Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Obligatoriskt gymnasium

En varningslampa om att oljan är slut lyser rött på instrumentpanelen i din bil, hur reagerar du?

Det rimligaste att göra är att köra åt sidan och kolla om du faktiskt har någon olja i motorn. Om du har det och om temperaturen i motorn inte plötsligt stigit i höjden, så kanske du chansar på att ta dig till närmaste mack för att få hjälp att kolla noggrannare. Vad du än gör så nonchalerar du inte problemet, för bara för att det finns olja i tråget innebär inte självklart att den når dit den ska.

Mindre rimligt, men troligen alltför vanligt är att knacka på lampan och tänka vafan… Sen köra in på närmaste mack och fylla på mer olja oavsett om det behövs eller inte, tänka att det var det och köra vidare. Lampjäveln lyser på i godan ro, men det skiter man i för man vet ju att man har olja i tråget, så det bara måste ju vara fel på lampan.

Lite som roten till alltför många säkerhetshål och buggar… istället för att reda ut varifrån ett fel verkligen kommer, så ser man till att felet inte syns.

 

xkcd

 

Socialdemokraterna och miljöpartiet har hur som helst fått för sig att det är en bra idé att göra gymnasiet obligatoriskt. I botten finns två orsaker:

  • Dels är man näst intill oanställningsbar för alla jobb som inte baseras på någon slags lönebidrag om man inte har åtminstone ett gymnasiebetyg, oavsett om det rent faktiskt behövs eller inte.
  • 99% av ungdomarna söker sig iofs in i gymnasiet, men bara 72% har en examen vid 20 års ålder.

Så varningslampan lyser, något är skitfel.

I en grupp av hundra tjugoåringar, så är det 28 som inte har gymnasiebetyg, av dem är det endast 1 (en) som aldrig kom in.

27 av 100 ungdomar klarade inte av att slutföra, eller kände sig inte motiverade att slutföra en utbildning som i det närmaste är en förutsättning för att ha en chans på arbetsmarknaden.

De rimliga tolkningarna på ett sådant problem är att gymnasierna inte håller tillräcklig kvalitet, att de inte är tillräckligt bra på att motivera, eller att gymnasiet helt enkelt inte är till för alla sexton- till nittonåringar. De rimliga tolkningarna innefattar inte att vi är för dåliga på att tvinga våra ungdomar att gå i skolan.

Att införa tvång är istället som att hälla mer olja i tråget utan att först kolla om det är det som är det verkliga problemet. Sure, de ytterligare resurserna som utlovats skadar säkert inte, men inte heller löser de problemet om man inte först tagit reda på var problemet sitter. Tvång kan till och med skada för den som håller på att bli vuxen. Läs gärna Johan Norbergs kolumn på temat ”S och MP vill sätta polisen på de skoltrötta”:

Men det fanns också ett replikskifte som hade stor betydelse för mig. Vi hade en gång en vikarie i engelska, som noterade mitt utåtagerande beteende, och höll kvar mig efter lektionen och frågade varför jag agerade så. Jag svarade att jag inte tyckte att gymnasiet gav mig någonting, och att jag avskydde att vara där. Då svarade han ”Men gå hem då.”

Han förklarade att det var en ursäkt som fungerade på högstadiet, dit jag tvingats, i sista hand med polis om jag vägrade dyka upp. Men gymnasiet är frivilligt. Om jag tyckte att det var ointressant eller destruktivt kunde jag strunta i det.

Men genom att komma dit hade jag förbundit mig att göra mitt bästa av det och i alla fall inte störa dem som gjorde det. Jag var på väg att bli vuxen och då borde jag agera lite vuxet.

Flexibilitet inte tvång

Möjligheterna att kunna ta igen det man förlorat senare är tricket. Alla kommer inte kunna, eller vilja gå gymnasiet som duktiga små robotar precis mellan 16 och 18 års ålder. Inte ens om vi har världens bästa gymnasium, med världens bästa, mest motiverade och högst aktade lärare.

Istället för att ersätta spirande unga vuxnas motivation och mognad med tvång, ger man dem möjlighet att komma ikapp. Vuxengymnasium, distansutbildning, deltidsutbildning – alla dessa är vägar att reparera skadorna på de egna studierna, när den egna motivationen till slut hinner ikapp. Det har vi alltid vetat, men vi kanske har glömt bort att vi skall komma ihåg det?

Samtidigt har vi problem med kvaliteten och kompetensen. Man skall i och för sig inte överdriva. Det är lätt att dra i larmklockan, men hur djupa problemen egentligen är, är inte fullt så självklart.

Det finns dock områden där man med fog kan påstå att det skulle kunna vara bättre. De som jobbar inom läraryrket måste få en eloge för vad de gör och många av dem är bra. Samtidigt är lärarna undervärderade och många som tidigare skulle kunna sökt sig till lärarutbildningarna väljer idag andra alternativ just därför. Varför välja ett yrke där man får så lite uppskattning, är så underbetald och har så låg status. Att gå till näringslivet är då troligen bra mycket mer lockande.

Med risk för att säga att det var bättre förr, så tror jag mer på möjligheterna att upprätthålla en hög utbildningskvalitet med en yrkeskår som dels har hög självkänsla, dels ett erkännande från omgivningen och dels ett intyg på det egna värdet i lön, förmåner och tid. Den systematiska nedvärderingen av lärarna som skedde från tidigt nittiotal och framåt, den rensade lärarutbildningarna från många av de verkliga talangerna och de som är kvar tycks inte riktigt tro på sig själva på det sätt jag minns från åttio- och nittiotalet.

Hur som helst så har vi inte direkt gjort det lättare att komma igen för elever som inte orkar följa mönstret, utan snarare sparat in alltmer på just den flexibiliteten.

Kanske är det i den änden vi behöver börja? Återge lärarna som yrkeskår deras yrkesheder och ge de elever som inte orkar möjligheten att reparera skadan av sin skoltrötthet. Kanske till och med ifrågasätta om varje förbaskat yrke från hamburgervändare och städare till snickare och plattläggare verkligen kräver gymnasiekompetens?

Finns flexibiliteten att ångra sig och läsa upp betygen, så kanske man kan jobba några år och sedan komma på att man vill något mer. Då skulle vi få in folk i ”intellektuella” yrken, som har fler erfarenheter än de de fått i skolbänken, det om något skulle väl vara ett revolutionärt koncept?

 

(Artikelbilden cc(by-sa) länk till fotograf)

Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.