Pedagogik och bittorrent

Anders Mildner är en av mina favoritjournalister. Han är inte den som fegar med att säga vad han tycker och stå för principer även när han är kärringen mot strömmen. Den här gången pratar han smyglagstiftande, teledatalagring, fildelning, The Pirate Bay och faktafel från journalister.

Jag skall rikta in mig på dumheterna från Helena Giertta på tidningen ”Journalisten” — och då främst den ständiga missuppfattningen av hur verkligheten ser ut. Citat:

Domen för medhjälp till upphovsrättsbrott från tingsrätten, ett års fängelse samt skadestånd på 30 miljoner, var tydlig. Kanske hård. Men den var helt nödvändig för att visa att upphovsrättsbrott, eller medhjälp till upphovsrättsbrott, inte är en lek.

Peter Sunde kommenterar efter avslutningen i hovrätten att det vore skandal om han och de övriga bakom sajten inte frias. Om det inte sker, så kommer han att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Jag är övertygad om att fällningen kommer att stå sig från tingsrätten, något annat vore skandal. Kanske kommer skadeståndet att ändras, eller kanske straffsatsen, men att de gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott är för mig glasklart. Men jag skulle ändå önska en HD-prövning. Det vore ett sätt att ännu tydligare slå fast att det inte är okej att stjäla, eller tillgängliggöra material som någon annan skapat.

Så hon tycker domen och skadeståndet är lite hårt, men att fällandet är skitviktigt: För ”medhjälp till upphovsrättsbrott” är ju ingen lek ju. Sen kommer de vanliga harangerna om stöld och allt det där.

Men låt oss för all del ta en titt på verkligheten: scenen, de som lägger upp upphovsrättskyddat material, tjänsterna, svärmen och hur det hänger ihop. Den här gången skall jag försöka förklara som jag skulle göra det för min sju- och nioåring… Först en bild (klicka för större bild).

(bilden ovan är version två, omgjord för att blidka Henrik 😉 — för kontinuitetens skull lämnar jag en länk till den gamla bilden)

Vad jag försöker poängtera med bilden är att vi inte alls är – eller var – beroende av The Pirate Bay eller deras före detta tracker för att dela filer – lagliga eller olagliga – med varandra. Oavsett om det är frågan om en .torrent-fil, eller som numera en textsträng, så går det alldeles utmärkt att sprida länkarna på andra sätt och de kommer då indexeras via google. Det enda som behöver spridas för att få igång karusellen är 40 tecken (160 bitar). Jämför det med historien runt DeCSS, där man spred det förbjudna via haikus, midifiler, och t-shirts. Det finns hur många sätt som helst att sprida en kort textsnutt, och det är svårt att hålla för rimligt att en sådan textsnutt i sig skulle vara olaglig.

Det olagliga uppstår först när någon använder textsträngen för att dela med sig/ladda ner en fil/filer utan att ta hänsyn till upphovsrätt. Detta är huvudbrottet, om det är ett brott — men det går inte ens att konkretisera, eftersom man inte har någon dömd fildelare att tillgå i fallet The Pirate Bay.

Det är svårt att hålla för rimligt att det skulle vara olagligt att indexera textsträngar (oavsett om de är i ren text eller inbakade i metadata och krypterade) på det sätt sökmotorer som The Pirate Bay och andra – inkluderande Google, Bing, Yahoo med flera – gör. Vad är det söktjänsterna gör som är olagligt? Knappast något! Då återstår trackern, men sådana finns det hundratals, eller till och med tusentals och många av dem är intimt integrerade delar av kommersiella lagliga tjänster.

Eller så är det förbjudet att kombinera en söktjänst med en tracker, men det är det ju många ”lagliga” tjänster som gör, så det funkar inte heller.

Kontentan är nog snarare att det är förbjudet att skapa en söktjänst för sådana textsnuttar, kombinera dem med en tracker, kalla det för något innehållande ordet pirat och sen kaxigt be folk som gnäller att dra åt helvete. För det The Pirate Bay gjort, är att säga att: ”det är faktiskt användarnas ansvar vilka filer de delar ut.” Det olagliga är med andra ord att skapa ett forum där i sig lagliga saker (text) kunnat läggas ut anonymt utan vare sig censur eller kontroll.

Är det verkligen smart att göra en sådan sak olaglig, har man i så fall verkligen tänkt igenom konsekvenserna? Förstår man då att man tar första steget mot att göra så att vissa länkar kan bli olagliga? Förstår man att man tar ett gigantiskt kliv närmare censuren? Vilket pris är man beredd att betala?

Fundera en vända till innan ni påstår att det är ”uppenbart” att The Pirate Bay-grabbarna är skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott.

Messerschmidtar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Det ingår nästan i definitionen på politiskt bloggare, att det ingår drag av besserwisser i personligheten. Med det menas inte att personen till vardags är speciellt von oben – eller nödvändigtvis alltid måste ha rätt – utan bara att man tycker mycket, tycker starkt, anser sig ha kapacitet att bedöma fakta och sammanhang och inte är feg att uttrycka det man tycker.

Det betyder inte att man inte har ett ansvar för att försöka hålla någon slags ödmjukhet levande inom sig. För mig är det viktigaste uttrycket för denna insikten att andra människor har andra erfarenheter som leder till en annan syn på verkligheten. Det får mig till exempel att rygga från ideologiers påståenden om att äga sanningen, den enda och odelbara. Det gör att jag kan uppskatta personligheter med så olika världsbild som Johan Norberg och Anders Svensson. Jag håller inte med om allt, men jag kan läsa båda med behållning.

Piratpartiet har på sistone tillskrivits ett antal egenskaper, långt ifrån alltid smickrande. Några har korn av sanning i sig, medan andra är floskler, gallimatias och uttryck för rena härskartekniker. Folk som i andra sammanhang visar briljans, blir som skogstokiga när det handlar om piratpartiet, piratkopiering och upphovsrätt.

Likväl, så är inte alla piratpartister stöpta i samma form, och jag upplever att vissa av mina partikamrater använder väldigt svepande formuleringar och ibland saknar nyans. Vissa verkar dessutom tro att ångvälten är en bättre princip för debatt än frågeställningen. Det finns plats för dem också, men de får inte vara de enda som förknippas med partiet.

Tyvärr är det lätt att det blir kompromisslöst när motståndarsidans företrädare, med få undantag, ägnar sig åt att skrika tjuv med så hög röst att skriken nästan blir hesa. Skyttegravarna grävs och reviren pinkas in. Några påpekar att diskussionen knappast blir konstruktiv, och att piratpartiet börjar bli så dominant att underdogattityden mer och mer kan komma att framstå som arrogans. Jag tror vi är mogna nog att hantera det problemet, men jag kan ha fel.

En stor del av grundproblemet, är att ingen velat lyssna förrän vi utgör ett verkligt hot mot den etablerade makten — och då beskylls vi för arrogans. Jag kommer att tänka på den gamla ramsan:

> First they ignore you,
>
> then they ridicule you,
>
> then they fight you,
>
> then you win.

Den dag vi sitter i en vågmästarroll och våra frågor inte längre kan nonchaleras, då kommer den etablerade makten vara tvungen att lyssna. Det handlar verkligen inte om fildelning, det handlar om demokrati i och med att det handlar om integritet, rättssäkerhet och att inte gå in i framtiden med rumpan först.