Tankefel om tankefel

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges RadioAftonbladetSvenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

 

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

Anonymitet på nätet är absolut nödvändigt

Per Strömbäck och Anna Troberg har haft en debattstrid på Brännpunkt. Per förklarade piratrörelsen som död, Anna påpekade att hans roll som antipiratlobbyist knappast ökar trovärdigheten och Per svarar surt att Annas svar visar på vår ideologiska kollaps:

Den ideologiska öknen är uppenbar hos Troberg: den enda lösningen på integritetsfrågan är osynlighet, rättssäkerhet är övervakning, det är samhället som är hotet mot den enskildes trygghet och så vidare. Piraternas dogmatism blev deras fall, de har helt enkelt inte klarat av att anpassa sina idéer till utvecklingen utan fastnat i en romantisk dröm om internet som det en gång var när de som ”förstår” fick ha det för sig själva. Men Anna Troberg, internet tillhör alla nu och då duger det inte att teknikerna bestämmer, demokrati måste råda precis som i resten av samhället.

Att kalla äpplen för äpplen är dock knappast ett personangrepp. Pers resonemang om trygghet och rättssäkerhet är antingen oerhört naivt, eller så är det hans roll som lobbyist som gör att hans reflexer träffar fel. Han blandar och ger och spinner på en nutida västerländsk liknöjdhet inför frihet och demokrati som kan schakra bort dem utan att vi ens upptäcker det förrän efteråt.

Den enda säkra lösningen på integritetsfrågan är faktiskt osynlighet. Slutar vi kunna vara anonyma när vi vill vara det, så kommer förr eller senare någon att trampa in på vår integritet — det är faktiskt lika säkert som amen i kyrkan. Övervakning är inte rättssäkerhet, övervakning är övervakning. Samhället kan faktiskt vara ett hot mot den enskildes trygghet — men än mer är det så att samhället mer än något annat fenomen genom historien varit ett hot mot den enskildes frihet. Frihet och trygghet är inte synonymer och man kan vara hur trygg som helst utan att vara fri.

Inte heller lever vi i en romantisk dröm om att nätet skall tillhöra de som ”förstår”, tvärtom är det än mer viktigt idag när så gott som alla i samhället är beroende av nätet att nätet inte blir ett hot mot individens integritet.

Vår enda garanti för att inte bli överkörda av välmenande eller mindre välmenande samhällsfunktionärer och särintressen är faktiskt anonymiteten. Den är absolut nödvändig.

Tvivlar man räcker det att se till Twitters, anonymiseringsnätverkens och de anonyma etherpadklonernas roll när Irans oppositionella behövde en möjlighet att kommunicera. Det är rätt uppenbart att myndigheterna i Iran var oerhört störda på att det fanns en kommunikationskanal på nätet de inte kunde kontrollera. De försökte på alla möjliga sätt komma åt den möjligheten och den anonymiteten, men lyckades inte. I den gräsrotskampen fanns piratrörelsen: i våra vardagsrum stod servrar för anonymiserande nätverk, hos oss fanns kommunikationsinstrument där identiteter inte gick att kontrollera. Tro inte att vårt krav på anonymitet är ogenomtänkt, vi har konkret sett hur viktigt det är.

Det är också uppenbart i det enkla faktum att de som filtrerar och censurerar nätet hårdast är de samhällen vi räknar som ofria. Det är tragiskt att se att de samhällen som vi hittills räknat som fria står på kö för att följa efter.

Jag antar att Pers angreppsvinkel mot oss ”pirater” är lite självförvållat från vår sida, för vi har haft en oerhörd fixering vid just internet, när det egentligen är mer allmänna principer vi försvarar.

Det Per propagerar för är nämligen motsvarigheten till ett samhälle där vi alla alltid måste bära med oss våra identitetshandlingar, så att dessa kan kontrolleras när som helst. Vi skall vara transparenta, vår identitet synlig för myndigheterna, så att _om_ vi gör några dumheter så skall man kunna slå oss i huvudet med dem. Det kanske skapar ”trygghet™”, men frihet skapar det inte.

Gästinlägg: Henrik Brändén svarar Netopia om läromedel

Häromdagen publicerades en artikel på Netopia av läromedelsförfattarnas förenings ordförande Jöran Enqvist och förbundsdirektör Jenny Lundström. Anna Troberg, Piratpartiet bemötte i fredags deras synpunkter, men förklarar samtidigt att hon har svårt att förstå vem de argumenterar mot. Full Mental Straightjacket analyserar Enqvist och Lundströms argumentation bit för bit.

Sanningen är att deras artikel ursprungligen publicerades för nästan ett halvår sedan (i Utbildningskritisk tidskrift 3/2009, tyvärr är inte artikeltexten tillgänglig online) som en replik till en artikel. Låt upphovsrätten vila i frid” på Brännpunkt av läromedelsförfattaren Henrik Brändén. I artikeln på Netopia har de bara skrivit en ny inledning, och bytt ut Henriks namn mot uttrycket ”upphovsrättsmotståndarna”.

Eftersom det uppenbarligen är Henrik deras artikel vänder sig mot har vi på Livbåten bett honom själv kommentera den.

Läromedelsförfattarnas företrädare uppmanar till önsketänkande

Jag har i tjugo år ägnat betydande mängder tid till att skriva och revidera läromedel. För ett drygt halvår sedan skrev jag en debattartikel på Brännpunkt ”Låt upphovsrätten vila i frid”, där jag uppmanade mina skapande vänner och våra organisationer att ge upp den hopplösa kampen för att försvara dagens modell för ekonomisk upphovsrätt. Och istället rikta in krafterna på en konstruktiv diskussion om hur läromedel av hög kvalitet ska kunna bli skapade i den relativt snara framtid då varken vi författare eller våra förlag kommer att kunna tjäna några större mängder pengar på att som idag sälja massproducerade tryckta exemplar av våra alster.

Mot denna artikel reagerade Läromedelsförfattarnas Förenings ordförande Jöran Enqvist och förbundsdirektör Jenny Lundström med en artikel i Kritisk Utbildningstidskrift (3/2009). En nästan ordagrann kopia av denna artikel dök i veckan upp på Netopia.

På Brännpunkt förklarade jag hur dagens system för ekonomisk upphovsrätt uppkom i och förutsatte en viss teknologisk situation, som inte längre är för handen. Och förutspådde därför att den tekniska utvecklingen sprungit förbi dagens system för ekonomisk upphovsrätt. Inte någonstans i sin artikel påvisar Jöran och Jenny något sakligt eller logiskt fel i den analysen.

Jag visade med en historisk exposé att ekonomisk upphovsrätt inte var någon gudomligt eller naturrättsligt given del av äganderätten, utan att den uppkom som ett resultat av en mycket specifik kombination av teknologiska och politiska förhållanden under 1800-talet. Som svar på detta anklagar de mig för att tro att nätet skulle besitta någon slags gudomlig ofelbarhet (vilket jag sannerligen aldrig trott) och klumpar dessutom ihop mig med de marknadsliberaler och libertarianer jag ägnat en stor del av mitt politiskt medvetna liv att argumentera emot.

Jag förklarade varför jag fruktade för vår integritet om samhället börjar springa med i en ringdans med piratkopierare, där nya möjligheter att övervaka leder till nya metoder att komma runt dem, vilket leder till krav på ytterligare möjligheter till övervakning av datorer och datakommunikation. Med många ord men utan tillstymmelse till argument försäkrar Jöran och Jenny att integritetsskydd fungerar utmärkt ihop med upphovsrätt.

När jag som populärvetenskaplig skribent och läroboksförfattare gav mig in i denna debatt var det därför att:

  1. Jag har gjort samma erfarenhet som Jöran och Jenny vittnar om: Royaltyinkomsterna minskar fastän allt fler studenter läser de kurser där mina böcker finns på litteraturlistorna.
  2. Jag liksom Jöran och Jenny anser att ett fungerande utbildningssystem kräver genomtänkta, genomarbetade, heltäckande läromedel, som svårligen låter sig åstadkommas genom entusiastiskt svärmande på nätet. (Helt enkelt därför att det finns för många osynliga steg i arbetet som tar fruktansvärt mycket tid och är djävligt trista.)
  3. Jag inser att den tekniska utvecklingen är på väg att springa ifrån dagens system för ekonomisk ersättning till upphovsmän.

Man kan naturligtvis säga ”vi har moralisk rätt att fortsätta få betalt”, och ”piratkopiering är en slags stöld”. Jag kan bara hålla med. Därför piratkopierar inte jag. Men man gör det för lätt för sig om man som Jöran och Jenny jämför med att snatta i en butik. De tar nämligen ingen som helst hänsyn till att det blivit så förfärligt enkelt att kopiera ett verk, och att det ständigt flyger kopieringsbara verk omkring oss i en miljö där själva kopieringen bara ligger ett knapptryck bort.

En mer träffande liknelse vore därför att jag placerade femtio hundralappar i varsin plastpåse, klistrade på en liten etikett ”Denna sedel tillhör Henrik Brändén, förbjudet att ta den” och sedan spred ut dessa påsar i duschrummet på ett badhus. Min moral säger mig att den som tar en av dessa plastpåsar och lägger sedeln i sin egen ficka gör fel. Men jag skulle inte bli speciellt förvånad om många gjorde det. Och jag skulle ägna en hel del kraft åt att argumentera mot dem som vill sätta upp övervakningskameror inne i duschrummen för att kunna avslöja sådana tjuvar.

Vill vi absolut undvika att människor ska utnyttja de tekniker som finns för att kopiera våra alster är jag rädd att vi måste förlägga vårt skapande till medier som inte är så enkla att kopiera. Vill man så kan man distribuera sina filmer i super 8-format, sin musik på LP-skivor och sina texter på runstenar.

När de ledande företrädarna för oss läromedelsförfattare ger sig in i debatten gör de alltså inte ens något försök att visa att det kan vara möjligt att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt i det nya tekniska landskapet. Det enda de framgångsrikt argumenterar för är att det vore önskvärt om så kunde ske. Varefter de uppmanar oss alla att tro att så kan ske:

Tage Danielsson gav sin fråga ”Var blev ni av ljuva drömmar?” också ett svar: ”Tro på det ni trodde på – trots allt!” Ge inte upp idealen så lätt. Tro på och arbeta för lite solidaritet och rättvisa i alla fall, trots ett alltmer egotrippat samhälle. Upphovsrättvisa även för kultur på nätet!

Vi ska alltså tro att något är möjligt bara därför att vi vill att det ska vara möjligt. Men politik är inte bara att vilja. Det är också det möjligas konst. Utan en någorlunda korrekt analys av verkligheten får man bara drömmar. Jag tycker det är tragiskt att de två ledande företrädarna för oss läromedelsförfattare inget annat har att komma med i denna debatt än att uppmana oss till önsketänkande.

//Henrik Brändén,
molekylärbiolog, frilansande vetenskapsskribent, läroboksförfattare.

PS: För undvikande av alla missförstånd vill jag klargöra att jag är socialdemokrat, och inte har några planer på att byta parti.