En tidning om Piratpartiet

Emma med bloggen Opassande har gjort ett jättearbete med att sammanställa en tidning om Piratpartiet. Tidningen berättar det viktigaste man behöver veta för att första varför partiet finns, vad vi vill åstadkomma och vad vi driver för frågor.

Ambitionen har varit att samla ihop texter som redan fanns på olika ställen på nätet och låta dem tillsammans förklara partiet för den oinsatte. Jag rekommenderar verkligen den som inte har så bra koll på partiet att läsa tidningen. Än så länge finns den bara i digital form, men förhoppningsvis kommer vi kunna finansiera att trycka den för att kunna dela ut den i valrörelsen.

Vill du läsa tidningen så finns den på den digitala publiceringsplattformen Issuu.

 

Själv deltar jag med två texter härifrån Livbåten fast omredigerade till ett kortare och mindre dagsaktuellt/blogginriktat format. Att vilja vara anonym från december 2013 och Lagen bygger vi tillsammans från januari 2010.

Vill du ladda ner tidningen finns den som A4 enkelsidig och som A3-uppslag. Ladda ner och skriv ut i väntan på att vi finansierar den tryckta versionen.

Vi är som oss

Har du tänkt på vilka vi du tillhör? Har du tänkt på hur du vet om du tillhör ett vi? Hur du vet om någon annan tillhör samma vi?

Att ingå i sociala sammanhang är något av det mest mänskliga vi kan tänka oss. Det är bland det första vi lär oss. En färdighet som följer oss livet ut. Den är osynlig, vi behöver inte tänka på att vi själva tar plats i en grupp, hur vi gör oss till en del av den, eller att vi är med och släpper in eller stänger ute folk ur den.

Gemenskap, Sven Hammarstedt

Vi upptas i en familj och gör oss plats i den. Vi hamnar i en dagisgrupp och en skolklass. Vi tilldelas eller väljer ett kön och en sexualitet. Vi är med och skapar ett kompisgäng. Vi blir till en del av en nation och en kultur. Vi uppfattas vara från någonstans på grund av språk och andra signaler. Vi söker oss till en subkultur och en identitet och uttrycker det genom vår smak med kläder eller andra medel.

Våra tillhörigheter görs ständigt aktuella i våra möten med andra människor. Vi väljer att säga vi om oss själva och andra som vi identifierar oss med. Vi värmlänningar, vi män, vi i klassen, vi på jobbet, vi borgerliga, vi skidåkare, vi kulturintresserade, vi nördar, vi fantasyläsare, vi, vi, vi … Vi svenskar.

Men vi är sällan medvetna om alla dessa små beslut och uttryck för tillhörighet. Att vi väljer inte bara vilka ”vi’n” vi själva anser oss tillhöra utan också vilka andra vi släpper in i dessa ”vi’n”. De gånger vi blir medvetna om det beror det på att det skaver, att det finns en konflikt om gruppens gränser. Någon som vill vara med och någon som vill utesluta. Ibland är det helt odramatiskt. Anna är för dålig på fotboll och får inte vara med, hon kanske blir lite ledsen, men hittar snart en annan hobby, ett annat ”vi”.

Andra gånger är det djupt problematiskt. När någon inte får tillhöra ett vi samtidigt som det är nödvändigt att rent faktiskt delta i en gemensam aktivitet med gruppen – som den mobbade i skolklassen eller på arbetsplatsen.

Hur gör vi när det uppstår en konflikt om vem som får vara med? Är det rätt att de med makt och status bestämmer vem som får vara med? Att sätta upp regler eller kriterier den som vill vara med måste leva upp till? Eller att de som var med i gruppen först har veto över vilka som släpps in? För vissa hårt avgränsade grupper så klart – ingen kan kräva att bli insläppt i en familjegemenskap eller en tajt vänkrets, men i de allra flesta gemenskaper är vi skyldiga våra medmänniskor att låta dem vara med. Det kan finnas normer i gruppen. Det kan finnas anledning att kräva av den som är med att de ställer upp på dessa. Det betyder inte att vi har rätt att säga du får inte vara med till någon som anser sig tillhöra gruppen.

”Vi är hårdrockare, men det är inte du.”
”Vi är skidåkare men det är inte du.”
”Vi är män, men det är inte du.”
”Vi är svenskar, men det är inte du.”

Det är nämligen jag som väljer vem jag är och ingen annan. Och om det ingår i min identitet att tillhöra ett visst vi – som man, som svensk, som piratpartist, då är det jag som väljer det och inte ni. När vi alla valt en gemenskap så kan vi sedan konstatera att detta är vi. Detta är det att vara svensk eller man eller piratpartist.

Vi är som oss.

Ett inlägg inspirerat av Mustafa Can och Richard ’Richie’ Olsson (varning FB-länk)

Du lovar, men varför

Det är första dagarna på nya året – en tid för löften enligt somliga – och jag läser Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida. Under rubriken 2014: Dags för löften resonerar hon kring vallöften och väljarnas skeptiska inställning till dessa. Mycket tyder på att politiker inte är så dåliga på att hålla löften som folk i allmänhet tror. Statsvetaren Elin Naurin har med sin forskning visat på detta. Jag hittade en text på Politologerna där hon resonerar intressant om frågan.

Fyrverkeri Skansen 1994

Jag gillar Tove Livfendahls avslutning. Den stämmer överens med min egen syn på att vara väljare i en  representativ demokrati:

För egen del är vallöften faktiskt inte så viktiga. Jag tror aldrig att jag har röstat utifrån vad någon lovat i en valrörelse. Ty en politiker som har en färdigritad karta över omgivningen och en orubblig färdväg blir inte mycket att hålla i handen om verkligheten förändras. Då skattar jag i stället politiker som främst har en stark kompass oändligt mycket högre. De hittar nämligen rätt väg oavsett terräng.

Detta fick mig att tänka på något som jag såg på Twitter eller Facebook eller någon annanstans häromdagen. Tyvärr minns jag inte vem som skrev det och kan inte hitta det igen eftersom jag inte minns den exakta ordalydelsen. Resonemanget gick i varje fall ut på att vårt fokus på vad och hur när vi diskuterar och fattar beslut är ett problem. Att det ofta är mycket viktigare att få svaret på varför någon vill genomföra något än att fördjupa sig i detaljer kring vad och hur.

Ett exempel: Några personer diskuterar vad de ska göra tillsammans en fredagkväll och diskussionen fastnar i vad – två motstående förslag: se en film, gå på konsert. Alla i diskussionen fastnar i att fördjupa sitt förslag. Efter ens stund handlar det om hur – vilken biograf respektive vilken klubb, vilken tid etc. Sannolikt kommer inte samtalet leda till att man närmar sig varandra. Om däremot någon i sällskapet börjar förklara varför den hellre ser en film just den här kvällen (det kanske är sista visningen av filmen i fråga) kan det leda till en diskussion där man kan jämföra motiven för de olika idéerna. Motiv som när de ställs bredvid varandra antingen öppnar upp viljan till att kompromissa eller efter en stund visar att man har så olika uppfattning att man nog inte kan enas om en aktivitet denna kväll.

Enligt min mening är samtalet som utgår från motiven mycket mer konstruktivt. Och samma gäller i den politiska debatten. Två exempel från det senaste dygnet visar enligt min mening på skillnaden: Carl Bildts debattartikel i Expressen om Sverige som föregångsland för friheten på nätet och Sanna Raymans krönika Har rättigheter rötter eller vingar? på SvD Opinion.

Jag kan inte se att Carl Bildts debattinlägg där han förklarar att den svenska reglerade signalspaningen är ett föredöme och att den förhoppningsvis kommer att kopieras av andra demokratiska stater, kommer att leda till något annat än en vad-hur-debatt. Motståndarna, sådana som jag, kommer att berätta vad den svenska lagstiftningen är, hur den fungerar och vad som är fel med den. Tillskyndarna kommer svara med att beskriva svensk signalspanings fördelar och kontrollsystemens ändamålsenlighet. Chansen för ett bra samtal om de två sidornas motiv för sin ståndpunkt och hur det resonerat för att komma fram till den är relativt låg. Debatten har alla förutsättningar att glida ner i förutbestämda polariserade spår.

I avslutningen på sin krönika skriver Sanna Rayman:

… Jag tror inte att rättigheter är något slags eteriska gudar som flyter omkring och ”bara finns”. Rättigheterna i sin konkreta form kräver stater som är medborgarens motpart och garant. Rättigheter dimper inte ner från himlen eller FN. Däremot är de något vi kan kräva av den stat som är vår – folkets – förlängda arm. (Inte ens om man tror att FN skulle kunna vara en rimlig rättighetsgarant hänger visionen ihop eftersom FN är en organisation som består av – just det – nationer.)

Det finns kanske inget mer robust än folkstyret när det kommer till att garantera människor de mänskliga och medborgerliga rättigheter vi håller högt. Kombinationen folksuveränitet och demokrati har i de flesta fall varit en riktig dunderkur mot förtryck och övergrepp. Demokratier kan inte sväva i tomma intet. Deras grund är ett folkstyre – inom ett område. Här stiftas lagar, här upprätthålls rättigheter.

Hon tar avstamp i sin grundläggande samhällssyn och förklarar varför hon tycker det hon tycker. Om jag inte håller med henne så tvingas jag fundera över och formulera varför. Vad är min grundläggande samhällssyn? Tror jag på rättigheter som objektivt existerande frikopplat från den makt som ska garantera dem. Ser jag dem som en bunt eftersträvansvärda mål? Eller delar jag hennes syn att det är något som vi tillsammans kan upprätthålla inom en rättsordning? Vad jag än tycker om saken kan vi från dessa frågor starta ett intressant samtal, där vi kan lära oss av varandra och förfina vår uppfattningar. Eventuellt kommer vi också till en samsyn.

Detta är vad en bra samhällsdebatt borde handla om. Inte om att två eller flera sidor tävlar om vems förslag till vad och hur som kan samla mest stöd. Det leder oundvikligen till att en stor del av samtalet handlar om att leta fel i motståndarsidans förslag, metoder eller argument. Och när man ägnat sig åt det ett tag till allt djupare skyttegravar, allt mindre kompromissvilja och allt mer oförsonlig ton. Vore det inte bättre med ett respektfullt sökande efter tydligare motiv, bättre förklaringar och djupare förståelse av sakfrågan oavsett om det leder till att man blir mer eller mindre överens?

När jag ser fram mot de närmaste månadernas valrörelser för de fyra val vi ska hålla under 2014 så är det med viss bävan. Jag tror vi kommer att få se de dominerande aktörerna ägna sig åt att försöka beskriva hur i grunden oeniga de är om vad som behöver göras och hur. Hur fel motståndaren har. Samtidigt som de båda i sina konkreta förslag söker sig mot samma mittfält för att blidka de väljare som striden handlar om.

Samtidigt kommer Sverigedemokraterna och troligen flera av de andra mindre partierna försöka profilera sig och samla röster på grundval av väljarnas misstro mot det politiska samtalet. Utspel om tydligt annorlunda idéer om vad som behöver göras inom ett visst politikområde och hur de bör ske kommer riktas mot mobiliserbara väljargrupper. Det kan handla om privata aktörer i vård och omsorg, om skolan, om vår relation till EU, om miljöfrågan …

Jag kan inte se att det kommer leda till något annat än mer av samma diskussionsklimat som vi sett i de senaste månadernas samhällsdebatt – polarisering, polarisering och mer polarisering.

Kan vi inte tillsammans drömma om en politisk debatt inför de fyra valen, där vi inte är besatta av vad partierna vill göra för oss och hur de tänker åstadkomma det? Kan vi inte sluta att söka brister i den andra sidans mål eller metodik? Istället kunde vi tillsammans skapa en idédebatt – en debatt som startar i varför våra partier, politiker eller opinionsbildare vill det de vill. Varför vi vill det vi vill.

Jag vill se en debatt som söker efter en djupare relation mellan väljare och vald än den mellan någon som lovar och någon som förväntar sig att bli sviken. En debatt som strävar efter att leta upp och etablera relationer med meningsfränder. En debatt som leder till att de som vill se ett liknande samhälle och delar en övertygelse om hur samhället fungerar samlas runt just detta.