En uppfinnares syn på upphovsrätt

För några månader sedan fick jag och Göran uppdraget att ordna en blogg till Trygghetsvakten. De är en firma som bygger hela sin affärsidé på innovation, och som säljer egna produkter tänkta att spara blod, svett och tårar för husägare.

Precis i dagarna började de använda sin nya blogg, och redan andra blogginlägget är så högintressant att det bara inte går att låta bli att säga något om det. Bakom inlägget står Rikard Bergsten, uppfinnare och VD för Trygghetsvakten.

Det hela handlar om en uppfinnares syn på upphovsrätten. Med andra ord en människa som själv är helt och hållet beroende av det som lite slarvigt anglikaniserat kallas IP-rättigheter eller för att skriva ut det ”intellectual property rights”.

Rikard jämför ganska krasst uppfinnarens skydd från samhället och samhällets motkrav med upphovsrätten:

> Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som “Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas “Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?

Det hela berör den maratondiskussion jag hade med bloggaren/poeten embryo om upphovsrätten:

> Skälet till att jag plockade fram honom, var att illustrera hur upphovsmän och kvinnor kan prata om sitt värv som en helhet från vaggan till graven (och sjuttio år efteråt), medan de som är kreativa på annat sätt får finna sig i att inte ha tillnärmelsevis liknande skydd.
>
> Det är den verklighet andra kreativa människor lever i.
>
> Situationen man har som upphovsman är unik. Inte bara så att samhället ställer upp och hjälper till att skydda ens rättigheter, rättigheterna gäller hela livet och räcker till även för barn och barnbarn.
>
> Resten av mänskligheten kan göra hur fantastiska saker som helst. Det ögonblick de slutar producera eller leverera får de inte en spänn — alldeles oavsett tidigare gärning. Som egenföretagare är det oerhört tydligt i mitt eget liv.

Det finns en viktig poäng här. Kultur särbehandlas som en form av kreativitet som automatiskt ger rättigheter långt bortom den egna graven, medan andra former av kreativitet får finna sig i att stå på egna ben antingen helt utan skydd eller med några få år av ensamrätt. Det är inte menat som ett slag mot kulturen, som är jätteviktig, utan bara ett konstaterande att vi lever med ett system som spårat ur.

Rikard fortsätter:

> I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.

Det saknas proportioner. Precis som olika former av kreativitet behandlas olika, så blir ett affärsområde särbehandlat som om deras rättigheter att fortsätta som de gjort under större delen av 1900-talet är gudagivet. Kostnaden för särbehandlingen är rättssamhällets gradvisa avveckling. Det låter hårt, men om man ser till hur upphovsrättens tillskyndare behandlar rättssäkerhet och rättsmedvetande så är det nog inte hårt nog.

Samhällsnyttan är en av de viktigaste grundvalarna för immaterialrätten, oavsett om det handlar om patent eller upphovsrätt. I samma ögonblick som dessa blir skadliga för samhället förlorar de sin legitimitet. Vi får inte glömma detta, vi måste våga diskutera detta förutsättningslöst och vi måste våga reformera så att samhällsnyttan bibehålls.

Till och med många innovatörer och upphovsmän förstår detta. De förstår att om de inte tar hänsyn till hur deras skydd påverkar samhället i stort kommer deras skydd förlora sin legitimitet — i praktiken systemens dödsdom. Så Rikard kanske talar i egen sak, men med en ovanlig klarsyn. Han bevakar allas vårt intresse istället för bara sitt eget.

När alla sätter upp staket, så finns snart ingen yta kvar

När jag flyttade in i min nuvarande bostad för knappt tretton år sedan, så var alla gårdar i grannskapet öppna. I några av de äldre kvarteren i området, fanns i och för sig klassiska innergårdar med en portal ut mot gatan – med tillhörande portdörr. I de flesta fall stod även de öppna, eller var åtminstone inte låsta.

På mindre än ett decennium har grannskapet förändrats från så gott som helt öppet till en hinderbana av staket och kodlåsförsedda tunga järngrindar. För mig är det som en bild av den nya rädslan, den som jag tycker förgiftar det moderna samhället.

Det finns ett egenvärde i öppenheten, en som nu går förlorad. Den innebär att vi möts, att vi lär oss, att vi ser varandra. När vi inte längre accepterar att vi inte har kontroll över exakt vilka som har tillträde och hur, så skapar vi vårt egna lilla helvete av intellektuell unkenhet. När vi sluter oss, blir vi till vi och dom, vi skapar små grupper som skyddar sig mot alla andra – och vi utesluter de som inte passar in i vår bild av goda grannar.

Vi har blivit bra på att sätta upp staket, inte bara i den fysiska verkligheten utan även runt våra idéer, som har blivit den nya valutan. Fenomenet är inte det minsta nytt, för några år sedan läste jag på Forbes om en situation som utspelade sig på åttiotalet när IBM försökte sätta åt Sun:

> Under hot om ett massivt civilrättsmål krävde IBM ett möte för att lägga fram sina krav. Fjorton IBM-advokater och deras assistenter, alla klädda i de obligatoriska mörkblå kostymerna, trängdes i Suns största konferensrum.
>
> Chefskostymen orkestrerade en presentation av de sju IBM-patent som Sun skulle ha inkräktat på. Det mest prominenta av dessa patent var IBM:s ökända ”fetlinjepatent”: För att förvandla en tunn linje på en datorskärm till en fet linje, så går du upp respektive ner från ändarna på den tunna linjen och binder sedan samman de fyra punkterna du får som resultat.
>
> Du lärde dig säkert en liknande metod för att förvandla en linje till en rektangel i sjunde klass när du läste algebra i matematiken. Och utan tvekan fick du för dig att metoden skapats av Euclides eller någon liknande tänkare 3000 år tillbaka i tiden. Enligt amerikanska patentverket fick du då för dig fel, de gav patentet på metoden till IBM.
>
> Efter IBM:s presentation så var det vår tur. Medan ”Big Blue:s” gäng utan ett tecken på reaktion tittade på, så började mina kollegor – som alla var juridiskt skolade såväl som tekniskt – att illustrera, dissekera och demolera IBM:s anklagelser med hjälp av whiteboard och tuschpennor. Vi använde fraser som: ”Ni måste skoja!” och ”Ni borde skämmas!”, men IBM:s representanter var helt oberörda. Med självförtroende proklamerade vi vår ståndpunkt: Endast ett av IBM:s patent skulle överhuvudtaget bedömas som giltigt i en domstol, och ingen rationell domstol skulle finna att Sun inkräktat ens på detta patent.
>
> Det uppstod en ansträngd tystnad. De blå kostymerna konfererade inte ens inbördes. De satt bara där som gjutna i sten. Till slut svarade chefskostymen:
>
> -”OK”, sa han, ”det är möjligt att ni inte inkräktar på dessa sju patent.”
>
> -”Men vi har 10000 amerikanska patent. Vill ni verkligen att vi skall åka tillbaka till Armonk (IBM:s högkvarter i New York) och söka rätt på sju patent ni verkligen inkräktar på? Eller vill ni göra det enkelt och betala $20000000 direkt?”

Det är ett exempel på hur fel det kan gå i immaterialrätten. Den gången handlade det om mjukvarupatent, något som varit på tapeten i EU det också – men som vi hittills (i någon mån) klarat oss från med andan i halsen och ett nödrop.

Mycket av argumentationen för mjukvarupatent liknade den som nu används om upphovsrätten. Jag skrev i Datormagazin i början av 2005 (tyvärr inte på nätet) om just mjukvarupatent och upphovsrätt, och även om jag idag är mer kritisk mot upphovsrätten än jag var då, så skrev jag redan då:

> Det moderna patentet är därför ett skydd så att uppfinnaren genom ett tidsbegränsat monopol kan tjäna in de pengar det kostade att utveckla uppfinningen, plus gärna lite till. Allt för att skapa motivation till att uppfinna. Här finns en viktig poäng. Skälet till patent är inte först och främst att skydda uppfinnarens rätt som person, utan att skydda drivkraften att uppfinna och dela med sig av sina uppfinningar. Detta har patentlagarna gemensamt oavsett om de är amerikanska eller svenska. För att citera det svenska Patent och Registreringsverket: ”Tanken med patentsystemet är att den tekniska utvecklingen ska stimuleras; uppfinnaren får patent mot att staten får offentliggöra uppfinningen. Ny kunskap kan på det sättet utnyttjas till ytterligare utveckling.”

Patent och ekonomiskt upphovsrättsskydd är båda delar av immaterialrätten, och har båda samma grund: att stimulera till skapande. Ur samhällets synvinkel är de inte alls en del av äganderätten, det är en förvanskning – det är snarare ett pragmatiskt accepterande av vissa inskränkningar i det fria informationsflödet för att uppmuntra till skapandet av ny information.

Det är vanans makt som gjort att många numer ser det som en del av naturrätten. I samma artikel som ovan skrev jag:

> Egendomsprincipen är den drivkraft som driver hela det moderna samhället, utan den får vi växla spår totalt – något som prövats och misslyckats. Men ser man patentet som en naturlig rättighet är man ute på farlig mark. Risken är uppenbar att samhället plötsligt får skyldigheter till egen skada. Det kan inte understrykas nog – patent är artificiella monopol. De är regleringar av den fria marknaden, och som med alla sådana skall man fråga sig vem som gynnas. Monopol är till nackdel för alla utom den som innehar monopolet. Om patent förlorar sin roll som skydd så att den lilla aktören inte skall bli snuvad på sina idéer, så blir patent lätt en del av ett repressivt ekonomiskt system. Vi riskerar att till slut skapa en korporativistisk oligarki, ett fåmannavälde, för att lite drastiskt låna en vision från cyberpunken.

Såväl den ekonomiska upphovsrätten som patenten är regleringar av den fria marknaden och det fria informationsflödet. Sådana inskränkningar kan bara försvaras från samhällets sida om det är till tydlig nytta för samhället i sin helhet. Att komma dragande med äganderätt är att inte tänka tanken om immaterialrätt till sitt slut – det är vanans makt som talar. För det skall vi väl ha klart för oss, medan immaterialrätten var radikal för trehundra år sedan, så är den idag en del av vårat kulturarv.

Det stora problemet när man glömmer att det är samhällsnytta som är originalorsaken till immaterialrätten, är att man glömmer vad som händer om samhällsnyttan blir sekundär. När man sätter upp staket överallt, blir informationsflödet till en labyrint av privata områden, ett minfält av rättigheter och juridik – och i förlängningen blir vi alla fattigare.

Det är oerhört tröttsamt att höra människor som Rosén prata, eller inse hur riksdagsmän helt gått på myterna om immaterialrätten.

Likaså blir jag vansinnig att höra Ask säga saker som att vuxenvärlden nu måste ta sitt ansvar och lära nästa generation att sluta vara tjuvar/gratisätare. Det sägs av en kvinna som inte är mer än tio år äldre än jag själv, men som helt klart tillhör en annan generation. Till sin hjälp har hon en av mina gamla bekanta som statssekreterare, om nu Magnus Graner kommer ihåg mig för det var längesedan. Det är inte fråga om att ”vuxengenerationen” skall lära ungdomsgenerationen något nytt, det är snarare vuxengenerationen som sitter fast i vanans makt. Frågan är vad som händer när nästa generation inte längre är ”ungdomar”, utan själva en del av etablissemanget?

Lobbykratin och immaterialrätten

Mer och mer framstår vårt moderna västerländska statsskick som lobbykrati snarare än demokrati. Det är ett demokratiskt problem om man som särintresse kan köpa sig makt, eftersom det ställer statens/samhällets neutralitet i förhållande till sina medborgares intressen på huvudet.

Ett bra och välformulerat exempel, angående fildelning och immaterialrätt står HAX för. Jag citerar hans ”särintressen och lagstiftning”:
 
> Jag blir så trött på musik- och nöjesindustrin. Deras affärsmodell har inte hängt med i den tekniska utvecklingen. Det är naturligtvis tufft. Men det är deras problem.
>
> Om de vill skydda sig mot piratkopiering, då är de naturligtvis fria att sätta in olika tekniska kopieringsskydd. Om de tror att det fungerar och är bra för affärerna.
>
> Men de har inte rätt att kräva att lagstiftningen skall anpassas för att rädda deras förlegade affärsmodell. (Med den logiken skulle vi ha både hästdroskor och ångmaskiner än i dag.)
>
> En enskild bransch kan inte, utifrån sitt särintresse, kräva att hela internet skall regleras, kontrolleras och filtreras.
>
> Och politikerna får absolut inte använda lagstiftningen för att springa ärenden åt en viss grupp medborgare. Lagstiftningen är till för att skydda medborgarna och för att vårt samhälle skall fungera. Inte för att utföra tjänster åt vissa enskilda företag eller branscher.

Goda liberaler står ibland upp för immaterialrätten. Att någon skapar något ger naturligtvis personen rätten att bestämma över det som skapats, och sträcker man ut det till information så kan det tyckas att samma regler borde gälla där. Liberalismens syn på äganderätt har trots allt mindre att göra med fysiska ting än med relationen mellan människor. Men resonemanget är inte utan problem.

Grunden för äganderätten, och för alla former av transaktioner är tillgång och efterfrågan. Alla känner till det. Alla förstår dock inte att själva grunden för äganderätten handlar om bristande tillgång. Det blir svårt att hävda äganderätt till en bit vakuum i världsrymden, helt enkelt för att det finns oändligt med vakuum att tillgå. Till och med när det gäller finita tillgångar, så kan det vara svårt att hävda äganderätt om tillgången är så stor att det blir meningslöst.

Musik, film och mjukvaruindustrins förutsättningar är därför att skapa artificiell brist. Endast genom att se till att deras produkter finns i färre exemplar än antalet intressenter kan de sätta de priser de vill ha. Det var lätt när det handlade om fysisk distribution via till exempel Vinyl, VHS, CD eller DVD – däremot desto svårare när det bara handlade om nollor och ettor över optiskt fiber. Ordet exemplarframställning, som är själva grunden för en stor del av branschens affärsidé blir absurt när kostnaden för att skapa en med originalet identisk kopia närmar sig noll.

I det ögonblick ”exemplarframställningen” inte längre innebar en blek kopia, och i det ögonblick det var nästan kostnadsfritt, så blev bolagens affärsmodell utdaterad över en natt. Det som borde gjorts, och det för mer än ett decennium sedan, är att fundera ut nya fungerande affärsmodeller. Att det idag fildelas copyrightad musik, film och mjukvara på det sätt som görs är en direkt konsekvens av att industrin missade tåget.

Istället valdes en väg som i allt väsentligt gick ut på att fortsätta begränsa tillgången för att hålla upp prisbilden. Fast när man inte längre har monopol på distributionen blir det nästan omöjligt. Den logiska följden var att införa kopieringsskydd och DRM, inleda fildelarjakt och att lobba för allt mer drakonisk kontroll av sina egna potentiella kunder. Honnörsfrasen blev något i stil med: ”toe the line and pay up”, vilket inte precis är det mest konstruktiva förhållningssättet för en industri som vill ha ett bra förhållande till sina kunder. Faktum är att man alienerat sina kunder. Kunderna överger antingen de alster man vill sälja eller kopierar utan att betala en krona — de har inte ens mage att ha dåligt samvete, varför skall man ha det när man bedrar bedragaren?

Resultatet är ett oerhört svek mot kreatörerna. Det kan låta absurt, eftersom det ytligt sett kan se ut som om de som fildelar är de som tillfogar kreatörerna skada. Fast om man tänker lite längre inser man att det inte är hela sanningen, snarare är det en konsekvens av industrins felslut.

Hade industrin tänkt om redan för dryga tio år sedan, innan Napster brutit igenom vallen, så hade situationen sett bra mycket annorlunda ut. Hela den attityd som faktiskt existerar och som vill att allt skall vara gratis, hade troligen inte alls fått lika mycket fart. Utvecklingen mot nya affärsmodeller hade påbörjats redan innan industrin var helt urlakad, och många av de skivaffärer, videobutiker och musiktjänster som idag arbetar i uppförsbacke hade fått helt andra – och bättre – förutsättningar. Folk som ändå vill betala för sig, hade inte laddat ner olagligt för att slippa leverantörernas DRM-skadade material som allt som oftast är direkt oanvändbart.

Tyvärr fortsätter man i de invanda hjulspåren, och nu börjar vi se de ultimata konsekvenserna av den motsättningen. För det råder inget tvivel om att upphovsrättsindustrins lobbyister befinner i sig i själva stormens centrum när nu diverse repressiva åtgärder diskuteras på nationell nivå och inom EU. Utan en trasig industris lobbyister skulle idén att stänga av internettillgången för fildelare te sig just så absurd som den faktiskt är. Utan en trasig industris lobbying skulle ACTA-avtalet inte få så mycket draghjälp. Utan en trasig industris lobbyister och advokater skulle ISP:ers skyldighet att bibehålla sina kunders anonymitet inte angripas från alla fronter, teledatalagringen skulle varit svårare att få i sjön etcetera. Bakom en stor del av det moderna samhällets 1984-tendenser, så hittar vi copyrightlobbyisterna som surrande idoga små arbetsbin – de är inte ensamt skyldiga, men de arbetar helt klart inte på rätt sida demokratisk utveckling och stabilitet.

Copyrightarnas lobbykratiska tendenser leder till kontrollsamhället, är det inte dags att våra beslutsfattare slutar kyssa deras fötter och inser att det inte är deras uppgift att skydda en industri i full färd med att begå kollektiv seppuku?