Jaha, då skall vi vara rädda för videospelvåld igen då…

Jag blir så förbannat matt när jag läser så kallat seriösa forskare som låter sina egna värderingar blandas ihop med sin forskning. Idag i Dagens Nyheter så är det en drös forskare på Karolinska institutet som lyckats göra en hjärnfjärt och drabbas av det man kallar groupthink.

Det handlar om våldsamma videospel — igen. Det är en debatt de flesta nog trodde var död, men som nu dessa forskare gör sitt bästa för piska liv i.

De skräder inte orden, utan drar i stora alarmklockan:

Tidigare sammanställningar om dataspelsvåld har gett en något oklar bild av huruvida datavåld skapar ökad aggressivitet. Medan flera analyser visat att det finns ett klart samband mellan dataspelsvåld och aggressivt beteende har ett par dragit slutsatsen att det inte finns tillräckliga data för en sådan konklusion. Felaktigt har dessa använts för att påstå att dataspelsvåld inte föder aggressivitet.

I år har det kommit en ny sammanställning som är mycket omfattande (Anderson et al 2010; Psych. Bull. 136), där mer än hundra studier har analyserats och över 130 000 individer inkluderats. Den visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och aggressiva beteenden, tankemönster, och affekter liksom minskad empati och prosocialt beteende i både experimentella studier och populationsstudier.

Det låter ju onekligen oroväckande. Att alla inte mår bra av alla typer av spel är väl en sak, men finns det nu alltså bevis för ett otvetydigt samband mellan våldsamma dataspel och våldsamt beteende i den stora analoga världen AFK?

Svaret är nogNäe, inte värst, för som man frågar får man svar typ… Eller som Christopher Ferguson och John Kilburn konstaterar i sin kritik av Andersons rapport:

Although it is certainly true that few researchers suggest that VVGs [violent video games] are the sole cause of violence, this does not mean they cannot be wrong about VVGs having any meaningful effect at all. Psychology, too often, has lost its ability to put the weak (if any) effects found for VVGs on aggression into a proper perspective. In doing so, it does more to misinform than inform public debates on this issue.

Kritikerna angriper också Anderson för att ha gjort ett selektivt urval, att inte sålla bort värdelösa resultat som inte visar någonting eller för den delen välja bort rapporter med bristfällig metodologi. Lite spydigt ger de Anderson en riktig dagsedel:

One very basic piece of information” that Anderson’s research neglected to report, according to Ferguson and Kilburn, is “as VVGs [violent videogames] have become more popular in the United States and elsewhere, violent crime rates among youths and adults in the United States, Canada, United Kingdom, Japan, and most other industrialized nations have plummeted to lows not seen since the 1960s.

I den mån man skall ta Anderson på allvar överhuvudtaget, så kan man konstatera att hans tolkning av sina egna resultat är väl alarmistisk. Även om hans egen studie ger ett entydigt resultat, så är det resultatet inte riktigt så starkt som Anderson själv och herrarna på Karolinska vill påskina. Det är nog så att om det finns någon överenstämmelse, så är nog den här aspekten i det närmaste en biaspekt. Hur äldre barn, ungdomar och framför allt vuxna människor beter sig i deras omgivning har med all sannolikhet bra mycket mer med saken att göra. Den del i resonemanget jag kan köpa, är att de som redan har ett problem med den empatiska utvecklingen kanske inte är de ideala konsumenterna av våldsamma spel.

Kanske är det som några funderat över, att dessa forskare vill säkra sina anslag eller bara ge sina egna idéer om tillvaron en vetenskaplig relevans. Kanske är det inte konstigare än att man vill ge enkla förklaringar på faktiskt rätt komplexa frågor. Tyvärr kommer det att ge vatten på kvarn för de som redan från början blev störda av fenomenet — där nyanserna riskerar försvinna och verkliga problem och egna åsikter blandas och förvirras.

Problemet är att vi riskerar att anamma dessa enkla förklaringar och bekvämt avhända oss ansvaret för att se helheten. Det finns så mycket skit som barn kan råka ut för som ställer till det i deras utveckling, att skylla problemen på dataspel eller våldsamma filmer är ungefär lika fruktbart nu som det var på det glada åttiotalet — det vill säga inte alls.

Uppdatering: Tom Andersson säger det så bra på Newsmill, läs!

Jagets nya arenor

Jag har funderat rätt mycket de senaste dagarna på vad det är som gör min dator, min mobil och en hyfsad lina så viktigt i mitt liv. Jag hamnar på en ny plats och kollar genast 3G-täckningen. Jag packar och viktigast är mobilen, strömsladden till den, datorn, strömsladden till den. Först därefter kommer pass och plånbok.

Jag tappade bort mobilströmsladden igår och var tvungen att dra till Stockholm idag utan den. Innan jag haft mina möten så att jag hade tid att dra ut på stan och hitta en Kjell & Co kände jag mig lite trasig, handikappad. När min dator dessutom visade tendenser till att sluta ladda batteriet, så gick de kalla kårar längs ryggen.

Vad är det som gör att dessa prylar plötsligt har förvandlats till nästan kroppsdelar. Jag skulle inte tveka många sekundär att låta dem bli det om det fanns en billig och pålitlig teknologi för det. Heads-up display i linserna, hörselsnäcka, implantat med hårddisk, CPU och trådlösa I/O-interface. Varför inte? Cybernetik kommer att komma, det är ja säker på.

Igår när jag inte kunde sova kom jag på en teori, som kan förklara det:
Mitt jag, allas jag, uppkommer i mötet med andra. Redan som spädbarn börjar vi skapa vår jag-uppfattning i samspelet med andra – först mamma, pappa och syskon sedan i allt större cirklar. Vi fortsätter genom livet och söker speglar, bekräftelser, bollplank och tuggmotstånd. Varje ny dag skapar vi vidare på våra jag i samspel med omgivningen.

Men detta har väl inte ett dugg med datorer att göra kan jag höra min konservative far invända. Jodå, titta på nedanstående sammanställning.

1974 (7 år)
: Lekkamrater – storbrorsan och de andra killarna på gården.

1982 (15 år)
: Skolkamrater – högstadieklassen.

1988 (19 år)
: Kompisgänget – en lös sammansättning tokiga människor runt ett ungdomsfik

1995 (28 år)
: Umgänget – Rockbandet och diverse löst folk runt musik och kulturlivet i Göteborg.

2004 (37 år)
: Den professionella sfären – kollegor, kunder och leverantörer.

2009 (42 år)
: Den digitala arenan – FB-kontakter, communityvänner, bloggroll, twitterfollowers, MSN-kontakter

Det är delvis samma människor i dessa grupper, Marcus här på livbåten har följt mig genom de fyra sista t ex. Facebook hjälpte mig att hitta tillbaka till några gamla. Det som definierar grupperna är alltså inte människorna utan att de är den sociala arena jag valt att utveckla mitt jag i samspel med under olika faser i livet.

Ni kan kan göra en sådan här sammanställning och den kommer se lite olika ut för er alla. Men jag är beredd att svära på att många av oss har den digitala arenan som vår fasta punkt idag. Om jag har rätt om vi har gjort de sociala processer som låter oss förstå och gilla oss själva beroende av våra datorer, då har vi gjort datorerna till en del av vår person.

Känner ni er lite rädda, ogillande eller till och med ryser lite av detta perspektiv. Det gör inte jag. Jag njuter av att mina sociala möjligheter har befriats från geografiska, fysikaliska och i viss mån temporala bojor. Det är häftigt att leva nu! Idag, i början av singulariteten