Veckans bloggtema – Manlighet

Är det överhuvudtaget möjligt att tala om manlighet utan att samtidigt tala om kvinnlighet och tvärtom? Om jag ska definiera det manliga gör jag ju det i kontrast till det kvinnliga. Om jag ska beskriva det kvinnliga så är det ju en jämförelse med det manliga jag gör.

Manligt och kvinnligt

Om man börjar lasta in konkreta egenskaper som inte är jämförelser i dessa två begrepp så skapar man ju bara två generaliserade kategorier av människor. Ingen man kommer vara det man menar med manlig. Ingen kvinna kommer vara det man menar med kvinnlig.

Det är ju inte ovanligt att man hamnar i samtal som går ut på att bekräfta och förstärka dessa två arketyper. Det kvinnliga och det manliga. Man får höra saker som att ”min sambo glömmer alltid våran förlovningsdag” eller ”min sambo kan inte göra två saker samtidigt” eller ”min sambo hittar inte hem ens med karta och kompass” eller ”min sambo vill aldrig ha sex”. Sen ska alla som är av rätt kön instämma så att alla kan vara överens om att sådana är de: männen eller kvinnorna.

För mig är alla sådana här samtal en smula förvirrande eftersom jag nästan aldrig kan känna igen mig i beskrivningen. Eller rättare sagt, känner igen det gör jag fast med omvänd könsbeteckning. I vår relation är det hon som stämmer in på alla de där manliga schablonerna och jag som stämmer in på de kvinnliga.

Jag har för länge sen slutat undra om jag ska bli osäker i min manlighet på grund av detta. Jag är precis så manlig som jag vill i jämförelse med den kvinna jag valt att leva med. Att vi inte lever upp till de fördomar som finns om vad manligt och kvinnligt borde vara kan vi leva med.

Det som jag däremot tycker det finns alla anledning att bli osäker på är dessa beskrivningar av vad manligt och kvinnligt är. Vilka är det som är de manliga männen och de kvinnliga kvinnorna? Behöver vi dem? Vad ska vi med dem till?

På tal om Anna Anka

Hon har ju helt tydligt blivit allas älskling… Men vissa visar verkligen sin skepsis, man kan undra hur deras ideal ser ut?

Den goda hustrun

Där hade ni lite äkta femtiotalsvett och tillika etikett… :mrgreen: Fast skillnaden är väl väldigt liten mot mer ”moderna” alster?

Måste du verkligen…

Utseendefixeringen och den oerhörda övertron på ytans betydelse i vårt samhälle skulle man väl kunna leva med. Man skulle kunna se den som en historisk parentes, ett mode som förr eller senare går över. Om det inte vore för att den driver fram ett repressivt krav på anpassning.

Ve den som inte anpassar sig — sin stil och sin kropp till vad det rådande modet föreskriver.

Modet har svängt många gånger de senaste decennierna, men gång efter annan föreskriver de saker som, om man bortser från eventuella estetiska värden eller tycke och smak, är fullständigt vansinniga.

Vi har tagit på oss alldeles för tajta brallor och fått urinvägsinfektion.
Vi har vägrat att ha mössa över vårt våta hår mitt i svinkalla vintern.
Vi har sprutat in gift i ansiktet och läpparna.
Vi har opererat in plastkuddar/silicon/koksaltskuddar och jag vet inte vad för att ändra kroppsformer.
Vi har stuckit metallstycken genom nämnbara och onämnbara kroppsdelar.
Vi har på olika sätt med flit skapat sårbildningar och ärr.
Vi har tagit på oss oerhört opraktiska och obekväma kläder.
Vi har snört och dragit in det som ska dras in för att låta annat puta ut.
Vi har rakat, vaxat, laserbehandlat och ryckt upp det med rötterna – den misshagliga generande hårväxten.

Vissa av dessa beteendena har varit snabbt övergående moden eller hållit sig inom en begränsad krets, men andra har blivit så etablerade tankefigurer att den som vägrar framstår som en avvikare, onormal.

Jag läser idag att min fru inte finns — en av mina favoritbloggare vet att berätta att hennes 28 år gamle vän aldrig kan ha träffat en kvinna som inte var vaxad eller rakad.

Samma bloggare sågar David Beckhams nya annons för Armani.

>Det är inte kvinnor som tycker att David Beckham är snygg. Det är män som tycker det.
>
>Den enda anledningen till att någon överhuvudtaget tror att kvinnor tycker att David Beckham är snygg är pga att männen som verkligen tycker det har projicerat den åsikten på kvinnor. Nu snackar jag männen som tycker det i hemlighet, de som öppet tycker det är ju ingen issue.

Samtidigt läser jag om en forskningsrapport från Australien där en etolog (en forkare som studerar djurs beteende) har visat att män finner normala kvinnor attraktivare än modeller och ”glamorösa eskorter”. Jämförelsen bygger på 100 mäns rankning av pentecknade kvinnorformer – former som sedan jämförts med formerna hos bl a Playboymodeller, kvinnliga eskorter och vanliga australiensiskor.

Det kanske inte har ett dugg med den här saken att göra, men i söndags på valvakan såg jag en kvinnlig journalist fråga en kvinnlig blivande EU-parlamentariker hur det skulle gå med hennes små barn utan att någon verkade tycka att frågan var underlig. Maken (vår utrikesminister) har nog aldrig fått den frågan.

En annan helt oanknuten händelse. Min sons mycket könsrollsmedvetna fröken ansåg sig behöva inflika ordet tjej eller flicka för att klassens flickor skulle känna sig utpekade, när hon läste upp namndikter på examen, för att rätt barn skulle ge sig till känna och komma fram för en sommarlovskram. Inte i en enda dikt använde hon ordet pojke eller kille.

Jag blir illa berörd. Jag tänker. Jag känner mig falskeligen utpekad som den som kräver stringtrosor och vaxade venusberg, ett välstädat hem och mycket fritid, hela lönen och hela makten.

Jag kanske har fel. Men jag har en gång lärt mig att störst påverkan på våra värderingar har våra likar. Barn lär sig av sina kompisar inte av de vuxna. Nazister lyssnar på andra nazister. Sektmedlemmar på andra sektmedlemmar.

Vi sitter fast i våra könsroller för att män säger åt män att de måste ha ett sexpack som Beckham eller Ljungberg för att duga – samtidigt som deras kvinnor kärvänligt klappar på ölmagen. För att kvinnor får andra kvinnor att tro att ett orakat ben måste gömmas i långbyxor, att det kroppshår är generande som för oss män kan vara fascinerande.

Det strukturella könsförtrycket vi ser har en riktning – gruppen män är överordnade gruppen kvinnor. Men det vardagliga könsförtrycket som upprätthåller detta tillstånd, det upplever jag sker till stor del inom könen och inte mellan dem.

Ni behöver inte hålla med mig, särkilt inte ni kvinnor, men snälla låt mig se lite kroppshår i sommar!