Står man på barrikaderna får man räkna med vinande kulor

Knappt kan man gå på semester utan att fekalierna träffar fläkten under ens bortovaro… I skrivande stund är det nu fyra dagar sedan ett svepande och felaktigt uttalande i ekot pekade finger åt en luddig skrivelse i valmanifestet. Det tog naturligtvis hus i helvete, vilket det alltid gör när det är just barnpornografi som är på tapeten.

För att citera Ulf Bjereld:

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt – ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett ”informationsinnehav” och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Som Emma påpekar har Rick nackdelen att vara en ”loose cannon”, en person som lite för ofta skjuter från höften. Det finns också en övertro till att vi intet har att dölja, vilket gör att vi inte testkör scenarios i tillräckligt stor utsträckning. Kombinerar man de två fenomenen som å ena sidan betyder att man inte använder det typiskt vaga, undvikande politikersnacket. Och som å andra sidan betyder att man ”vingar” lite för mycket, lite för ofta, så har man ett recept för sådana ”eko-fadäser”.

Om det betyder att Rick är olämplig som partiledare eller inte låter jag bero, men konstaterar att vi naturligtvis skulle kunna haft en luttrad politiker som partiledare. Frågan är bara om det skulle varit bättre? Sen kan man fråga sig om vi verkligen skall byta partiledare så fort det blåser snålt? Om det verkligen är en tradition vi vill göra till vår?

Men själva sakfrågan då?

Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.

Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?
Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt.

Problem 1: Vem är barn?

I sin nuvarande form är den barn som inte gått igenom puberteten, eller som av materialets sammanhang eller på annat sätt kan antas vara under arton år. Det låter inte så farligt tills man funderar på konsekvenserna för valfri tonåring.

När jag själv var tonåring så handlade inte mina drömmar om tjugoåringar med för stor byst. De flickor jag spanade på var sisådär lika gamla som mig plus minus ett par år. Hade jag som ungdomar idag haft en mobilkamera till hands, så hade det varit fara värt att vi sextat mms till varandra, eller att jag använt mobilkameran för att fånga någon extra erotiskt suggestiv situation. Att ha en definition av barn i förhållande till sexualitet som kräver specialregler om ålderskillnad och dylikt visar på att man är ute i tassemarkerna.

Problem 2: Vad är porr?

Som Göran så träffande påpekat, så sitter såväl skönhet som porr i betraktarens öga. Det är ett problem som förföljt sedlighetsivrarna i alla tider. Skall allt naket vara förbjudet, eller bara uppenbara sexuella handlingar, eller var går gränsen däremellan?

Sammantaget får man konstatera att de enda bilder som med någorlunda säkerhet kan sägas vara sexuella till sitt innehåll, är bilder där någon har samlag i någon form eller uppenbart onanerar. Till och med då kan det finnas en kontext som sätter ett annat ljus på bilden, men det är i alla fall ett lite mer ovanligt gränsfall. Det är överhuvudtaget så subjektivt att flera människor kan säga sig veta med säkerhet och till och med hålla med varandra om att det är så, men sedan skilja sig markant i bedömningarna av verkligt material.

Problem 3: Vad är ett övergrepp?

Den självklara definitionen på ett sexuella övergrepp är i stort sett att man tvingas till sexuella handlingar i någon form, eller inte själv är förmögen att fatta beslut att samtycka. Ur samtyckesaspekten har vi generellt diskvalificerat barn. Det betyder att vi inte anser att barn kan samtycka till sexuella handlingar förrän de är femton.

När tvånget inte varit självklart har det kallats otukt med minderårig. Ett brott man överhuvudtaget inte behandlat om båda parter är nära varandra i ålder. Under senare år har detta förändrats till att kallas för våldtäkt oavsett om de sexuella handlingarna har varit frivilliga eller inte. Det är en fingervisning om hur man tappat proportionerna. En enskild tonåring som ännu inte blivit byxmyndig kan mycket väl fatta sådana beslut, medan en annan som passerat gränsen kanske egentligen inte borde fatta beslutet själv.

Problem 3b: Offerlösa brott

Sen har vi specialfallet där övergrepp definieras som övergrepp mot alla barn. Det rör sig om icke-fotografiskt material som serier och andra teckningar/målningar som rättsligen anses sakna konstnärligt värde. Det har aktualiserats ordentligt när en av Sveriges mest prominenta mangakännare och översättare åkte på en dom i Uppsala Tingsrätt.

Även innan denna dom har det varit på tapeten i samband med age-play i Second Life, det vill säga när en vuxen människa skapar en figur i ett spel som ser ut som ett barn och sedan har virtuell sex med en motsvarande figur som ser ut som en vuxen. I livet bortanför tangentbordet förekommer också age-play, men då har man naturligtvis inte samma möjligheter att välja sitt fysiska utseende.

Sammantaget är det ett tämligen absurt resonemang att påstå att en fiktiv bild eller animation utan levande förlaga är ett övergrepp på någon. Det luktar tankeförbud. Det är ett offerlöst brott. Det är som att påstå att actionfilm är ett övergrepp på alla som förlorat någon till en våldsam död, eller att en Bond-film som ”From Russia With Love” är ett övergrepp på alla ryssar…

Under det hela framtonar beslutsfattare som fiskar i grumligt vatten: som säger att de vill skydda barn mot övergrepp, men som i själva verket vill hindra till och med fantasier om det ”förbjudna”.

Problem 4: Innehav och preskribtion

Innehavsförbudet är antagligen nödvändigt, men det är inte alls oproblematiskt.

För det första är det själva innehavsförbudet som ställer till det med folks bokhyllor, fotoalbum och liknande. För det andra innebär innehavsförbudet att det är obehagligt och blir svårare att utvärdera, kartlägga och forska kring ämnet. Såväl politiker som privatpersoner blir hänvisade till de få ackrediterade forskare som vågat sig på ämnet, av regeringen uppdragna utredare, eller till polisens egna utvärderingar.

Så förutom att folk kan ha brottsligt material i gömmorna utan egen vetskap, så försätter man befolkningen i en situation där de enligt lag är förbjudna att själva kontrollera de fakta som presenteras — och som i slutänden är det som ligger som underlag för politiska beslut. Det är verkligen inte en idealisk situation.

Hur man än vänder sig har man ändan bak

Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.

När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.

Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.

Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste.

Som jag skrev i mitt 2022-inlägg när jag tittade på en friare framtid:

Den förutspådda boomen för övergrepp mot barn uteblev, eftersom energin kunde ägnas åt att bekämpa verkliga övergrepp istället för gammal skåpmat och oskyldiga fantasier. Boomen för trafficking uteblev den också, eftersom de lagar som inte var rent moralpaniskt dravel räckte utmärkt när man väl gjort sig av med just detta moralpaniska dravel.

Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…

Vi är ett ungt parti där den politiska erfarenheten är mycket ojämn. Vi har ännu inte verkligen upplevt hur kulorna viner när man står på barrikaderna, inte alla och inte på allvar. Det är dags att vi lär oss att inte få panik, för om det finns något som är vår verkliga fiende så är det paniken.

Klart som fasen att vi piratpartister inte är mer förtjusta i verkliga övergrepp mot barn än någon annan. Vi får lära oss att förklara. Vi vill inte att våra barn skall vara fritt högvilt för sexuella predatorer, det är inte vad vi pratar om. Vi ser bara ett antal tendenser som vi upplever som obehagliga. Vad vi inte vill se är en uppsättning lagar som stämplar oskyldiga som sexförbrytare, eller som hämmar och stigmatiserar ungdomars naturliga sexuella utveckling. Vad vi inte vill se är lagar vars syfte är att hindra folk från att fantisera och hitta kanaler att uttrycka sina fantasier så länge de inte skadar någon annan.

Vi måste hitta en balanserad, hållbar och icke-repressiv hållning till sexualitet och sexuella övergrepp. Det är mycket viktigare än om Rick Falkvinge tolkade valmanifestet som att innehavsförbudet borde hävas eller inte. Innehav bör nog fortsätta vara förbjudet med det är ett sekundärbrott. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.

Att förstå Wikileaks

Göran påminde mig häromdagen om en detalj med de senaste händelserna kring Wikileaks. En detalj som alla – oavsett om de är politiker, journalister eller säkerhetsfolk – tycks missa.

Hittills har den samlade analysen från pressens sida om Wikileaks läcka av dokument rörande Afghanistan varit mycket smal. Den har inskränkt sig dels till rapporter om Piratpartiets erbjudande att agera värd för deras server och hur de dokument som läckt eventuellt skulle kunna påverka våra insatser. Diverse militära ”talking heads” har fått uttala sig och ojande fundera över om det riskerar säkerheten för svensk trupp.

En och annan politiker har kommenterat frågan, till exempel kom Bildt undan med att säga att det mest är gammalt gods som inte påverkar situationen så mycket nu. Hur han nu så självsäkert kan uttala sig om innehållet i drygt 90000 sidor information. Frågan är nog om någon enskild person överhuvudtaget på allvar kan överblicka det totala innehållet i dessa dokument och hur de i slutänden påverkar situationen på plats, om de påverkar något alls.

En öppen databas av läckor

Allt tycks bygga på ett missförstånd där man tolkar Wikileaks som någon slags fri presstjänst/media i sig, som en anarkistisk variant av AP eller TT.

Alternativt ser man dem som en radikal organisation med sina egna yxor att slipa. En organisation som därför släpper det som passar deras egen agenda. Men Wikileaks är något helt annat. Det är en sajt för att lagra och dela information som någon med makt inte vill skall bli offentlig. Det är en kanal för de som har något de vill dra i larmvisslan om, en kanal där de kan vara säkra på att om de blir avslöjade så beror det på dem själva. Som sådan är det ett verktyg för research, inte för pressmeddelanden eller färdigkokta tidningshistorier.

Deras roll är inte att tillhandahålla färdigmat för pressen med undantag för pressmeddelanden som sätter fokus på att det finns nytt material. Det är sedan helt upp till pressen själva att sätta sig med materialet och analysera om det är intressant och trovärdigt och på vilket sätt.

Wikileaks har samma roll som vem som helst som läcker material till tidningen, med de enda skillnaderna att tidningen eller det media det rör sig om inte har ensamrätt på materialet och faktiskt inte själva vet vem som är källan. För Wikileaks material kan vem som helst som har tiden och analysförmågan ta del av och vem som helst som har material att läcka kan göra det anonymt.

Vad är intressant, läckorna eller hur de behandlas?

Men medias analys handlar sällan om innebörden i det material som läckt. Man spekulerar snarare i läckornas säkerhetsbetydelse, i USAs och andra staters försök att sätta stopp för WikiLeaks, eller i den personliga faran för Assange och hans kollegor. Själva materialet som sådant blir oftast ytligt behandlat, precis som det sällan förekommer en verklig diskussion om WikiLeaks modus operandi, betydelse och dess förhållande till demokratiska värderingar och den demokratiska staten.

Det inte alls fel att diskutera att USAs myndigheter vill bråka med Wikileaks, Assange och alla andra inblandade. En verklig analys av innehållet i läckorna tillsammans med en analys av WikiLeaks ställning skulle både påvisa hålet i vår demokrati och hur viktigt det är att försöka fylla tomrummet. Som Mr Appelbaum sa när han försvarade WikiLeaks arbete:

”All governments are on a continuum of tyranny,” he said. ”In the US, a cop with a gun can commit the most heinous crime and be given the benefit of the doubt. In the US, we don’t have censorship but we do have collaborating news organisations.”

Det finns en insikt här, en insikt i det som alla de som tror staten är god inte riktigt vill höra eller förstå. Det är insikten att det enda som håller en stat god är att deras övertramp sker för öppen ridå. Stater är inte goda eller onda, utan befinner sig i en kontinuitet däremellan.

Den insikten är den som gör att vi som kämpar för medborgarrätt i Sverige överlag visar sån skepsis mot avlyssning i alla former, extraordinära polismetoder, allt som luktar kortslutning i rättsprocessen, signallagar och alla varianter av rättsröta. Det är därför vi gapar så högt om integritet, rättssäkerhet, oskuldspresumtion, källskydd, anonymitet och alla andra grundläggande medborgerliga rättigheter. Vi inser helt enkelt att staten inte är god, den är inte nödvändigtvis ond heller — men någonstans mellan dessa ytterligheter glider den dit vi tillåter den att glida.

Det bästa sättet att stödja WikiLeaks är att använda deras information

Om diskussionen om WikiLeaks betydelse för demokratin oftast är näst intill pliktskyldig, så är utnyttjandet av deras material en ännu sorgligare historia. Ett typexempel var videon om attackhelikoptrarna i Irak, där den stora nyheten tyckes vara att videon som sådan läckt, medan mycket lite av videons innehåll på allvar diskuterades. När dokument om Australiens censursträvanden släpptes på WikiLeaks var den stora nyheten att de själva hamnade i samma censurfilter som de läckt och så vidare.

Var tog de grävande journalister vägen som omedelbart börjar plöja igenom så mycket som möjligt för att se varför någon ville att det skulle läggas i ett låst arkivskåp? Vem utnyttjar den guldåder av information som läckt ut om försöken att pacificera och flytta in Afghanistan i det tjugonde århundradet? Var finns analyserna av insatserna, dess problem, dess fördelar, krigets villkor etcetera. Hur många journalister kan utan att rodna påstå att de gått igenom WikiLeaks material för att leta saker att gräva djupare i. Hur många kan utan att svettas säga att de gör det med jämna mellanrum?

Wikileaks behövs uppenbarligen, de enorma svallvågor de rör upp visar hur farliga de upplevs vara. Skall deras information vara av något värde snarare än bara farlig, så måste media vara beredda att analysera den på allvar. Det skulle ju vara ganska korkat om de enda som kommer med en verklig om än begränsad analys är sådana som Talibanerna…

Hur som helst så är det fullständigt rätt att erbjuda hjälp till WikiLeaks, det är ett centralt credo att makten skall vara transparent medan medborgarna inte skall vara det och WikiLeaks är en av få som verkligen gör något konkret i den frågan.