

Fram till någonstans i början/mitten av 2007 gick jag i villfarelsen att det var långt mycket större risk för att demokratin skrotades av en vänsterregering än en borgerlig regering. I de borgerliga leden fanns så många liberaler (trodde jag) och en modern tradition av frihetlig vurm, inte bara ekonomiskt utan även på andra plan. Vi hade dessutom haft galningen Bodström som justitieminister under flera år och inte mycket skulle kunna vara sämre…

Men om vissa sossar hade en svagt unken doft av DDR och pampvälde, så är det alliansen som förvånat genom att gång på gång ljuga oss rätt upp i synen. Det obehagliga är att de gång på gång kommit undan med det, vilket knappast lär få dem att sluta.

Dessutom får jag ibland känslan av att de går på sina egna lögner, ungefär som en svår mytoman. Det får mig att tänka på Orwells begrepp dubbeltänk:

Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Det är en av flera möjliga scenarion nu när vår justitieminister gör sitt bästa för att kunna äta kakan och ha den kvar. Det andra möjliga scenariot är att hon är väl medveten om att hennes handlingar är ett hån mot demokratin; att de gör henne till en lögnare i och med att hon tidigare skyllt på EU när lagen skulle införas – men att hon fullständigt skiter i det.

Men för att berätta vad som hänt:

EU-domstolen har med ord och inga visor sågat datalagringsdirektivet utmed fotknölarna. De har konstaterat att det strider mot de mänskliga rättigheterna och att detta brott sker inte när en oskyldig människa granskas, utan redan när uppgifter samlas in utan föregående misstanke om brott.

Flera aktörer har helt logiskt slutat lagra sådana data, eftersom domstolens dom så uppenbart rycker undan mattan för hela konstruktionen.

Vår justitieminister har svarat med att tillsätta en utredning om hur den svenska lagstiftningen förhåller sig till domen, medan under tiden lagen naturligtvis kommer fortsätta att gälla.

Fascinerande nog kommer de första slutsatserna av utredningen presenteras två veckor efter EU-valet.
Räkna med att allianspolitiker kommer hänvisa till den utredningen om någon försöker debattera saken inför valet, allt för att slippa ta en svekdebatt några veckor innan valet.

Ännu mer fascinerande är hur de slutgiltiga resultaten skall presenteras i oktober lagom efter riksdagsvalet, så att man kan sidsteppa frågan även då.

Vem behöver ett samvete liksom?

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jNKjShmHw7s]

 

Så vad kan vi dra för slutsatser av detta?

  • Det första vi kan konstatera är att regeringen vill ha kvar datalagringen.
  • Det andra vi kan konstatera är att mänskliga rättigheter uppenbarligen inte står högt i kurs.
  • Det tredje vi kan konstatera är att de anser att den demokratiska debatten är något man bör göra allt för att undvika.

Detta visar på en cynism och ett totalt ointresse för demokrati om denna hotar den egna agendan. Det är en arrogans vi normalt förknippar med diktatur, inte med vår kära, ofarliga, trygga, lite skenheliga men i grunden goda nation.

Vad som borde hända:

En så flagrant manöver för att undvika debatten borde få den tredje statsmakten att vädra blod. Det borde bli ett mediadrev, liksom ett drev i sociala media. Mikrofoner borde hamna i Beatrice Asks ansikte så fort hon lämnar departementet, liksom i Stadsministerns ansikte så fort han kommer utanför Sagerska palatset.

Tidningarnas löp skulle fyllas av justitieministerns lama försök att göra en bypass runt demokratin. På gott och ont skulle alla andra frågor hamna på undantag fram till dess ett vettigt svar tvingades ur ministrarna, eller till dess någon av dem avgick.

Vad som troligen kommer hända:

Eftersom ingen misstänks för att ha haft sex med fel person eller mot betalning, så kommer frågan vara död innan den ens väcks. I vårt nymoralistiska tidevarv är licensskolk med TV-avgiften, sex utanför normerna, drogbruk eller svarta pengar till barnvakten långt mycket mer spännande än hån mot demokratin.

Någon trött ledare kommer säkert att skrivas, kanske kommer också någon journalist försöka ta sitt ansvar, men rätt snart kommer saken i allt väsentligt vara glömd.

Tycker ni jag låter trött?

Jag utmanar journalister jag känner att bevisa att jag har fel!
Kom igen Karl Johan K, kom igen Per G, kom igen alla ni andra – jag vet att ni fattar att sådant här fulspel egentligen är jävligt allvarligt, men att vi har blivit loja av all spinn-kontroll.

Det räcker inte med att någon av oss piratpartister skriver en debattartikel, varenda journalist måste ta sitt ansvar.

 

Du lovar, men varför

Det är första dagarna på nya året – en tid för löften enligt somliga – och jag läser Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida. Under rubriken 2014: Dags för löften resonerar hon kring vallöften och väljarnas skeptiska inställning till dessa. Mycket tyder på att politiker inte är så dåliga på att hålla löften som folk i allmänhet tror. Statsvetaren Elin Naurin har med sin forskning visat på detta. Jag hittade en text på Politologerna där hon resonerar intressant om frågan.

Fyrverkeri Skansen 1994

Jag gillar Tove Livfendahls avslutning. Den stämmer överens med min egen syn på att vara väljare i en  representativ demokrati:

För egen del är vallöften faktiskt inte så viktiga. Jag tror aldrig att jag har röstat utifrån vad någon lovat i en valrörelse. Ty en politiker som har en färdigritad karta över omgivningen och en orubblig färdväg blir inte mycket att hålla i handen om verkligheten förändras. Då skattar jag i stället politiker som främst har en stark kompass oändligt mycket högre. De hittar nämligen rätt väg oavsett terräng.

Detta fick mig att tänka på något som jag såg på Twitter eller Facebook eller någon annanstans häromdagen. Tyvärr minns jag inte vem som skrev det och kan inte hitta det igen eftersom jag inte minns den exakta ordalydelsen. Resonemanget gick i varje fall ut på att vårt fokus på vad och hur när vi diskuterar och fattar beslut är ett problem. Att det ofta är mycket viktigare att få svaret på varför någon vill genomföra något än att fördjupa sig i detaljer kring vad och hur.

Ett exempel: Några personer diskuterar vad de ska göra tillsammans en fredagkväll och diskussionen fastnar i vad – två motstående förslag: se en film, gå på konsert. Alla i diskussionen fastnar i att fördjupa sitt förslag. Efter ens stund handlar det om hur – vilken biograf respektive vilken klubb, vilken tid etc. Sannolikt kommer inte samtalet leda till att man närmar sig varandra. Om däremot någon i sällskapet börjar förklara varför den hellre ser en film just den här kvällen (det kanske är sista visningen av filmen i fråga) kan det leda till en diskussion där man kan jämföra motiven för de olika idéerna. Motiv som när de ställs bredvid varandra antingen öppnar upp viljan till att kompromissa eller efter en stund visar att man har så olika uppfattning att man nog inte kan enas om en aktivitet denna kväll.

Enligt min mening är samtalet som utgår från motiven mycket mer konstruktivt. Och samma gäller i den politiska debatten. Två exempel från det senaste dygnet visar enligt min mening på skillnaden: Carl Bildts debattartikel i Expressen om Sverige som föregångsland för friheten på nätet och Sanna Raymans krönika Har rättigheter rötter eller vingar? på SvD Opinion.

Jag kan inte se att Carl Bildts debattinlägg där han förklarar att den svenska reglerade signalspaningen är ett föredöme och att den förhoppningsvis kommer att kopieras av andra demokratiska stater, kommer att leda till något annat än en vad-hur-debatt. Motståndarna, sådana som jag, kommer att berätta vad den svenska lagstiftningen är, hur den fungerar och vad som är fel med den. Tillskyndarna kommer svara med att beskriva svensk signalspanings fördelar och kontrollsystemens ändamålsenlighet. Chansen för ett bra samtal om de två sidornas motiv för sin ståndpunkt och hur det resonerat för att komma fram till den är relativt låg. Debatten har alla förutsättningar att glida ner i förutbestämda polariserade spår.

I avslutningen på sin krönika skriver Sanna Rayman:

… Jag tror inte att rättigheter är något slags eteriska gudar som flyter omkring och ”bara finns”. Rättigheterna i sin konkreta form kräver stater som är medborgarens motpart och garant. Rättigheter dimper inte ner från himlen eller FN. Däremot är de något vi kan kräva av den stat som är vår – folkets – förlängda arm. (Inte ens om man tror att FN skulle kunna vara en rimlig rättighetsgarant hänger visionen ihop eftersom FN är en organisation som består av – just det – nationer.)

Det finns kanske inget mer robust än folkstyret när det kommer till att garantera människor de mänskliga och medborgerliga rättigheter vi håller högt. Kombinationen folksuveränitet och demokrati har i de flesta fall varit en riktig dunderkur mot förtryck och övergrepp. Demokratier kan inte sväva i tomma intet. Deras grund är ett folkstyre – inom ett område. Här stiftas lagar, här upprätthålls rättigheter.

Hon tar avstamp i sin grundläggande samhällssyn och förklarar varför hon tycker det hon tycker. Om jag inte håller med henne så tvingas jag fundera över och formulera varför. Vad är min grundläggande samhällssyn? Tror jag på rättigheter som objektivt existerande frikopplat från den makt som ska garantera dem. Ser jag dem som en bunt eftersträvansvärda mål? Eller delar jag hennes syn att det är något som vi tillsammans kan upprätthålla inom en rättsordning? Vad jag än tycker om saken kan vi från dessa frågor starta ett intressant samtal, där vi kan lära oss av varandra och förfina vår uppfattningar. Eventuellt kommer vi också till en samsyn.

Detta är vad en bra samhällsdebatt borde handla om. Inte om att två eller flera sidor tävlar om vems förslag till vad och hur som kan samla mest stöd. Det leder oundvikligen till att en stor del av samtalet handlar om att leta fel i motståndarsidans förslag, metoder eller argument. Och när man ägnat sig åt det ett tag till allt djupare skyttegravar, allt mindre kompromissvilja och allt mer oförsonlig ton. Vore det inte bättre med ett respektfullt sökande efter tydligare motiv, bättre förklaringar och djupare förståelse av sakfrågan oavsett om det leder till att man blir mer eller mindre överens?

När jag ser fram mot de närmaste månadernas valrörelser för de fyra val vi ska hålla under 2014 så är det med viss bävan. Jag tror vi kommer att få se de dominerande aktörerna ägna sig åt att försöka beskriva hur i grunden oeniga de är om vad som behöver göras och hur. Hur fel motståndaren har. Samtidigt som de båda i sina konkreta förslag söker sig mot samma mittfält för att blidka de väljare som striden handlar om.

Samtidigt kommer Sverigedemokraterna och troligen flera av de andra mindre partierna försöka profilera sig och samla röster på grundval av väljarnas misstro mot det politiska samtalet. Utspel om tydligt annorlunda idéer om vad som behöver göras inom ett visst politikområde och hur de bör ske kommer riktas mot mobiliserbara väljargrupper. Det kan handla om privata aktörer i vård och omsorg, om skolan, om vår relation till EU, om miljöfrågan …

Jag kan inte se att det kommer leda till något annat än mer av samma diskussionsklimat som vi sett i de senaste månadernas samhällsdebatt – polarisering, polarisering och mer polarisering.

Kan vi inte tillsammans drömma om en politisk debatt inför de fyra valen, där vi inte är besatta av vad partierna vill göra för oss och hur de tänker åstadkomma det? Kan vi inte sluta att söka brister i den andra sidans mål eller metodik? Istället kunde vi tillsammans skapa en idédebatt – en debatt som startar i varför våra partier, politiker eller opinionsbildare vill det de vill. Varför vi vill det vi vill.

Jag vill se en debatt som söker efter en djupare relation mellan väljare och vald än den mellan någon som lovar och någon som förväntar sig att bli sviken. En debatt som strävar efter att leta upp och etablera relationer med meningsfränder. En debatt som leder till att de som vill se ett liknande samhälle och delar en övertygelse om hur samhället fungerar samlas runt just detta.

Ogenerositetsprincipen

Katarina Barrling, Fil. dr. statsvetenskap skrev en intressant krönika i DT i början av november där hon jämförde generositetsprincipen inom det vetenskapliga samtalet med det svenska debattklimatet.

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt.
När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.
Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.
Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Jag kommer att tänka på den texten när jag ser diskussionen om riksdagsmannen Stellan Bojeruds rasismuttalanden av massor med skäl. Men här tänkte jag bara ta två exempel.

Exempel ett

Aftonbladets Lena Melin förstår inte sarkasmen. Stellan Bojerud må vara ledande företrädare för ett parti vars politiska agenda är baserad på främlingsfientlighet, men Aftonbladet intervjuar honom om följande kommentar skriven hos Mitt i steget:

Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska. En utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn. […] Nu gift med Manora från Laos. Hon hade med sig två barn med ”invandrarbakgrund” (hatar ordet). Dottern är gift med en finländare och har ett barn (med—). Sonen är ogift, men har en amerikansk flickvän (som just nu bor hos oss), som han träffade under sin skoltid i Manilla, Filippinerna. […]Men jag är rasist. Jag gillar det, för Stagnelius har lärt mig att ”adla”…

Det behövs inte mycket generositetsprincip för att inse att Stellan Bojerud med dessa ord inte vill säga att han är rasist utan att han är trött på diskussionen. Jag tycker det är tråkigt att Lena Melin och andra på Aftonbladet inte försöker förstå vad Stellan Bojerud vill ha sagt. Han verkar inte vara en särdeles trevlig mysfarbror – en före detta militär med en fäbless för nazistiska uniformer om man läser vidare i Aftonbladets beskrivning av honom. Men om Aftonbladet vill att jag och andra ska tro på deras bild av en obehaglig, rasistisk svensk riksdagsman så håller det inte att göra en karikatyr. En faktabaserad och ovinklad granskning hade gjort ett bättre jobb än tillämpande av ogenerositetsprincipen.

Exempel två

När vi ändå är inne på den här Aftonbladetartikeln. I den beskrev de Johan Westerholms blogg Mitt i steget som en hatsajt. Det var igår, men idag har de gjort en rättelse. Jag antar att artikeln om Stellan Bojerud var med i papperstidningen och i så fall står Mitt i steget med på en lista över hatsajter för alla att läsa i hundratusentals tidningar.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om Livbåten var med på en lista över hatsajter i en stor tidning. Jag har hört från Johan att familj och vänner kontaktat honom och undrat vad han håller på med efter att ha läst artikeln. Det måste vara fruktansvärt obehagligt och mina tankar går till Johan idag.

Jag hoppas Aftonbladet inser att det måste ge honom upprättelse. Johan är en av de pålitligaste politiska skribenterna i den svenska bloggosfären när det gäller kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Under valrörelsen 2010 var han en av de jag hade diskussioner med om hur vi kunde bemöta Sverigedemokraternas retorik.

Men var det ogenerositetsprincipen som fick Aftonbladet att inkludera Mitt i steget bland hatsajterna? Var det så att Johans vilja att låta folk yttra sig i kommentarsfältet, hans strategi att välkomna en diskussion med kommentatorer vars åsikter han inte delar fick honom att bara åka med tillsammans med Avpixlat och de andra hatsajterna? I så fall är det en så oerhört ogenerös läsning av Johans bloggargärning att Aftonbladet ska skämmas!

Eller var det ett misstag, slarv? Generositetsprincipen får mig att luta åt det senare. Jag tror att journalisterna Josefin Sköld och Jonathan Jeppsson helt enkelt hade dålig koll på Mitt i steget och att de i hastigheten inte kollade vad det är för blogg. Jag hoppas att det var så. Det låter otroligt att politiska journalister inte har koll på en av de historiskt viktigaste bloggarna inom socialdemokratin. Men som den gamla aforismen säger: ”Tillskriv aldrig till elakhet det som tillräckligt kan förklaras med dumhet.”

Generositetsprincipen

Jag går till mig själv och funderar på om jag leds av generositetsprincipen eller av ogenerositetsprincipen när jag beskriver våra folkvaldas förmåga att diskutera FRA som i gårdagens bloggpost. Jag tänker på Farmor Gun som alltid lyckas vara reflekterande, genomtänkt och generös i sina texter. Senast igår, där jag känner att hennes inlägg Ingen anledning till oro, är generösare mot FRA-förespråkarna än vad jag orkade vara.

Jag tänker också på att jag för inte så länge sen bestämde mig för att kandidera till Piratpartiets riksdagslista och att det innebär att jag om några veckor kan vara riksdagskandidat. Jag kandiderar för att jag tycker det är fel att sitta vid sidlinjen och högljutt klaga på de som vågar vara på plan. Jag undrar om jag själv skulle göra ett bättre jobb. Jag hoppas det.

På ett område tycker jag att jag har visat att jag kan vara bättre. Även om jag inte är Farmor Gun så gör jag mitt bästa för att vara generös mot mina meningsmotståndare. Jag försöker verkligen förstå vad de vill säga och vara öppen för ett samtal i stället för att bara hänge mig åt pajkastning. Det tänker jag fortsätta med.

Ni kan se det som mitt första löfte som kandidat. Om jag får mitt partis förtroende ska jag göra mitt bästa att leva efter generositetsprincipen under hela valkampanjen. Jag vill vara en av dem som skapar ett positivt, konstruktivt och generöst klimat i den svenska politiska diskussionen.

EDIT: Efter att jag publicerade detta har jag fått veta att Jonathan Jeppsson bett Johan W om ursäkt. Att det hela var ett misstag och att det aldrig kom ut i papperstidningen utan bara på nätet. Det var ju skönt för Johans skull. Jan Helin har också bett om ursäkt.