Lärlingar och marinsoldater

Man vet att det är valår när det tycks som om galningarna har tagit över dårhuset. Framför allt de små partierna försöker desperat profilera sig för att inte krossas fullständigt när elefanterna går i klinch med varandra. Ganska typiskt för de förslag man plockar fram ur gömmorna är att de bygger på en total förenkling av verkligheten och inte sällan är praktiskt ogenomförbara.

Halv lön för helt arbete?

I Aftonbladet kan man följaktligen läsa om Björklunds utspel i TVs morgonsoffa, där han glatt föreslår att unga vuxna mellan arton och tjugotre skall ha hälften så mycket i lön som ”riktiga” vuxna. Han använder i och för sig orden ungdomar och vuxna, men det bygger nog mest på att han tycks anse att man inte blir vuxen förrän man är medelålders.

Det är lite sorgligt att frågan blir så förenklad. Det Björklund talar om är troligen ett så kallat lärlingssystem, där unga vuxna kan skaffa sig kompetens direkt på arbetsplatsen utan att vara hänvisade till någon form av praktikantlön/arbetsmarknadsåtgärd.

Det är så oerhört klantigt att man blir andlös när det presenteras som något alla unga oavsett bakgrund, kompetens eller situation skall finna sig i. Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det är precis det han tycker, men då har han väl ändå missuppfattat vad som skulle kunna vara bra med ett lärlingssystem?

Rätt hanterat kan ett lärlingssystem vara väldigt positivt. Rätt hanterat betyder:

  • att det bara gäller de som faktiskt kommer att vara just lärlingar,
  • att det inte är bundet till ålder så mycket som till roll
  • och att det inte centralt bestäms att de nödvändigtvis skall behöva vara utfattiga.

Att gå som lärling inom ett typiskt hantverksyrke kan vara det bästa som kan hända någon som inte är så intresserad av att sitta i skolbänken. En lärlingsposition kan innebära att man får möjlighet att skaffa sig precis den kompetens man behöver samtidigt som man faktiskt arbetar och tjänar pengar. Ju längre man arbetar, desto mer kompetent blir man varvid lönen ökar. När man skaffat sig all den kompetens man behöver så övergår lärlingspositionen i en normal anställning eller så söker man tjänst någon annanstans, men den här gången med ett intyg på sin kompetens.

Ett fungerande lärlingssystem innebär inte bara att man får lägre lön, utan att man kan ställa motkrav på arbetsgivaren att få den utbildning man behöver — något inte alla inser vikten av. Det innebär att man får ett intyg på sina färdigheter, det innebär att man i allt väsentligt är en arbetande student. En arbetsgivare som inte kan förmedla den kunskap som krävs på ett sätt som gör kompetens och kvitto på denna trovärdig, kan med andra ord inte ha lärlingar. En arbetsgivare som inte längre har något att lära ut till sin lärling kan inte längre fortsätta ha personen som lärling, utan blir tvungen att välja mellan att avvara personen eller anställa den.

Ett lärlingssystem får inte hanteras eller betraktas som realisation på verkligt arbete, utan måste ses som praktisk utbildning, annars är man ute på hal is.

Mina vapen, eller dina?

Andra spaningen för dagen är minst lika fascinerande. Det handlar om ett rödgrönt krav att USA skall avveckla sitt kärnvapenparaply och sin militära närvaro utanför sina egna gränser.

”Nature abhors a vacuum” är ett klassiskt talesätt som konstaterar att där tomhet råder kommer något att rusa till för att fylla det. För att dra en parallell till universum så expanderar allt så länge inte gravitationen är tillräckligt stark för att hålla tillbaka expansionen. I fallet med militär närvaro, vilket faktiskt innebär politisk närvaro, så kommer varje tomrum att fyllas av den som för tillfället har mest muskler att ta över.

Det vore naturligtvis idealt om det internationella samfundet hade tillräckligt med pondus att fylla alla hål och stabilisera alla oroshärdar. Så är det tyvärr inte, utan FN är i allt väsentligt ett organ som personifierar termen ”polsk riksdag”, och där varje möjlighet att göra något konstruktivt bygger på att det inte finns motstridiga intressen och att man får låna någon av stormakternas tänder i avsaknad av egna.

Naturligtvis springer hela kravet ur situationen i Afghanistan och Irak. Det går väl att föra någon form av kritisk argumentation om dessa situationer. Det man helt glömmer bort är att det man i praktiken föreslår är att destabilisera halva världen.

Utan NATOs närvaro (i slutänden amerikansk) uppstår ett stort vakuum i centrala Europa. Den amerikanska närvaron skulle utan vidare kunna ses som den direkta orsaken till att Europas stater inte är mer militariserade än de faktiskt är, trots sin historia av nationalistiska stridigheter, trots ett tidigare kallt krig och trots att man har den sovande ryska björnen nästgårds.

Island vill till varje pris inte bli av med sina amerikanska baser, trots att amerikanerna själva nog gärna skulle spara in på dem. Japan och Sydkorea är med all rätt nervösa över Nordkoreas militanta hållning — men troligt kärnvapeninnehav som grädde på moset. Taiwan erkänns inte som självständig suverän stat av Kina, som har såväl kärnvapen som en enorm konventionell militär styrka. Indien och Pakistan är båda halvofficiella kärnvapenmakter med en lång historia av turbulens och skärmlystingar. Mellanöstern är en enda stor härdsmälta av oupplösta konflikter — med Israel som central mittpunkt för så mycket hat att det går att skrapa upp det med en soppslev.

Oavsett vad man anser vara rätt och riktigt i någon enskild av dessa potentiella härdsmältor, så bör vi väl vara ganska glada för att någon försöker stabilisera dem. Jag är inte glad i den arrogans, dominans och titt som tätt felslut en sådan roll innebär hos en supermakt, men har man en finne på nästippen är inte svaret att amputera näsan.

Den dag FN faktiskt fungerar som tänkt, så kan USA avveckla mycket av sina engagemang, men den dagen är inte ens i sikte såvitt jag kan se.

Bromsa lite

Det vore trevligt om politiker faktiskt tänkte i mer än ett led. Varje sak man gör får mer än en konsekvens och den oavsiktliga konsekvensen kan vara mycket starkare än den tänkta.

Att ge bättre möjligheter för lärlingsskap som ett sätt att lära sig ett yrke vore tacknämligt, men glöm för all del inte att vår ständiga förskjutning av vuxenheten uppåt i åldrarna inte är något positivt. Att vara 22 innebär att man kan ha ekonomiskt ansvar för ett boende, barn och familj — då bör inte staten aktivt hindra en från att ha möjlighet att ta ett sådant ansvar.

Om inga enskilda stater hade sin militär någon annanstans än innanför sina egna gränser – utan att det samtidigt finns ett internationellt mandat – vore det strålande. Men om man tror på den sagan, så bör man nog söka hjälp för att återfå kontakten med verkligheten. I realiteten får vi vara tacksamma för att 1945 var sista gången en atombomb användes i krig. Vi kan rynka på näsan åt att försöken att skapa stabilitet ibland tjänats så illa av egenintresse och politiska dumsnutar. Vi får samtidigt konstatera att om ingen försökt skulle det på många platser sett ännu värre ut.

Båda frågorna är exempel på sådana förenklingar som leder till att man kastar ut barnet med badvattnet. Kan man få be om lite mer nyans tack?

Från allmän plikt till tvång och godtycke

Wilhelm Agrell kritiserade på förra veckan på SVD:s Brännpunkt det avskaffande av värnplikten och den övergång till ett frivilligt försvar som regeringens försvarsproposition från i mars innebär. Wiseman skriver i helgen ett välformulerat försvar för värnplikten. Och i dagens SvD hävdar Claes Arvidsson på ledarplats att värnplikten är överlägsen yrkesförsvaret.

>Dyrt och dumt borde vara nog för att inte hasta vidare. Men frågan ska också ses i relation till försvarets huvuduppgift. Försvarsministern har lagt om retoriken men i verkligheten är det fortfarande expeditionär förmåga för utlandsinsatser som försvaret byggs kring. Om huvuduppgiften i stället är försvaret av Sverige klarar vi oss inte utan värnplikt.
>
>Det är liksom grundfrågan.

Jag håller inte alls med. Det är inte grundfrågan. Grundfrågan är att ett system som var rimligt och rättvist med en värnplikt för alla (iofs bara män) som ledde till en krigsplacering för alla om inte annat i civilförsvaret har förvandlats till ett godtyckligt tvång mot en liten minoritet.

Staten ska inte ägna sig åt godtyckliga tvång. Det är absurt att man fortfarande sätter folk i fängelse för värnpliktsbrott samtidigt som den stora majoriteten av de mönstrande aldrig tas ut vare sig till utbildning eller annan tjänstgöring. Eftersom en värnplikt eller totalförsvarsplikt aldrig kan fungera utan en straffsanktion för de som vägrar delta är det en automatisk följd av bibehållande av plikten att man kommer fortsätta att utöva godtyckligt tvång.

Det spelar enligt min mening ingen roll hur få de som drabbas är. Det är en fråga om rättsäkerhet och likhet inför lagen att inte vissa glatt kan skutta hem med ett beslut om att de inte behövs, medan andra sätts i fängelse för att de inte vill.

Ska man ha värnplikt ska den vara allmän. Jag kan acceptera behovet av straffsanktion och den maktutövning om behövs för att upprätthålla en allmän plikt. Jag accepterade att jag blev dömd till fängelse på 80-talet, för då var den allmänna värnplikten fortfarande en realitet.

Eftersom vi idag på inget vis har råd med eller behov av att ta ut en avgörande majoritet till militär utbildning och tjänstgöring finns det enligt min mening bara två alternativ:

  1. Avskaffa värnplikten och skapa ett frivilligförsvar. Acceptera de inslag av yrkesmilitär och kostnaderna som detta innebär.
  2. Inför en allmän samhällsplikt lika för alla, där man kan sätta folk i arbete varsom helst där det behövs i samhällsapparaten och där de bäst lämpade får militära uppgifter.

Eftersom jag är liberal och inte tror på onödiga pålagor på individen från det allmänna föredrar jag det första alternativet. Men om vi inte kan samla en majoritet av folket bakom det pga den allmänna värnpliktens starka ställning menar jag att det blir nödvändigt att införa det andra alternativet. Det nuvarande godtycket måste få ett slut.

Åsa Lindestam, socialdemokrat, berättar om några av de frågor som kom upp vid hearingen igår. Hennes frågeställningar visar att det här med plikt inte är en enkel fråga. Folkpartiets Nina Larsson tror att Pliktutredningen som hon sitter med i kommer att hitta en bra lösning på frågan. Peter Swedenmark tycker värnplikten är ett system vi ska vårda, medan Nonicocloslasos hävdar att inte ens de ekonomiska argumeneten för värnplikten håller.