Jag är feminist

Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktionSofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.

Samtal fungerar så fantastiskt dåligt om en eller flera sidor inte vill nyansera sig. Som när feministskeptiker i Piratpartiet helst vill att vi  som är feminister ska använda ett annat ord för att vara för jämställdhet, då feminist klingar så illa. Feminist klingar bara illa om man inte erkänner ordets nyanser! Eller som när Maria Sveland skall ställas mot väggen för sina fascistiska böjelser, eftersom hon berättar om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet i sin bok. Feminist blir till och med fascist när man inte erkänner ordets nyanser.

Att vi behöver minnas gråskalorna i våra samtal har bland annat att göra med begrepps böjlighet. Ett ord kan betyda många olika saker för olika människor och ge olika associationer. Det är därför ett misstag att försöka tvinga alla andra i ett samtal att använda orden likadant som en själv. Det är också ett misstag att utgå ifrån att folk menar det de tycks mena, utan att fråga sig om de har en annan uppfattning av ett ords betydelse än en själv. Nyanser.

När jag var ung hade ordet bög bara negativa betydelser: för ickebögar ett skällsord som beskrev läskiga översexuella män som du behövde akta dig för; för bögar ett skällsord man helst ville slippa höra. Idag har bögarna framgångsrikt erövrat ordet, som nu kan betyda helyllenormala mononormativa adoptivföräldrar i förort likaväl som läder och svällande muskler. Visst finns fortfarande de gamla betydelserna kvar. Det gör det väsentligt att veta hur en person använder ordet bög, för att inte tolkar in nedsättande tankar där det inte finns några, till exempel.

Ordet muslim är ett annat nyansrikt begrepp som det är bäst att vara försiktig med. Talar vi om en dödslängtande jihadist eller en modern sekulariserad familjefar? Vissa amerikanska debattörer ser fiender bakom varje muslim, men det betyder inte att de har rätt att klistra på en väsentlig del av världens befolkning terroriststämpeln.

Feminist är också ett sånt där böjligt begrepp. Det är ena stunden så tandlöst att det används av i stort sett alla Sveriges riksdagspartier, nästa ögonblick betecknar det en särskild sorts manshatande amazoner som vill välta 100.000-tals år av civilisation över ända.

Nyanserna behövs i samtalet för det fungerar inte att klistra på alla som identifierar sig med begrepp som bög, muslim eller feminist, sin egen värsta tolkning av begreppen. En feministskeptiker har inte rätt att kalla mig fascist bara för att jag står för att jag är feminist.

Jag är feminist.

Det är ett lika fult retoriskt trick att säga till mig som feminist ”men, feminister hatar ju män” som det är att säga till en bekännande muslim ”varför hatar ni oss i väst”. Den sortens finter hjälper inte samtalet, de förstör bara. En person ska bara behöva stå för sin egen uppfattning, inte bli ihopbuntad med andra som råkar till dels använda samma beskrivning av sig själva. Här invänder många att de tycker jag ska ta hänsyn till vad folk i allmänhet eller ett odefinierat man tycker om feminister, och kanske därför välja en annan beskrivning av mig själv. Jag menar att de har fel just för att de ser begreppet i svartvitt. Feminismen kan både vara militant kvinnokamp som vissa män känner att de behöver vara rädda för och en humanistisk strävan efter ett jämställdare och därmed bättre samhälle. Det ena omöjliggör inte det andra.

Alla liberaler ska inte behöva klä skott för de värsta marknadsliberala utopisternas åsikter, alla socialister ska inte behöva få Lenins terror nerkörd i halsen, alla piratpartister ska inte behöva höra att de bara vill se på gratis film. Vårt samtal, vår samhällsdebatt är för sin kvalitet beroende av att vi klarar av att se att begrepp kan ha flera olika innebörder, att vi tolkar dem olika, att det finns nyanser att tala om inte bara ett svartvitt vi och dom.

Man kan vara feminist utan att hata män. Man kan till och med vara man och feminist utan att vara bög eller något annat omanligt. Man kan vara feminist.

Jag är feminist och det är jag av en mängd skäl. Jag tyckte inte att den rollfördelning och de roller mina föräldrar och de flesta i deras generation hade fastnat i var något jag ville upprepa när jag formade mitt liv med min livskamrat. Jag har under hela mitt yrkesliv stött på överpresterande och underutnyttjade kvinnliga begåvningar. Jag har tappat räkningen på de gånger ett gäng män suttit och förgäves försökt komma på en lämplig kvinna för ett uppdrag, en uppgift eller ett uppträdande. Jag skulle kunna fortsätta …

Men med anledning av den senaste tidens debatt vill jag lyfta tre av mina många skäl att vara feminist lite noggrannare:

Kvinnors utsatthet

Den gamla mansrollen satte gränser för vad kvinnor kunde utsättas för genom att kvinnor som blev utsatta av män beskyddades av andra män. Eller så var i vilket fall idealet. Med den söndervittring av de gamla rollerna som pågår som en följd av kvinnors emancipation, utsätts somliga kvinnor idag för en vidrig behandling, som många män verkar tycka att de får tåla. När män hatar kvinnor med ord över internet, med hot om våld, med sexuella trakasserier eller i värsta fall med våld, sexualiserat våld, så är det inte samma sak som när män hatar män. Kvinnorna är fortfarande i underläge. Här har inte de gamla könsrollerna eller de fysiologiska skillnaderna mellan könen försvunnit. Men i ett förment jämställt samhälle måste kvinnorna ta ansvar för sig själva, för sitt eget försvar, för sin egen rädsla.

Det duger inte. Vi behöver inte bara kvinnor som reagerar på våldet. Vi behöver män som reagerar, som reagerar bestämt. Vi behöver visa att det inte bara är hatet, hoten och våldet som är oförsvarligt utan också att de som ursäktar, relativiserar eller försöker bortförklara det hjälper till att skapa ett samhällsklimat (eller ett samtalsklimat) med mindre plats för kvinnor. Just de röster som försöker förändra könsdiskriminerade strukturer är de som i värsta fall jagas bort från debatten och tystnar. Det är något vi alla förlorar på.

Dessutom irriterar det mig hur somliga antifeminister försöker vända på maktförhållandet för att tvinga till sig offerkoftan. Vi lever inte i ett samhälle som kännetecknas av en feministisk hegemoni (även om en av mina favoritbloggare gärna vill få det till det). Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen i mångt och mycket är norm och där kvinnor fortfarande får finna sig i att vara underordnade.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det, men jag tror att det är viktigt att tala om att vi ser detta problem och att kalla det vad det är: en förtryckande struktur som drabbar kvinnor mer än män. Det duger för mig inte med jämlikhetism, humanism, jämställdhetism elller något annat vagt – här behövs feminister!

Snäva könsroller

Jag som man drabbas också av snäva könsroller. Vi människor tvingas i ett samhälle där mycket energi används till att upprätthålla könsskillnader att anpassa oss till vår förväntade könsroll. Mest gör vi det när vi som barn socialiseras in i dem, när det är så oändligt viktigt att veta om det blev en pojke eller en flicka. Snabbt lär sig ett barn vilka kläder det ska uppskatta, vilka lekar det ska leka och vilka saker det ska önska sig.

Småpojkar kan leka med dockor, men det kommer en dag när det är bäst att tröttna på dockorna. Det finns pojk- och flickleksaker och märkligt nog, när småflickorna långsamt erövrar de gamla pojkleksakerna, så är det fortfarande en risk för en pojke att kliva över könsbarriären åt andra hållet.

Det gäller oss vuxna också. Den tiden är förbi när kvinnor inte kunde gå i byxor eller jeans utan att folk tittade snett på dem, men män i kjol är fortfarande något som förbehålles gränsöverskridare, transpersoner och artister. Bowie och andra experimenterade med gränsöverskridande klädsel på 70-talet, men en annan av mina idoler Eddie Izzard behöver fortfarande förklara sig.

Men i de flesta av oss bor det en könsöverskridare. Förmodligen är typiskt kvinnliga egenskaper  vanligare hos män och typiskt manliga hos kvinnor än könsrollerna låter oss tro. Eftersom de allra flesta av oss ägnar mycket energi åt att lära in och upprätthålla en könsroll, så ser vi inte alla de exempel på könsöverskridande som bor inom oss. Psykologiska forskning är splittrad kring hur mycket renodlade fysiologiska genetiskt betingade skillnader det är mellan kvinnor och män.

Hur stora eller små de än är, så finns det alla anledning för oss att bejaka det könsöverskridande. Vi begränsar oss som människor när vi gömmer delar av vår personlighet. Jag är övertygad om att vi skulle få ett varmare och mänskligare samhälle om alla män tilläts vara lite kvinnligare och alla kvinnor lite manligare. Om de av oss som lever ut en komplex könsidentitet inte behövde be om ursäkt. Feminism handlar inte om att allt måste bli kvinnligare. Det handlar om att det kvinnliga och det manliga ska ges samma status och att vi alla ska våga vara precis så manliga eller kvinliga som vi vill. Därför behövs feminismen!

Män väljer män

När jag läste fötroendebarometerns sammanställning av Sveriges mest uppskattade journalister så funderade jag på hur olika referensramar kvinnor och män har. Lotta Bromé är en av de absolut mest uppskattade journalisterna bland kvinnor men inte alls lika uppskattade bland män. De andra tre kvinnorna på listan Anna Hedenmo, Cecilia Uddén och Hanne Kjöller har betydligt jämnare uppskattning från kvinnor och män. Vad beror det på? Kan det vara att Lotta Bromés radioprogram har en mer kvinnoinriktad framtoning, medan de andra tre ägnar sig åt mer typisk (eller manlig) journalistik. För det manliga uttrycket är fortfarande normen och en framgångstrategi för kvinnor är fortfarande att anamma det. Eller?

sammanlagt kvinnor män
1 Janne Josefsson 11 8,4 12,9
2 Leif GW Persson 10 9,6 10,4
3 Lotta Bromé 5,3 10,1 1,7
4 André Pops 3,3 2,2 4,1
5 Claes Elfsberg 2,9 3,4 2,5
6 Peter Wolodarski 2,6 3,4 2,1
7 Anna Hedenmo 2,1 2,2 2,1
8 Samir Abu Eid 1,7 1,1 2,1
9 Robert Aschberg 1,7 2,2 1,1
10 Jan Guillou 1,7 1,1 2,1
11 Sverker Olofsson 1,4 1,1 1,7
12 Cecila Uddén 1,4 1,1 1,7
13 Hanne Kjöller 1,2 1,1 1,2
14 Mats Knutson 1,2 1,1 1,2
15 Bengt Magnusson 1,2 2,8 0,0

Jag spekulerar bara, jag vet inte. Men jag har tyckt mig se i mitt liv, att det är lättare för kvinnor att se och bekräfta såväl kvinnor som män, medan det bland många män finns en slags könsbetingad blindhet som gör att man helt enkelt inte ser kvinnorna. Därför behöver vi arbeta med hur vi rekryterar folk till uppdrag, uppgifter eller uppträdanden så att vi är säkra på att vi inte glömt bort kvinnorna.

Jag är ingen anhängare av kvotering, men jag är anhängare av att leta en gång extra efter lämpliga kvinnor, eftersom jag vet att om jag på kort varsel ska slänga ur mig tre slumpmässiga namn är det fara värt att jag säger tre pojknamn. Jag vet också att jag inte är ensam om det. Jag tror att det beror på att mannen är norm och därför behövs feminism.

Till sist

Jag är feminist, men det utesluter inte att jag också är en massa andra saker: liberal, humanist, pirat, socialist … Vi människor är fullständigt förmögna att ha mångfacetterade åsikter i massor av nyanser. Att försöka tvinga in varandra i mallar skapade av våra egna förutfattade meningar förstör bara möjligheten till att lära oss av varandra.

Att växa.

50 nyanser av grått

Allting är grått. Inte jämngrått, men grått. Vi får leta länge om vi är på jakt efter det genuint nattsvarta eller det obefläckade kritvita.

Världen byggs av nyanser. Det är en gråskala eller en färgkakafoni vi behöver för att förstå och skildra den. Det räcker inte med svart för ont och vitt för gott.

Fox News kampanjbild för äktenskapet

Men vi är fångar. Fångar i en Hollywooddramaturgi som inte längre bara återskapas av underhållningsindustrin. De har fått sällskap av många av våra konstnärer oavsett genre eller konstform, av stora delar av våra medier och till sist av oss själva.

Vi skildrar tillsammans vår värld och för att göra det underhållande och lätt att följa våra berättelser håller vi oss med hjältar, offer och skurkar. Ibland kan vi hitta ett hjältemodigt offer eller en offervillig hjälte. Det händer till och med att en skurk tilldelas rollen som antihjälte.

När vi försöker förklara ett skeende så letar vi efter boven i dramat. Vi vill veta vem som gjorde fel. Vi vill tilldela någon skulden. Det är också skönt att se oss själva och de vi identifierar oss med som hjältar i dramat. När vi ska visa att någon är ond är det också praktiskt med oskyldiga offer, helst vita som snö av oskuld. Så ser dramaturgin ut.

Naturligtvis finns det gott om engagerade människor som försöker nyansera bilden, men när det verkligen hettar till då kan det vara farligt att försöka komma med ett nyanserat resonemang. Utan rätt mängd pliktskyldiga medhåll, som visar vilka sida man står på, kan man lätt bli identifierad som en av skurkarna i dramat, enligt devisen de som inte är med oss är emot oss. Som när George W Bush ville få hela världen att välja mellan oreflekterad amerikanism eller att vara en av terroristerna.

Den senaste veckan har debatten handlat om hat. Hat är det svartaste svarta. När något etiketteras med den etiketten finns det inte plats för nyanser. Näthat eller kvinnohat, vi vet ändå att nu handlar det om riktiga skurkar och riktiga offer. I de 20 minuter som SVT Debatt ägnade frågan om kvinnohat på nätet i torsdags fanns det inte plats för mer än att urskillningslöst fördöma skurkarna som hotat och kränkt kvinnor. Anna Troberg, Nils Funcke m fl försökte föra in lite gråskalor i diskussionen men tiden, frågeställningarna och debattformen gav inte utrymme för ett nyanserat samtal.

Helt avskaffat är naturligtvis inte det nyanserade samtalet. Jag har läst åtskilliga debattinlägg de senaste dagarna som försöker förstå och problematisera. Malin Nävelsö på bloggen Port Freedom gör en fantastisk liknelse när hon ska förklara att det inte bara handlar om kvinnohat. På tal om nyanser:

http://portfreedom.wordpress.com/2013/02/07/hatet-vaxer-i-spraket/

Men är det ändå inte en genusfråga? Kvinnor som deltar i samhällsdebatten möts av tusenfalt fler och värre kommentarer än män som gör samma. Men det är inte bara en genusfråga. Tänk er att vi har de här två matriserna: en där hat har blivit en grundläggande struktur. Och en där kvinnoförtryck är en grundläggande struktur. Vrid dem nu lite och se hur mörkt det blir. Som när man lägger två polaroidglasögon ovanpå varandra och vrider dem vinkelrät mot varandra.

Fråga Ugglan gör ett nyansrikt inlägg för att visa att det strukturella förtryck mot kvinnor som många av oss ser och vill berätta om, inte alltid behöver handla om förövare och offer utan om att vara inlåst i en könsroll, att tvingas anpassa sig.

Flera, däribland Sofia Mirjamsdotter försöker visa att samtalsklimatet i kommentarsfält, på Facebook och annorstädes kan förstås i termer av respekt och förmågan att lyssna. Att det finns ett kollektivt ansvar hos oss alla för samtalstonen. Anna Troberg har länge arbetat för ett bättre samtalsklimat genom att alltid vara beredd att lyssna och samtala även med den hon inte är överens med.

För som sagt inget är svart eller vitt – allt är grått. Det är så lätt att glömma att vi alla helst vill vara hjältar i vår egen livsberättelse. Att den där främmande som vi inte förstår inte automatiskt är ond och omöjlig att förstå bara för att hen är annorlunda och har andra tankar och åsikter. Att vi själva kan framstå som precis så främmande, obegripliga och kanske till och med onda för en person med en annan referensram.

För en person ur den amerikanska kristna högern känner sig som den mest moraliska och goda person det går att tänka sig och ser en svensk livstilsliberal med en vurm för jämställdhet, HBTQ-frågor och piratfrågor som mig som bra nära antikrist.

För en svensk feministisk normalvänsteraktivist ser sitt arbete för jämställdhet och jämlikhet som den goda kampen, men kan av en marknadsliberal och konservativt lagd person ses som huvudfienden.

För en äktsvensk patriot som ser faran med allt för mycket främmande inflytande över vårt svenska folkhem slåss för en god sak om än ibland med järnrör som vapen, även om den politiskt korrekta svenska medieeliten ser just dessa personer som ondskan personifierad. (Men även i denna diskussion, där ni vet hur starka mina övertygelser är finns det som Wolodarksi påpekar i DN idag plats för gråskalor och nyanser.)

I det vitaste vita finns det en stänk av grått. Jesus fick vredesutbrott, Olof Palme var ibland arrogant och nedlåtande mot sina motståndare, Martin Luther King var otrogen och köpte sex för kyrkans pengar enligt vissa källor.

I det svartaste svarta finns det glimtar av vitt: Hitler var t ex djurvän.

Alla de män som skriver hemska saker till kvinnor på Facebook, i mejl och i kommentarsfält är inte onda. De är arga, de är kanske kränkta, de känner sig hotade och de hatar. Men handen på hjärtat har inte du varit arg, känt dig hotad och hatat någon gång i ditt liv. Vi kommer inte kunna göra något åt det faktum att samtalsklimatet i vårt samhälle blir hårdare och hårdare, att förenklingarna blir fler och nyanserna mindre, att konflikt och polarisering breder ut sig på bekostnad av samtal och förståelse om vi inte alla börjar försöka se det mänskliga i varandra.

Som jag skrev för mer än ett år sen efter bra mycket hemskare händelser: Vägen framåt går genom att försöka förstå.

Jag hade tänkt försöka skriva detta inlägg inne i gråskalorna och nyanserna utan det obligatoriska ställningstagandet mot hatet och hoten, men jag inser att jag inte är immun mot behovet att välja sida. Jag såg Uppdrag Granskning i ett tillstånd av uppgiven vrede. Jag har sett till att båda mina söner ser det på SVT Play. Det finns helt enkelt en gräns för vad man säger eller skriver till andra människor.

Och just den kampen den börjar med våra söner.