Tomas Norström, hök eller lamm?

När en boll sätts i rullning, när drevet går, dyker det alltid upp andra spännande saker. Det här är både en av fördelarna och en av nackdelarna med hela fenomenet.

Det är en fördel när det som dyker upp faktiskt är relevant, för då hamnar man förhoppningsvis närmare sanningen i en fråga. Det är mer problematiskt när ovidkommande saker dyker upp och används för att misstänkliggöra på ett sätt som har lite med sanningen att göra.

Det är dock drevets logik, oavsett om det är ett klassiskt mediadrev eller ett bloggdrev. I fallet Norström är jag nog benägen att luta åt att det är en stor fördel att drevet går. Det riskerar i och för sig att drabba Norström utifall han faktiskt verkligen gjort sitt bästa utifrån sin egen bild av situationen. Å andra sidan är inte inkompetens riktigt försvarbart när notan blir fyra manårs fängelse, 30 miljoner kronor i skadestånd och en rejäl prestigeförlust för det svenska rättssystemet såväl hemma som internationellt.

Jag tänker nu helt fräckt citera en hel kommentar från Oscar Swartz blogg, skribenten är Jon Karlung, VD på Bahnhof:

> Hej Oscar!
>
> Här kommer ett längre inlägg, hoppas du ursäktar en gammal kompanjon.
>
> Jag vill egentligen inte kommentera själva tillslaget mot Bahnhof annat än det som framkommit. Men det är ingen hemlighet att mitt eget engagemang väcktes just dessa dagar i mars 2005.
>
> Jag var före den tidpunkten helt ointresserad av fildelning (pinsamt nog faktiskt). Rätt snart stod det klart att det var ett välregisserat angrepp vi utsattes för. Det var noga planlagt i månader i detalj.
>
> Det fanns pressmeddelanden som var skrivna i förväg. Herr Ponten kom ner och stod beredd med filmkamera när kronofogden kom. Sen dök plötsligt polisen upp som på beställning, ett riktigt trolleritrick minsann!
>
> Det var helt uppenbart att rättsapparaten förvandlats till en marionett, styrd av ett särintresse. Min slutsats då som nu är att detta inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Här vaknade mitt engagemang i den här frågan.
>
> Jo, jag tror det var 2001 eller möjligen 2002 (minns ej exakt) men jag har faktiskt haft med Antipiratbyrån att göra tidigare!
>
> De frågade oss om vi kunde hjälpa till att sprida och plantera trojaner hos våra kunder (och även externt). Det skulle vara nån form av ”mätning” som de ville göra… Allt sades vara ”jättehemligt”. Vi sa förstås nej och jag vet inte vilken annan operatör som nappade på den där grejen.
>
> Till sist kan man ju roa sig med att kolla upphovsrättsföreningen i webarchive – där framträder en ytterst upphovsrättshökvänlig bild av den föreningen. Man talar om att främja upphovsrätten genom att bygga informella internationella nätverk som det står. Idag är ju sidan mer neutral och ”opartisk”.
>
> Jag vet inte om den där domaren som beordrade tillslaget mot oss redan vid den tidpunkten var medlem. Men jag kommer ihåg gratulationsmejlen som MPA och amerikanerna skickade till antipiratbyrån efter tillslaget. Det är kul det där med internationella nätverk.
>
> Jon Karlung, VD
> Bahnhof AB

Jag har själv varit inne på upphovsrättsföreningens hemsida tidigare, och kan gladeligen intyga att den är neutralare nu än då. Det kanske bara är en tillfällighet, men det här fallet är lite väl fullt av ”tillfälligheter”.

Det är också klart besvärande för Norström att han var den domare som gav tillstånd till tillslaget mot Bahnhof, för den historien är så full av märkliga omständigheter att det stinker till himmelens höjd.

För mig som stod vid sidan av, så förefaller hela gången ha varit att Antipiratbyrån själva engagerade en person på Bahnhof som fick fylla upp en server med upphovsrättsskyddat material. Det fanns alltså inte där innan APB själva såg till att det kom dit. Med vetskapen att servern stod där, exakt vilken maskin det var och vad den innehöll gick man till domare och fick tillåtelse att använda kronofogden för en undersökning.

Kronofogden gick in i Bahnhof med buller och bång och beslagtog en hel massa datorer, bland annat den server Antipiratbyrån själva sett till att ställa dit som motivation till tillslaget. När de sedan kommer ut på gatan med servrar och utrustning, så dyker polisen upp och plockar prylarna från den förvånade kronofogdepersonalen. Schazzam, hokus pokus, sim-salabim!

Hade inte Bahnhof fattat misstankar om hela historien, så hade de suttit klistrigt till. Istället blev det en historia om polisanmälning och motanmälning — vilket till slut ledde till att det gjordes upp i godo och locket lades på.

Domaren ifråga var som sagt – tralala! – samma Norström som nu är anklagad för delikatessjäv. Han har från Bahnhof-historien en hel massa JO-anmälningar på sig, som naturligtvis inte fått någon effekt. Inte heller har polisanmälningar lett någonstans så hela den historien har helt enkelt tigits ihjäl.

Det i sig är ett sorgligt betyg på den svenska rättsstaten. Det är minst lika sorgligt att konstatera att det kommer ta år innan skadorna på förtroendet för rättssystemet läkts. Inte bara domstolarna i sig, utan hur våra ombudsmän agerar, hur vår regering och riksdag agerar och hur det nu tycks som om vi hamnat på ”the animal farm” där vissa medborgare är mer jämlika än andra.

Ett tidens tecken?

Min sambo fastnade i en biljettrazzia på en av västtrafiks spårvagnar. Hon hade giltig biljett, så när jag säger fastnar så menar jag inte att hon blev ertappad utan biljett. Vi tjuvåker inte, så den faran utsätter vi oss inte för.

När jag säger fastnar, så menar jag att hon plötsligt stod mitt i ett uppbåd av kontrollanter. Vi pratar mer eller mindre en kontrollant per resande. Vi pratar om en stoppad spårvagn med kontrollanter på såväl hållplats som vagn. Vi pratar väktare och en karavan av tillhörande piket/minibussar. Hennes första tanke var att det var polisen som jagade en brottsling, men hon insåg så gott som omedelbart att det var kontrollanter inte poliser det var frågan om.

Stämningen blir snabbt otroligt obehaglig oavsett om man betalt sin biljett eller inte. Nervöst börjar man gräva i plånboken, medan en hög adrenalinstinna kontrollanter tittar uppfordrande på en. I ett sådant läge känner man sig utstirrad, misstänkliggjord och näst intill frihetsberövad. Det är till och med så att man hindras gå därifrån innan man visat sin biljett. Det gäller även om man klivit av och försöker lämna hållplatsen. Vägrar man samarbeta kallas väktaren in, och i sista hand polisen. Det gäller att inte ha ett tåg att passa, en tandläkartid eller en anställningsintervju — särskilt inte om din biljett ligger klumpigt till eller du inte hittar den direkt.

Viktoria Tomic » Västtrafik anfaller, se upp för razzia!:

> Dom måste vara minst 20 stycken, om inte fler. I sällskap av en ordningsvakt med en neonlysande väst står de utanför och flinar med samma överlägsna miner. Riktigt hånler, som om de tänkte ”Nu skall vi göra slut på er”. Som hungriga lejonhonor väntar de på att få slänga sig över sina byten (oss resenärer). Allt går snabbt. Vagnen bromsar in och dörrarna slås upp, in strömmar uniformklädda spårvagnskontrollanter. ”Kort, får jag se ditt kort!” nästintill ekar det i vagnen. Jag får magont, börjar stressat rota i min väska och lyckas fiffla upp mitt spårvagnskort. Räcker över det till en kontrollant med ett militant ansiktsuttryck. Hjärtat klappar snabbare, jag är antilopen som hamnat i ett lejongap. Inom några sekunder landar spårvagnskortet i min hand igen. Jag försöker andas ut, men klumpen i magen är fortfarande kvar. Runt omkring mig ser jag människor som oroligt skruvar på sig och kontrollanters bestämda händer som far framför näsorna på dem.

###Ett tidens tecken

Så sent som för femton år sedan, skulle sådana här metoder varit i det närmaste otänkbara. Visst fanns det kontroller, men de var i det närmaste en slags kuriosa. Blev man kollad så var det dagens samtalsämne. Framför allt var attityden annorlunda, tanken att ha rena FBI-tillslaget för att kolla folks biljetter skulle tett sig närmast absurd.

Något har förändrats och inte till det bättre. Det är något väldigt sjukt över en utveckling där såväl stat som företag tar sig rätten att behandla oskyldiga människor som skyldiga till motsatsen bevisats. Det är som om alla hämningar släppt och istället för att bli utskrattad efter förtjänst, så lyssnas det numera på hårresande förslag till repressiva åtgärder. Man nickar tankfullt och säger att: ”Jo så är det, när vi kollar så är det ju många som syndar, så det är väl motiverat att införa en sådan åtgärd…”

Det är inte motiverat. Det är inte proportionellt. Det är i princip fel.

Svenska staten och dess myndigheter skall inte registrera, kartlägga, övervaka och analysera sitt eget folk utan direkt brottsmisstanke — sådant hörde DDR till och hör inte hemma i en sund demokrati. Tjuvåkande på spårvagnar är inte moraliskt rätt, men det innebär inte en samhällsfara eller ens en fara för lokaltrafikens överlevnad. Razzior och liknande absurditeter är inte ett rimligt förhållningssätt till hur man hanterar den minoritet som inte vill eller har råd att betala. Nedladdning av upphovsrättsskyddat material kan vara rätt eller fel, men att börja jaga och stämma sina kunder är inte ett rimligt svar.

Vad är det för massiv groupthink som gör att vi tappat all sans och vett? Varför skall vanliga hederliga människor behandlas som kriminella för att lösa små skitproblem?

Dags för alla beslutsfattare i stat, kommun, i företag och organisationer att stanna upp och fråga sig: ”Hur hamnade vi här? Är det här verkligen rimligt? Vad kommer det leda till för typ av samhälle, och vill vi leva i det samhället?”