The Spectrial week one

En vecka har nu gått i Rättegången. Jag vet inte hur många miljoner spaltpixlar som gått åt för att skildra, analysera eller reagera på den. Saken är klar – många ettor och nollor har fått tillryggalägga åtskilliga kabellängder i Spectrials namn.

Den ödmjuke funderar då en stund innan den sätter händerna på tangentbordet. Har jag något eget perspektiv eller något nytt att säga? Jag vet inte riktigt, men jag känner att jag har svårt att låta bli att säga något om rättegången. Även om min ”bloggvärd” redan mycket förtjänstfullt har skrivit det mesta jag tycker.

Det är väl egentligen några få saker som jag inte riktigt kan släppa i den första veckans nyhetsflöde.

###Politisk rättegång?

För det första är det frågan om detta är en politisk rättegång och hela diskussionen om åklagaren och målsägandebiträdena får efterfråga de tilltalades åsikter om upphovsrätten. Många har påtalat att politiska åsikter inte har i svensk rätt att göra – t ex Fridholm och Svensson.

Jag håller inte riktigt med eller tycker i alla fall att de glömmer en sak. Politisk uppfattning kan inte avgöra skuldfrågan i ett brottmål. Vi kan inte ha det så att en viss politisk uppfattning hos den tilltalade är avgörande för om vi dömer till ansvar eller inte. Några exempel för att belysa vansinnet: det är bara våldsamt upplopp om man är vänster, det är inte våldtäkt om man är feminist, det är inte stöld om man anser att egendom är stöld.

Däremot kan frågan om någons politiska uppfattning vara av vikt vid bedömning av hur grovt ett brott är. Det bästa exemplet på detta är de fall av våldsbrott då rasism eller homofobi är en del av orsaken. Det anses som extra illa att slå någon för att den är bög eller blatte. Detta trots allt såväl motstånd mot invandring som homosexualitet får anses vara politiska uppfattningar. Ett liknande exempel är sexualbrott, där man kan tänka sig åklagaren intresserar sig för den åtalades sexualpolitiska uppfattningar.

Fortsätt läsa ”The Spectrial week one”

Ett av tre slag vinner inte kriget!

Kampen mellan upphovsrättskritikerna och upphovsrättsförsvararna är i dessa dagar aktuellare än någonsin. Världens ögon riktas mot lilla Sverige och en rättssal i Stockholm. Samtidigt är Medina-rapporten på väg att tas upp i EU, trots att utskottet för mänskliga rättigheter är kritiskt inställt till lagstiftning av IPRED-typ. Precis samma vecka tar näringsutskottet ställning för IPRED-lagen som tycks bli lag redan innan Pirate Bay-rättegången är över.

I tidningar och andra traditionella medier och framförallt i bloggosfären går diskussionens vågor höga. Men vad handlar konflikten egentligen om och varför har den blivit så oförsonlig.

###Slag ett – juridiken

Som jag ser det är det tre slag som pågår parallellt. Vi har för det första den juridiska kampen mellan upphovsrättsinnehavarnas företrädare och fildelarna. Just nu ställs den kampen på sin spets genom åtalet mot The Pirate Bay. Formellt handlar det om huruvida männen bakom The Pirate Bay uppsåtligen har hjälpt folk att inkräkta på upphovsrätten hos ett antal namngivna musikaliska verk, filmer och dataspel. Efter att bara ha följt rättegången i två dagar är det tydligt att det inte är enkelt att visa på ett sådant brott. Åklagare Håkan Roswall tvingas redan andra dagen backa från sina ursprungliga åtalspunkter. Vilket fildelningsanhängarna kunde konstatera med illa dolda glädje. Om vi bortser från den rent rättsliga frågan så kan man som Lotta Gröning fundera över det moraliska i att angripa just The Pirate Bay. Man kan också som Mattias Ronge ställa den rättmätiga frågan vem som egentligen bär ansvaret för situationen.

Fler bloggar om ett möjligtvis kollapsande åtal:

+ Oscar Swartz
+ Hax
+ Opassande
+ Svensson
+ Jinge

####Högt tonläge

Men allt handlar inte om rättsfrågan, när man läser rapporteringen blir det tydligt att det gäller så mycket mer än så. Björn Ulvaeus griper in och förklarar att det handlar om lathet och snålhet.. Peter Kadhammar lyckas med konststycket att mäta brottets allvar genom att hänvisa till vad en part i målet påstår om hur stor omfattningen på skadan har varit. Samma skeende kan tolkas helt annorlunda, där Peter Kadhammar ser förslagna brottslingar ser Mymlan snorungar.

Fortsätt läsa ”Ett av tre slag vinner inte kriget!”

Dagens inlägg, PR-gurun har talat

Dagens inlägg för min del är Erik Lakomaas gästspel hos Christian Engström. Han säger det jag tänker, men utifrån positionen som PR-människa snarare än politisk toktyckare…

Eller vad säger man om sånt här:

> Problemet för upphovsrättsindustrin är att fildelarna samtidigt är deras kunder. Att ge sig på kunderna med lagboken i handen är en beprövat usel affärsmodell eftersom kunderna då riskerar att gå någon annanstans. Om missnöje med fildelarjakten får kunderna att vardera köpa ett album mindre per år uppväger det lätt alla eventuella förluster från utebliven försäljning genom fildelning. Den som ser sina kunder som fiender blir sällan långlivad på marknaden (om man inte har staten som ägare som SJ eller SAS).

Det är helt enkelt klockrent, för det är ju deras problem. Analysen om varför är precis lika strålande:

> En förklaring till man från film- och musikindustrin försatt sig i denna situation är att man låtit frågan hanteras av piratjägarorganisationer Anti-Piratbyrån, och IFPI. För dem spelar det ingen roll om Time Warner eller BMG säljer färre skivor pga. negativ publicitet. Dessa organisationer har dessutom bara ett verktyg – stämningar – i sin verktygslåda, och då angriper man alla problem med stämningar.

Just så! Är det enda verktyg man har en luftvärnskanon, så appliceras den på allt: spikar som skall slås in, småfåglar som skiter på verandan, mygg som stör sommarfriden…. ja allt!

Konsekvenserna då?

> En domstolsprocess är inte bara ett juridiskt utan också ett kommunikativt projekt, och det kommunikativa utfallet kan vara viktigare än det juridiska. Hur många kommer exempelvis ihåg att den kvittoklippande landshövdingen Sigvard Marjasin faktiskt friades av rätten?

Slutligen så är listan med råd en femetta:

> Ett: Finn en talesperson som ser ut som ett offer (exempelvis en fattig musiker som inte har råd till hyran eftersom ingen längre köper hans skivor utan bara fildelar dem). Undvik samtidigt att anlita talespersoner som kan misstas för Cruella deVille.
>
> Två: Håll personer – exempelvis poliser som knäckt extra åt målsägaren, eller amerikanska skivbolags VD:ar – som kan förstärka bilden av de åtalade som offer så långt borta som möjligt från rampljuset.
>
> Tre: Tänk på att det är era kunder det handlar om och anpassa uppträdandet efter det. Musik- och filmindustrins framtid avgörs inte i Stockholms tingsrätt utan på marknaden. Där kommer man inte långt utan kundernas sympati.

Rättssalen är märkligt befriat från upphovsmän. Det närmaste man kommer är väl TPB-killarna, som faktiskt skapat något själva vilket många tycks glömma.