Empatiska pirater sökes

 

Den senaste tiden har jag kommit fram till att empatilösheten är vår tids pest. Den finns överallt och möter väldigt lite motstånd. Att ha empati likställs i dagens samhälle i bästa fall med att vara lite rart naiv och i värsta fall med att vara korkad. Det är fel. I själva verket är empati i dag en oerhört sparsamt förekommande naturresurs som vi måste vårda och odla.

empathy

skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg på sin blogg i en replik till Åsa Linderborg. Diskussionen handlar om identitetspolitik och om tolkningsföreträde. Men det var inte det som fick mig att fastna för citatet.

Empati är så avgörande för fungerande relationer. I en familj, i en skolklass, i en arbetsgrupp, i en organisation eller i ett samhälle.

Det var empatilösheten som var ett av de stora problemen i de modernistiska byråkratiska samhällen och organisationer som skapades under 1900-talet. Nazityskland och de kommunistiska staterna byggde sitt förtryck på att begränsa empatin mellan människor eller göra den för farlig. Samma mönster fast utan utrotningsprogram kunde också skönjas i andra delar av de moderna projektet. Arbetare och tjänstemän som anonyma och alienerade kuggar i ett stort maskineri.

I nutid är det empatilösheten som är problemet med de främlingsfientliga resonemang som fått ett så starkt fäste i den svenska offentligheten. Det är empatilösheten som är problemet med Sverigedemokraterna. Det är empatilösheten som drar skiljelinjer och skapar förtryck och trakasserier baserat på härkomst, kön, sexuell läggning, funktionshinder mm. Identitetspolitik borde inte handla om att försvara en eller ens flera grupper som utsätts. Det blir alltför lätt en fråga där grupp ställs mot grupp. Där behövande ställs mot behövande.

Identitetspolitik borde handla om att försvara empatin.

För empatilösheten gör sig påmind på fler ställen än så. Vi ser den i arbetsförmedlingens oförmåga att hjälpa de långtidsarbetslösa, i skolans misslyckande att anpassa undervisningen till alla elever och till nya behov och i statens och samhällets slentrianmässiga övervakning av vår kommunikation, våra resor och våra relationer.

För mig är identitetspolitiken och kampen mot det empatilösa samhället en precis lika viktig anledning att vara pirat som kampen mot inlåsning av kunskap och kultur och kampen för integritet och mot övervakning.

Jag vill vara en empatisk pirat.

Nätkärlek

När jag blev engagerad i den nätpolitiska diskussionen och efter ett tag i piratrörelsen så slogs jag av hur öppen och inkluderande svärmen var. Mina första år i piratrörelsen, mina första möten med pirater online och offline var energigivande och fulla av positiva relationer.

Vi ägnade oss åt nätkärlek och lovebombing. I det ständigt pågående samtalet på bloggar och andra ställen fann jag uppmuntran, stöd och glada tillrop. Och jag tror inte bara det var jag som kände så. Det var en del av vår kultur. Vill du göra något, gör det! Har du gjort något, bra jobbat!

Vi skickade blommor inte bara till Roger Wallis utan också till artister och konstnärer som var villiga att lyssna på våra argument.

Vi var empatiska pirater.

I mitt yrkesliv har jag ägnat mig mycket åt att ge feedback. Som lärare och handledare till studenter, som coach och producent till talare, artister och andra medverkande, som redaktör till skribenter och som projektledare och chef till medarbetare.

Jag har en enkel matematisk modell för hur feedback fungerar. Kritik + empati = feedback. Jag använder den som en påminnelse till mig själv om att det är helt meningslöst att berätta för någon vad den gör för fel eller vad den bör göra annorlunda utan att samtidigt bry sig om hur den människan känner sig och mår.

Det handlar inte om att linda in kritiken. Det är inte ett simplet grepp som att säga några positiva saker först innan man kommer till kärnan och att berättar vad som kan förbättras. Det handlar om att inse att alla människor är olika och att om jag vill nå fram med mina instruktioner, min feedback eller min kritik till någon behöver jag möta just den människan i just det ögonblicket med förståelse. Det handlar om empati.

Vi ser mycket kritik utan empati som följeslagare runt omkring oss när som Anna säger empatilösheten breder ut sig. Vi ser det t ex i den senaste månadens kritik av de nya stadsråden. Empatilösheten är kanske inte alltid men ofta en av de mekanismer som ligger bakom drev av olika slag.

Det är trist. Men det är inte min poäng. Min poäng är att den sortens kritik är helt verkningslös som förändringsverktyg. Den är ett spel för galleriet. När vi empatilöst och utan att fundera över hur det påverkar den människa vi vänder oss till kallar någon för fåkunnig, idiot eller något annat nedsättande så tillfredställer det bara våra egna behov eller möjligen om vi har meningsfränder deras. Kritik som onani eller publiksport.

Som aktiv i ett parti som slogs för nätkärleken och mot näthatet, som hyllade ett nytt offentligt samtal där alla kunde få vara med så hoppas jag att vi kan vara bättre än så. Att vi när vi är kritiska klarar av att vara det på ett konstruktivt sätt.

Att vi klarar av att vara empatiska pirater.

Näthat?

Jag har med sorg lämnat de flesta piratsamtal på nätet under det senaste halvåret. Jag har inte haft ork att delta i dem. Även om jag som styrelseledamot känner ett ansvar för att delta i diskussionen så har jag av självbevarelsedrift hållit mig undan. Det kostar för mycket energi helt enkelt.

Samtalstonen inom partiet och i diskussionerna runt partiet på Facebook och annorstädes har blivit sådan att jag inte kan kliva in i de flödena utan att bli besviken och förbannad. Medan jag fortfarande hängde med hände det dagligen att jag såg nedsättande kommentarer, påhopp och rena trakasserier. Helst skulle jag vilja ha orken att vara där för att säga emot, säga ifrån och försöka förbättra samtalet. Men det kändes mig helt övermäktigt.

Jag är knappast stolt över valet att lägga min energi på andra som jag uppfattade mer konstuktiva saker. Jag lämnade ju trots allt vänner och medaktivister att ta hand om problemet utan min hjälp. Jag har en oerhörd respekt för de som orkat vara kvar, särskilt för de som dagligen arbetat mitt i det samtaledt och försökte gör något åt saken som förebilder, moderatorer och empatiska pirater.

För när jag säger att jag hoppas att vi kan vara empatiska så är det för att jag tvivlar. Utvecklingen av partiets samtalston bekymrar mig. Om vi vill vara en positiv förändringskraft i det svenska samhället så börjar det med hur vi har det i vår egen organisation. Om vi tror på ett demokratiskt offentligt samtal baserat på transparens och respekt för allas olikheter så behöver vi leva som vi lär.

Jag tycker inte att vi lever som vi lär längre. Vi har blivit tilltufsade av nedslående valresultat, bristande kommunikation och interna stridigheter. Vi har låtit optimism och byggande ersättas av felfinnande och polemik. Och empatilösheten breder ut sig även hos oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver fler empatiska pirater.

Ledarskap

Man skulle kunna göra detta till en fråga om ledarskap. Man skulle kunna säga att vi som har haft ledande positioner medan samtalstonen i partiet förändrats bär ansvaret för detta misslyckande. Att det är vi i styrelsen som borde ha sett problemet och gjort något åt det. Att vår partiledare Anna har misslyckats.

Jag tycker inte det är en rättvis beskrivning. Jag är förvisso part i målet, men jag tycker att styrelse och ledning har ansträngt sig för att bromsa, förhindra eller begränsa empatilöshetens utbredning på en mängd sätt. Att detta är ett problem som inte går att lösa med ett förändrat ledarskap.

Det är lätt att säga att tidigare styrelse och ledning inte hade det här problemet. Att vi kanske borde gå tillbaka till hur det var eller i alla fall lära oss av hur man tänkte då. Men då missar man hur grupper och organisationer utvecklas och att det kan vara andra saker en ledarskapet som brister när en organisation börjar fungera sämre.

Utan att göra anspråk på att vara expert på området så vill jag ändå göra en koppling till kunskapen om gruppers utveckling. I ledarskapsutbildningar pratar man ofta om olika stadier som en grupp går igenom. Jag tror att dessa också går att överföra på stora grupper, som en hel organisation.

Piratpartiets utveckling går i så fall att förstå som att vi tidgare var i det tidiga stadiet av tillhörande och trygghet som kännetecknar nya grupper och att det vi sett de senaste åren är stadiet som domineras av konflikter i sökandet efter tillit och struktur. Under de senaste åren har det gjorts ett jättearbete med att skapa struktur. För att bli klara med det behöver organisationen hålla samman tills alla hittat sin roll eller plats. Att ta sig igenom konfliktstadiet handlar oftast om att sammanhållningen runt det gemensamma målet gör att man härdar ut tills strukturer och roller sätter sig. Då når man fram till stadiet som kännetecknas av tillit och struktur.

Det är lätt att skylla på ledningen när det går dåligt. Det är lätt att skylla på ledningen när man inte är nöjd med hur det är i en grupp eller i en organisation. Svårare är att inse hur man själv bidrar. Att se vad man själv kan göra både för ett bättre resultat och för en bättre sammanhållning.

Jag är inte övertygad om att jag är rätt person eller har orken som krävs för att ta ansvar för piratpartiets utveckling. Jag skriver därför inte detta för att försvara min egen ställning eller mina egna val.

Jag skriver detta för att jag är övertygad om att Anna Troberg är rätt person för att leda partiet genom den här svåra tiden. Hon är rätt person för att hon tidigare än de flesta av oss förstod hur viktigt empati var. För att hon under sitt ledarskap hela tiden drivit frågan om hur vi förhåller oss till varandra och till våra meningsmotståndare. För att hon alltid har klarat av att koppla våra tekniska kärnfrågor till frågor som handlar om hur människor har det.

För att Anna är en empatisk pirat.

Vägen framåt går genom att vi blir bättre på att förstå och samtala med varandra internt samtidigt som vi blir bättre på att förstå hur människor känner inför våra frågor externt. Vägen framåt går genom att bekämpa vår tids pest – empatilösheten.

Den striden kan inte Anna vinna ensam. Den kan ingen av oss vinna ensam. Den vinns genom att vi är många som deltar i samtalet och som ser och reagerar när empatilösheten breder ut sig. Att vi är flera som säger ifrån när någon går över gränsen. Att vi är fler som stöttar dem som känner sig illa behandlade. Att vi är fler som kallar oss empatiska pirater.

Jag vill vara en empatisk pirat. Vill du?