Just another day

> The night is young, why are we so hung up
> in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

> And at the door she can’t say more
> than just another day
> and without a sound
> I turn around
> and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)

Komplext och enkelt

Debatten om upphovsrätt, fildelning och Ipred tenderar att bli ganska vulgär. Mest vulgära hittills är nog Jan Guillou, John Nordling, Tomas Alfredson och Carl Molinder.

Jan genom att först fnysa bort hela oron kring IPREDs följder, som om det som hänt överallt där liknande lagar implementerats inte skulle kunna hända här, och sedan genom att via telefon svara på chattfrågor utan att egentligen svara. De svar han kom med var av typen ”Skitsnack!”; eller ironiserande över den som frågar, som ”Självklart! Intelligent fråga”; eller svar på något det inte frågades om. Hela tonen i såväl artikel som chatt var direkt obehaglig. Visst, det är OK att vara förbannad, men vill man bli tagen på allvar så får man ha större öron än käft.

De andra tre hotar med att sluta göra film i Sverige om inte Ipred går igenom utan kompromisser. De har gjort den nya filmen ”låt den rätte komma in”, som kostat 28 miljoner. De säger sig vara oroliga att filmen inte ens går runt, eftersom den redan släppts på The Pirate Bay.

De glömmer liksom att nämna att de fått stöd till filmproduktionen från olika potter av skattepengar. Sju millar från filmstöd, och tre och en halv från norrländsk regionalpromo, totalt 10,5 miljoner närmare bestämt, så ur den synvinkeln så har vi redan betalat mer än en krona per levande svensk för deras inte alltför pjåkiga löner… En sådan sak förtar liksom effekten av de höga moraliska hästar de rider omkring på. För tvåhundra pix per styck, så är gänget kring filmen skyldiga svenska folket 52500 kopior med DVD-kvalitet. Riktigt så enkel matematik är kanske inte ett bra sätt att hantera frågan, men det visar på en tendens att se saker endast ur en enda synvinkel. Lite märkligt är det, när i övrigt fullkomligt vettiga människor blir heltokiga så fort upphovsrätten kommer på tapeten. Alla andra principer sätts på undantag, allt kan offras för den heliga upphovsrätten.

Det används friskt av härskartekniker mot ”pirater” såväl som Piratpartiet. Vi är tydligen alla av oss trettioåriga män; vi gillar alla att ta utan att betala, stjäl gärna cyklar eller platt-TV om man får tro ett antal debattörer; vi låter vår önskan om gratislunch diktera vår moral helt enkelt. Vi är dessutom ett ilsket fåtal som mailbombar riksdagsmän och åsiktsmotståndare, är allmänt otrevliga och har antagligen träben och lapp för ögat också.

Piratpartiet, och andra kritiker av den alltmer sviktande integriteten och rättssäkerheten i samhället, vill inget hellre än att diskutera frågan om upphovsrätt och integritet med politiker och andra beslutsfattare. Tyvärr så möts vi av låsta dörrar, och våra åsikter ”tolkas” istället av ”experter” som i stort företräder våra åsiktsmotståndare. Upplagt för feltolkningar och halmgubbar med andra ord.

Så vi tillskrivs åsikter, vilket aldrig är behagligt. Tyvärr gör det också att debatten går i stå. I slutänden kastas paj, vilket kanske är tillfredsställande en kort period, men knappast leder någon vart.

För mig personligen, så är den ideella upphovsrätten mycket viktig. Gör man något bra, så vill man ha creds för den saken. Det känns också väsentligt att inte någon annan tjänar pengar i mitt ställe på mina alster. Med det menar jag att jag skulle bli stött om jag ger bort något gratis, och sen upptäcker att någon annan säljer mitt arbete. Det går att lösa sådana problem genom GPL, eller CC-licenser, som innebär att folk får använda saker lite som de vill, men inte bryta licensen.

Jag kan köpa en kommersiell upphovsrätt, som riktar sig mot andra kommersiella intressen — av precis samma skäl som ovan. Om någon skall tjäna pengar på det jag gjort, så är det jag själv. Däremot, så anser jag inte att den rätten skall fortsätta i all evinnerlighet. Skapar jag något idag, så har jag inget emot att någon annan tar det jag gjort och använder i ett annat sammanhang några år senare, även om de tjänar pengar på det. Jag har skrivit kod för artiklar i Datormagazin, den koden har i vissa fall varit användbar i diverse sammanhang — och om någon tjänat en hacka på den, så väl bekomme.

Om det är sant för den som drar kommersiell nytta av mitt arbete, så är det än mer sant om det är fråga om en privatperson. Det är inte många privatpersoner som har råd att hålla sig med en privatkodare för sina önskemål. Det är inte många projekt de senaste åren som gått loss på mindre än tjugofemtusen, ofta det tredubbla. Skulle någon privatperson ”låna” det jag gjort för en privat sajt, skulle det inte bekomma mig det minsta — jag skulle nog snarare bli smickrad. Dessutom är det bra för mig, eftersom privatpersoner ofta jobbar för företag som HAR råd att betala mig för min tid, så all gratisreklam är bra.

Jag kommer att tänka på en låttext av ”Love & Rockets”:

> You cannot go against nature
> Because when you do
> Go against nature
> It’s part of nature too
>
> Our little lives get complicated
> It’s a simple thing
> Simple as a flower
> And that’s a complicated thing

Det enkla är att upphovsrätt inte kan övertrumfa personlig frihet, integritet och rättssäkerhet. Det borde egenligen vara så självklart att det inte behövde sägas. Hur mycket är vårt samhälle värt om vi säljer bort våra friheter?

Det enkla är att vi inte kan vrida klockan bakåt, det är fullkomligt futilt oavsett vad vi tycker om saken. Vi kan antingen försöka bromsa och falla med händerna före i det krossade glas som täcker backen under oss, eller också kan vi fortsätta framåt, få fötterna under oss och slippa falla alls. Vi kan gärna prata moral, men vi måste också prata verklighet — annars blir diskussionen rätt ointressant.

Det komplexa är att vi i allt detta måste ta hänsyn. Både till det faktum att konstnärer och andra kreatörers integritet inte får överträdas hur som helst, och till det faktum att alla inte är lika goda affärsmän. Det är inte en lätt fråga att lösa, inte heller en fråga som löses genom meningslösa förbud och sanktioner, utan något som kräver sann dubbelriktad kommunikation utan hyttande nävar, knogjärn, halmgubbar eller handbojor.

37+1 kreatörers marknadsstrategi i sammanfattning

Jag hade faktiskt tänkt strunta i att kommentera den senaste fadäsen från Jan Guillou.

Men det kliar i fingrarna och jag kan inte låta bli att skriva i alla fall något. Så jag vill sammanfatta 37 kreatörers syn på marknadsstrategi, som tydligen delas av farbror Jan.

När vägen är ojämn och dina fötter smärtar dig, lär dem en läxa:

+ Ladda dubbelpipig hagelbössa, och osäkra.
+ Rikta mot höger fot.
+ Tryck av.
+ Rikta mot vänster fot.
+ Tryck av… snabbt innan du förlorar balansen eller medvetandet.
+ Sjunk tungt ner i fåtöljen,
+ betrakta yrt de blodiga stumparna som varit dina fötter,
+ klaga högljutt över hur det är dina fötters fel att du inte längre kan gå.

Om din hjärna börjar spöka i ditt elände, och försöka påminna dig om en annan tid när du förstod att det inte är fötternas fel att vägen är ojämn, så gör allt du kan för att bortse från detta. Om den envisas med att påstå att fotmassage kanske hade varit bättre, be den veta hut.

Det är tydligen på modet nu att inte förstå sin samtid, så du befinner dig i gott sällskap.

Men läs för all del inte: Mary, Emma, eller El Rubio, eller för den delen någon annan som inte kliar dig på ryggen. Det skulle ju vara obehagligt att ens komma på tanken att du lemlästat dina fötter helt i onödan.

Jag vill än en gång påminna om BAEN-Free Library, som visar att vissa förläggare faktiskt fattat galoppen. Tror någon på fullaste allvar att deras författare säljer sämre? Jag vet i alla fall att flera av böckerna sålt slut på förlaget inte bara en gång utan flera upplagor.