Farligt att blanda vetenskap och politik

Det sätt politik och vetenskap har blandats i hanteringen av klimatfrågan är djupt olyckligt. Politik och vetenskap behöver möta varandra, men det finns många avskräckande exempel på vad som kan ske om de blandas ihop för intimt med varandra.

Jag har ägnat väsentliga delar av mitt liv åt både politik och vetenskap. Bägge verksamheterna är mycket viktiga. Bägge vinner på att intressera sig för varandra: Politiska beslut mår bra av att ta hänsyn till den verklighetsbeskrivning vetenskapen kan ge. Även grundläggande vetenskap mår bra av att ta inspiration och intryck av fenomen i samhället som pockar på en förklaring och problem som behöver en lösning.

Men det finns en mycket betydelsefull skillnad mellan verksamheterna:

Jessica Mertz by cc 2.5 Generic

Politikens innersta kärna är att den bygger på övertygelser och visioner. Winston Churchills storhet som politiker låg i hans övertygelse om nazismens ondska och hans vision av att England trots allt skulle klara av att fortsätta kriget. Och på hans förmåga att övertyga det brittiska folket om detta. De politiska partiernas existensberättigande ligger i att de bär sina anhängares övertygelser om vad som är de stora samhälleliga problemen och vad som ska göras åt dem. Ta bort övertygelsen och visionerna, och politiken förvandlas till torrt förvaltande.

Kärnan i vetenskapen är däremot tvivlet och ifrågasättandet. Även om en enskild vetenskapsman kan svepas med i övertygelsen om att hans teori ger den bästa förklaringen av ett fenomen bygger den kollektiva vetenskapliga verksamheten på att hela tiden betvivla sina egna teorier och utgångspunkter, och frenetiskt leta efter nya teorier och modeller som ännu bättre än de gamla kan förklara vad man iakttar i undersökningar och experiment.

Så även om det är viktigt att vetenskap och politik kommunicerar med varandra bör man vara mycket försiktig med att blanda ihop de två verksamheterna. Biologins historia visar flera avskräckande exempel på vad som kan ske om man inte anstränger sig för att upprätthålla en viss rågång mellan vetenskap och politik:

  • Under 1800-talet drog många biologer från Darwins studier slutsatsen att vi bara försinkar utvecklingen av vår egen art ifall vi hjälper och tar hand om sjuka, fattiga och andra som inte klarar sig på egen hand. Utifrån den förståelse för det naturliga urvalets mekanismer som då rådde var det inte en alldeles orimlig tanke. Orimligheten uppkom när man använde sin egen tids vetenskapliga förståelse som enda utgångspunkt för ett politiskt program som i grunden gällde synen på människan, hennes värde och samhällets ansvar.
  • Efter återupptäckten av ärftlighetslagarna i början av 1900-talet övertygade en rad genetiker och antropologer sig själva och varandra om att det man kallade den vita rasens arvsmassa var på väg att degenerera eftersom man lät sinnesslöa, asociala och sinnessjuka fortplanta sig och dessutom accepterade att den vita rasen blandades upp med judiska, slaviska och till och med negroida arvsanlag. Många ledande vetenskapsmän, både i Tyskland, USA och Sverige slöt sig samman, och fick det politiska etablissemanget med sig på långtgående åtgärder för att försvara nationens arvsmassas renhet. I Sverige fick forskarna ledande företrädare för alla partier att skriva under en motion om tvångssterilisering av sinnessvaga och asociala element, och med stor politisk uppslutning skapades statens rashygieniska institut.
  • Eftersom en nedärvd mänsklig natur innebär vissa problem om man vill bygga om samhällets sociala organisation i grunden lyckades den ukrainske föreståndaren för en utsädesstation Trofim Lysenko övertyga Stalin om att den dittillsvarande genetiska vetenskapen bara var borgerlig humbug, varpå Sovjetunionens kommunistiska parti förkunnade en ny, progressiv genetik i vilken förvärvade egenskaper kunde föras vidare till avkommor. Denna blev i årtionden allenarådande i sovjetisk utbildning, och förkunnades också av många kommunister i västvärlden.  Den bär ett betydande ansvar för det sovjetiska jordbrukets föga imponerande resultat, och övergavs inte förrän sovjetiska kärnfysiker (som ibland fick resa utomlands) på 1960-talet lyckades övertyga Chrustjov om att Lysenkos lära var charlataneri.

På grund av dessa erfarenheter finns hos genetiker och biomedicinare idag en viss försiktighet när det gäller att översätta sina forskningsresultat till politiska förslag. Man talar naturligtvis om för politiker vad man kommer fram till, vad av detta som är hypoteser och vad som har starkt belägg, liksom man pekar på tänkbara sätt för samhället att hantera de utmaningar som reses.

Men man har på de flesta håll en grundläggande respekt för det faktum att det är politiska värderingar och inte vetenskapliga teorier som ska ge kompassriktningen, varpå vetenskapen kan hjälpa till att beskriva hur landskapet ser ut, vilka hinder som finns och vilka genvägar som kan vara möjliga.

Det är min övertygelse att om detta synsätt även hade funnits hos klimatforskare skulle arbetet med att minska risken för en klimatkatastrof inte haft dagens problem.

Det är helt enkelt ingen bra idé att knuffa ihop vetenskapsmän och politiker i kommittéer, som har i uppdrag att formulera ett vetenskapligt konsensus (även ifall något verkligt konsensus inte föreligger). Och därtill föreskriva vilka beslut de politiska systemen ska leverera. Vetenskapsmän riskerar låsa sig för de tolkningar man en gång slagits för. Politiker och allmänhet får en majoritetsåsikt eller kompromiss istället för en redovisning av olika teorier och modeller. Ansvaret för avvägningar mellan olika intressen blir otydligt.

Vetenskapligt konsensus uppkommer nämligen aldrig genom beslut i slutna kommittéer, utan genom att en teori på ett otal öppna vetenskapliga seminarier gång på gång visar sig vara bättre än andra teorier på att förklara alla data som kan hittas och experimentresultat som kan åstadkommas.

Samhället behöver å sin sida ibland kunna fatta beslut innan vetenskapen kommit till den punkt att ett konsensus råder. Då måste politikerna använda sina övertygelser, värderingar och sunda förnuft. Det vill säga just sådana egenskaper vi väljare värderar när vi avgör vem av dem vi röstar på.


Henrik Brändén gästbloggar på Livbåten. Han är en gammal vän till Livbåtsfolket. Hans bakgrund som forskare i molekylärbiologi, vetenskapsinformatör och läromedelsförfattare ger den här bloggen nya infallsvinklar och perspektiv. De åsikter han ger uttryck för är hans egna. För läsaren kan det vara bra att veta att Henrik inte delar de två blogginnehavarnas partitillhörighet.