Rättsväsendet vs. Piratbukten #spectrial del 2

Så var då del två av rättscirkusen kring The Pirate Bay över. Även denna gång blev det en fällande dom. Det är egentligen inte något att förvånas över, även om det gör mig oerhört trött. Det finns ett grundläggande fel i resonemangen kring målet, ett som handlar om hur man värderar saker mot varandra och drar så kallat objektiva slutsatser utifrån dessa värderingar.

När jag läste tingsrättens dom för ett och ett halvt år sedan, upplevde jag att det fanns ett logiskt hopp i resonemangen. Ett hopp som bara kunde förklaras med en form av förförståelse där man helt enkelt förutsatte det som borde varit en av slutledningarna. Hovrätten har verkligen försökt att vara mer noggranna, men tyvärr lyser samma grundproblem igenom ändå. Detta är naturligtvis bara ett problem med domen, men jag tänker koncentrera mig på detta problem den här gången. Det finns säkert anledning att komma tillbaka till andra problemområden senare.

Legitimitet

Det handlar om sajtens grundläggande legitimitet, ett resonemang de själva på efterföljande presskonferenser erkänt är komplexa. De har då förklarat att det är en avvägning som gör att till exempel Google är legitimt medan The Pirate Bay inte är det. När jag först skumläste igenom domen, fanns det rätt många detaljer jag kände att jag ville skriva om, men när jag sedan läste den en gång till noggrannare, så fastnade jag på sidan 25. Där börjar hovrätten med att göra ett mycket rimligt konstaterande:

Hovrätten har därför att utgå från att en icke försumbar del av de torrentfiler som lagts in i TPB:s databas hänvisat till verk som upphovsmännen själva velat sprida på detta sätt.

och en precisering av grundfrågan:

Frågan är om deras legitima intresse av en distributionskanal för sina alster och användarnas i dessa fall lika godtagbara intresse av att enkelt och kostnadsfritt konsumera kultur och underhållning väger så tungt att det, vid en sammanvägning av de värden som gör sig gällande och de risker som förelegat, framstår som rimligt att inte betrakta tillhandahållandet av tjänsten som straffbart.

Så man konstaterar att en stor del av innehållet är fullt legitimt och att frågan är om detta innebär att också tjänsten måste ses som legitim? Det är precis detta som är grunden för hela målet, för besvarar man den frågan med ja så blir det oerhört svårt att komma med en fällande dom som målet nu är utformat. Åklagare och målsägandebiträden har hela tiden förutsatt att tjänsten som sådan är olaglig och att man därför kan döma enbart på mängden inblandning i skapandet och driften av sajten.

Hovrätten konstaterar helt riktigt att sajten fyller en legitim funktion som distributionskanal. Här fanns en uppenbar och viktig möjlighet att föra ett värdefullt och intressant resonemang om hur sådana saker skall bedömas och varför, men istället lämnar man det utan vidare kommentar och går direkt över till ett kvantifieringsresonemang.

Hovrätten gör det helt enkelt till en enkel storleksekvation, där man konstaterar att det enligt vittnesmål fanns ”kopiösa mängder” skyddade verk, men lika många legitima sådana. Så resonerar man sig fram till att oavsett att det finns minst lika många legitima verk utlagda, så var användarnas dominerande aktivitet att dela skyddade verk med varandra.

Så man besvarar sin egen fråga med:

I denna del har användarnas agerande inneburit angrepp på grundläggande värden i vår rättskultur (jfr 2 kap. 19 § regeringsformen). Några försiktighetsåtgärder vidtogs inte och torrentfiler som hänvisade till skyddade verk togs inte bort ens efter påpekanden och varningar. Vid en avvägning mellan det socialt adekvata intresset av att tillhandahålla en tjänst för fildelning av legalt utlagt material och den helt uppenbara risken för att verksamheten i massiv omfattning skulle leda till intrång i upphovsmännens grundlagsskyddade rättigheter, finner hovrätten att ansvarsfrihet på grund av oskrivna undantagsregler om social adekvans och bristande gärningsculpa inte kan komma i fråga.

Att tillhandahålla fildelningstjänsten måste därför objektivt sett anses utgöra ett straffbart främjande av upphovsrättsbrotten.

Det här är det absolut avgörande resonemanget i hela domen.

Hovrätten påstår att The Pirate Bay som tjänst objektivt sett måste anses utgöra ett straffbart främjande av brott. Alltså objektivt sett straffbart. Men har man verkligen täckning för det?

Jag spaltar upp:

  • Det fanns minst lika många legitima som skyddade verk,
  • det fyllde ett legitimt behov för upphovsmän och användare,
  • delning av skyddade verk dominerade aktiviteten på sajten,
  • det innebär ett angrepp mot grundläggande värden i vår rättskultur,
  • inga försiktighetsåtgärder vidtogs, samt
  • påpekanden och varningar ignorerades.

Till den listan vill jag lägga ett par saker som hovrätten inte fick med i resonemanget:

  • Avsaknaden av censur var såväl explicit uttalad som implicit inbakad i sajtens underliggande förutsättningar,
  • användarnas tillit till sajten har en absolut samvarians med under vilka förutsättningar administratörer lägger sig i innehållet,
  • ansvaret för innehållet i de filer som delades ut ansågs helt ligga på den som delade ut filerna, dessa låg trots allt aldrig på The Pirate Bay,
  • utöver delning av legitima verk, delades även information som hade svårt att hitta andra forum på grund av politisk censur och andra liknande fenomen.

Så vi pratar om en sajt där man kan dela information oavsett känslighet, vilket är en stor del av deras existensberättigande. Man försökte att bete sig enligt ”mere conduit”-principen, där man bara bryr sig om tjänsten, inte innehållet. Därför var det också viktigt för åklagaren att poängtera att man ändå tog bort vissa torrentar — han försökte visa att man inte alls förhöll sig neutral till innehållet.

Det enda som togs bort var torrentar där innehållet inte motsvarade beskrivningen, eller inaktuella torrentar, vilket är ren hygien. Dessutom anmälde man innehåll som per se alltid är olagligt – till exempel barnpornografi – och där var man beredd att samarbeta med rättsväsendet. Det är en slags kompromiss, men en ganska rimlig sådan där bedömningen görs av kompetent tredje part utan egenintresse. Övervägande delen av det som ändå togs bort sköttes dessutom automatiserat, inte genom manuell handpåläggning. Med miljontals torrentar i databasen skulle handpåläggning i någon organiserad omfattning vara helt orimlig utan en lika omöjlig personalstyrka.

Så försiktighetsåtgärderna som ”borde” tagits kokar alltså ner till att bete sig som YouTube. Att omedelbart vika ner sig och till och med utan kontroll eller lagligt stöd ta bort material — som till exempel filminspelningar av en baby som dansar till en låt på en bergsprängare. Upphovsrättskontrollanterna blir helt enkelt galna om någon ber dem sitta och snurra på sin tumme.

Ändå är det precis sådana tjänster vi behöver om vi inte i längden skall göra om Internet till kabel-TV. Vi behöver platser där vi kan dela information med varandra utan att någon står med pekpinnen och kontrollerar att informationen är ”godkänd”.

Hovrätten visar alltså genom sitt sätt att kvantitativt väga intresset för delningen av skyddade verk mot tjänstens struktur och betydelse mot varandra, att man inte alls är ”objektiva” utan att ”samhällsnyttan” i ett instrument för fri informationsdelning väger fjäderlätt i jämförelse med upphovsrättsbrotten. Det kan tyckas att det är korrekt, givet upphovsrättslagens relativa prominens i lagboken. Men vi har satt egenintressena som kontrollanter, och det fungerar inte i längden.

Samhällsnytta och omöjligheter

Jag vill påstå att man inte förstått problemet:

  1. Det finns behov av att vi fritt och anonymt skall kunna dela information med varandra, det är positivt för demokratin.
  2. Skall man skapa en tjänst för fri digital informationsdelning, så måste eventuella hinder vara minimala, fullständigt logiska, förutsägbara och komma i spel endast efter noggrann kontroll.
  3. Utan förhandsgodkännande eller annan manuell kontroll, så kommer alltid olagligt eller skyddat material att ingå i utbudet av information.
  4. Så länge skyddad information är av allmänintresse kommer det generera stor aktivitet, vilket inte säger något om tjänstens värde eller legitimitet.
  5. Det rimligaste är därför att låta var och en ta fullt legalt ansvar för den information de själva delar ut, det är då upp till rättsväsendet att beivra de fall som är uppenbara lagbrott utan att tjänstens administratörer måste lägga sig i innehållet.
  6. Den som har klagomål att framföra bör därför göra det till den som har delat ut viss information, eller till lagförande myndighet som kan utreda intrånget.

Med det resonemang hovrätten för går det med andra ord inte att skapa en tjänst för fri informationsdelning. Man kommer i läget att valet står mellan orimliga kostnader, orimliga begränsningar eller något däremellan. Man får antingen göra avkall på friheten eller göra det så dyrt att använda att ingen vill.

Men det är inte hovrättens sak att fatta beslut som omöjliggör informationsdelning fri från censur eller annan kontroll. Det är inte acceptabelt utanför nätet och bör därför inte heller vara det på nätet. Man kommer undan frågeställningen helt enkelt genom att inte överhuvudtaget ta i de aspekterna av frågan. Resonemangen om legitimitet och samhällsnytta saknar djup och konsekvensanalys, vilket jag tycker är att komma väl billigt undan.

Som domen ser ut just nu, så anser jag att den är samhällsfarlig. Inte för att den dömer The Pirate Bay-grabbarna, utan för att den sätter ansvaret för innehållet inte hos den som delar med sig av information utan den som äger tjänsten där kontakten tas.

Jag är tyvärr inte förvånad, för sådan ser verkligheten ut varje gång samhället genomgår en snabb utveckling.