En uppfinnares syn på upphovsrätt

För några månader sedan fick jag och Göran uppdraget att ordna en blogg till Trygghetsvakten. De är en firma som bygger hela sin affärsidé på innovation, och som säljer egna produkter tänkta att spara blod, svett och tårar för husägare.

Precis i dagarna började de använda sin nya blogg, och redan andra blogginlägget är så högintressant att det bara inte går att låta bli att säga något om det. Bakom inlägget står Rikard Bergsten, uppfinnare och VD för Trygghetsvakten.

Det hela handlar om en uppfinnares syn på upphovsrätten. Med andra ord en människa som själv är helt och hållet beroende av det som lite slarvigt anglikaniserat kallas IP-rättigheter eller för att skriva ut det ”intellectual property rights”.

Rikard jämför ganska krasst uppfinnarens skydd från samhället och samhällets motkrav med upphovsrätten:

> Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som “Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas “Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?

Det hela berör den maratondiskussion jag hade med bloggaren/poeten embryo om upphovsrätten:

> Skälet till att jag plockade fram honom, var att illustrera hur upphovsmän och kvinnor kan prata om sitt värv som en helhet från vaggan till graven (och sjuttio år efteråt), medan de som är kreativa på annat sätt får finna sig i att inte ha tillnärmelsevis liknande skydd.
>
> Det är den verklighet andra kreativa människor lever i.
>
> Situationen man har som upphovsman är unik. Inte bara så att samhället ställer upp och hjälper till att skydda ens rättigheter, rättigheterna gäller hela livet och räcker till även för barn och barnbarn.
>
> Resten av mänskligheten kan göra hur fantastiska saker som helst. Det ögonblick de slutar producera eller leverera får de inte en spänn — alldeles oavsett tidigare gärning. Som egenföretagare är det oerhört tydligt i mitt eget liv.

Det finns en viktig poäng här. Kultur särbehandlas som en form av kreativitet som automatiskt ger rättigheter långt bortom den egna graven, medan andra former av kreativitet får finna sig i att stå på egna ben antingen helt utan skydd eller med några få år av ensamrätt. Det är inte menat som ett slag mot kulturen, som är jätteviktig, utan bara ett konstaterande att vi lever med ett system som spårat ur.

Rikard fortsätter:

> I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.

Det saknas proportioner. Precis som olika former av kreativitet behandlas olika, så blir ett affärsområde särbehandlat som om deras rättigheter att fortsätta som de gjort under större delen av 1900-talet är gudagivet. Kostnaden för särbehandlingen är rättssamhällets gradvisa avveckling. Det låter hårt, men om man ser till hur upphovsrättens tillskyndare behandlar rättssäkerhet och rättsmedvetande så är det nog inte hårt nog.

Samhällsnyttan är en av de viktigaste grundvalarna för immaterialrätten, oavsett om det handlar om patent eller upphovsrätt. I samma ögonblick som dessa blir skadliga för samhället förlorar de sin legitimitet. Vi får inte glömma detta, vi måste våga diskutera detta förutsättningslöst och vi måste våga reformera så att samhällsnyttan bibehålls.

Till och med många innovatörer och upphovsmän förstår detta. De förstår att om de inte tar hänsyn till hur deras skydd påverkar samhället i stort kommer deras skydd förlora sin legitimitet — i praktiken systemens dödsdom. Så Rikard kanske talar i egen sak, men med en ovanlig klarsyn. Han bevakar allas vårt intresse istället för bara sitt eget.