Det ultimata argumentet att rösta på piratpartiet

Så var det nu dags för datalagringsdirektivet att likt en zombie i en dålig skräckis sticka upp sin fula nuna ur underjorden. Låt mig gissa att datalagringsdirektivet är det lagförslag som får piratpartiets medlemsskara att spräcka tiotusenvallen. För vem skall man lita på?

ARRR!!!

Socialdemokraterna har sina egna jubelidioter som inte ser skogen för alla trän:

Själv anser Thomas Bodström att begreppet ”Bodströmsamhället” är smickrande:

–Jag vet inte hur många poliser och åklagare som har tackat mig för det här.

Sossarna får vi med andra ord räkna bort, de är trots allt källan till de senaste tokigheterna.

Folkpartiet och kristdemokraterna stödde sossarna ifråga om datalagringsdirektivet, så de kan vi också räkna bort. Rådde någon tvekan, så fick vi formbesked i FRA- och IPRED-frågorna.

Centerpartiet fortsätter att visa ”ryggrad”:

Den borgerliga alliansen är splittrad. Centerpartiet är, av integritetsskäl, motståndare till kravet på datalagring.

–Men Bodström har försatt oss i läget att det här måste genomföras. Vår utgångspunkt är miniminivån, sex månader, säger Johan Linander (c), rättspolitisk talesman.

De börjar nu få stolta traditioner i konsten att vika sig istället för att stå upp. Men integritet är lätt som en ideologisk teoretisk mental övning, det är först när det skall omsättas i praktik som agnarna skiljs från vetet — där har centern med all önskvärd tydlighet visat att ryggraden lämnas hemma i garderoben när man sätter sig i regering. De går med andra ord bort, fetbort!

Miljöpartiet och vänstern var båda stödpartier till den regering som drev frågan om teledatalagring, det vill säga den socialdemokratiska — deras lama protester innebar aldrig ens ett hot om att lämna regeringsställning för integritetens skull. Det har diskvalificerat dem i mina ögon, så de går också bort.

Med andra ord finns det inte ett enda riksdagsparti som visat en kombination av goda principer och principfasthet i frågor om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet sett över de två senaste mandatperioderna. Inget av dem är med andra ord alternativ om man anser att dessa frågor kräver mer än läpparnas bekännelse. Ungdomsförbunden är en annan sak, men det är inte dem man röstar på.

Oj, jag glömde nämna moderaterna! Partiet som anser regeringsduglighet rimmar på piska. Partiet som kört över sin egen justitieminister i frågor där hon värnat integriteten. En justitieminister som tyvärr inte tycks vara speciellt konsekvent i sin syn på vad integritet innebär. För min del finns det bara tre uttalade moderater i den offentliga debatten utanför MUF som jag fortfarande respekterar: Karl Sigfrid som blev kuschad i FRA-frågan, Mary Jensen som fattar frågorna men tyvärr inte ingår i riksdag eller EU-parlament och Cristofer Fjellner för hans arbete med ACTA.

Men tre personer räcker inte för att friskriva moderaterna från ett och ett halvt år av den mest integritetsfientliga hållning ett parti visat, där de tidigare var den svenska politikens tydligaste röst mot kränkningar av den enskilda människan. De har blivit kappvändare och politruker. Talking is easy.

Så med mindre än att du tror att allt ont beror på invandringen, så finns inte så många alternativ. Invandrarhatarna är väl för övrigt inte heller kända för sin integritetspolitik direkt…

Själv ser jag bara ett enda alternativ, det jag själv skulle vilja kalla privatpartiet, men som har det lite putslustiga namnet Piratpartiet. Tro för all del inte att partiet bara handlar om att vi skall få ladda ner gratis, det handlar om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet.

Det är dags att släppa sargen och komma med i matchen, var med och välj in Piratpartiet i EU och i riksdagen — de behövs för att vända trenden och återupprätta den personliga integriteten som en bärande princip för en frisk demokratisk rättsstat.

Datalagringsdirektivet är på många sätt det ultimata skälet att rösta på Piratpartiet.

37+1 kreatörers marknadsstrategi i sammanfattning

Jag hade faktiskt tänkt strunta i att kommentera den senaste fadäsen från Jan Guillou.

Men det kliar i fingrarna och jag kan inte låta bli att skriva i alla fall något. Så jag vill sammanfatta 37 kreatörers syn på marknadsstrategi, som tydligen delas av farbror Jan.

När vägen är ojämn och dina fötter smärtar dig, lär dem en läxa:

+ Ladda dubbelpipig hagelbössa, och osäkra.
+ Rikta mot höger fot.
+ Tryck av.
+ Rikta mot vänster fot.
+ Tryck av… snabbt innan du förlorar balansen eller medvetandet.
+ Sjunk tungt ner i fåtöljen,
+ betrakta yrt de blodiga stumparna som varit dina fötter,
+ klaga högljutt över hur det är dina fötters fel att du inte längre kan gå.

Om din hjärna börjar spöka i ditt elände, och försöka påminna dig om en annan tid när du förstod att det inte är fötternas fel att vägen är ojämn, så gör allt du kan för att bortse från detta. Om den envisas med att påstå att fotmassage kanske hade varit bättre, be den veta hut.

Det är tydligen på modet nu att inte förstå sin samtid, så du befinner dig i gott sällskap.

Men läs för all del inte: Mary, Emma, eller El Rubio, eller för den delen någon annan som inte kliar dig på ryggen. Det skulle ju vara obehagligt att ens komma på tanken att du lemlästat dina fötter helt i onödan.

Jag vill än en gång påminna om BAEN-Free Library, som visar att vissa förläggare faktiskt fattat galoppen. Tror någon på fullaste allvar att deras författare säljer sämre? Jag vet i alla fall att flera av böckerna sålt slut på förlaget inte bara en gång utan flera upplagor.

IPRED, tillbaka till kärnan av kritiken

Det är lätt att en debatt som debatten om IPRED förvirrar sig in i andra frågor, som ”problematiken” med illegal fildelning och upphovsrätt. Det är i sig relevanta frågor att diskutera, och frågor som intresserar mig väldigt mycket.

Men problemen med IPRED har inte med upphovsrätt och fildelning att göra, istället handlar det om övertramp gentemot de egna medborgarna.

Frihet är kanske det mest positiva begrepp som finns. Frihet kräver åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, utöver den självklara åsiktsfriheten. För att dessa friheter inte skall bli helt urholkade krävs integritet, rättssäkerhet och förutsägbarhet.

De politiker som inte förstår och försvarar detta är livsfarliga för vår frihet, och därmed också vår demokrati. Det måste finnas en inbyggd ideologisk och moralisk kompass, en ryggradsreflex som automatiskt strävar bort från övergrepp och endemisk övervakning.

De starkaste och mest genomtänkta invändningarna mot IPRED, är att staten ger upp en del av sitt våldsmonopol. Man tillåter ett särintresse att utföra uppgifter som är av polisiär karaktär, och öppnar upp för ”rättsskipning” utanför de traditionella rättssystemen.

Tanken med civilrätt är att ge folk möjlighet att lösa svåra tvister utan att ta lagen i egna händer. Därför fungerar inte civilrätt på samma sätt som straffrätt.

Dras du inför rätta i ett civilmål, så har du att göra troligt att du inte är skyldig till anklagelsen. Den kärande har i sin tur att göra troligt att du är skyldig och bevisa skada. Den som bedöms som mest trovärdig utifrån omständigheter och bevisning vinner målet, och kan inte bara tillräkna sig ekonomisk ersättning, utan även att få sina rättsliga kostnader ersatta av förloraren. Hela konceptet bygger alltså på att båda parter i grund har ungefär samma möjligheter inför domstolen, rubbas den balansen rubbas också hela grunden för ett rimligt utfall. Det är ett strålande koncept mellan privatpersoner, eller mellan företag, där man är förhållandevis jämnstark.

IPRED kommer i praktiken ställa enskilda människor med normal ekonomi inför situationen att hamna i tvist mot en branschorganisation. Det är alltså inte ens en person mot ett företag, utan en person mot en organisation som företräder en hel nisch av marknaden. Det är David mot Goliat, när David glömt sin slunga hemma.

Bevisningen kommer inte vara insamlad av neutrala rättsvårdande myndigheter, utan av samma organisationer som drar målet till domstol. De kommer naturligtvis att ha ett direkt ekonomiskt intresse av att framställa sina bevis som mer konklusiva och starkare än de nödvändigtvis är. Det är upp till domstolen att väga in det i bedömningen, men eftersom det är ett civilmål så gäller inte att man automatiskt utgår från oskuld.

Förlorar David, så drabbas han inte bara av det skadestånd käranden kräver, utan får dessutom betala deras dyra advokater och andra rättsliga kostnader. Det är få privatekonomier som klarar en sådan belastning utan att gå permanent bankrutt.

Det öppnar upp för en utpressningssituation innan målet når domstol, eftersom båda sidor är lika medvetna om ojämlikheten inför lagen. Den starkare parten kan med enkelhet ge den svagare ett erbjudande som är svårt att säga nej till. Det spelar helt plötsligt ingen roll om du är oskyldig eller inte, du har inte råd att ta risken att du döms mot ditt nekande. En simpel riskkalkyl säger dig snabbt att det är bättre att svälja förtreten och betala ”beskyddarpengarna”, än att mötas i domstol och riskera att bli ruinerad för all framtid.

En sådan situation är en skam för ett rättssamhälle.