Historielöshetens tidevarv

Behrang Miri på Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet i Stockholm tycker att Tintin inte är bra läsning för barn. De har nu plockas nu bort från barnbiblioteket med motivationen att deras budskap påverkar barnen

Någon bannlysning av Remi Hergès Tintin-böcker är det inte fråga om säger Behrang Miri. Han vill i stället tala om en fördjupning där man lyfter fram vilka bilder som påverkar våra barn.

– Vi tar bort böckerna på ett ställe, men vill inte förbjuda dem. De finns på andra ställen i huset. Däremot vill vi få igång en debatt om alla de olika nidbilder som sprids om människor . Det kan handla om utlänningsfientligt, afrofobi eller homofobiskt innehåll. Det här tar ofta barn in helt okritiskt och därför behöver vi en levande debatt om de här frågorna.

Jag läste själv Tintin som barn och en hel del annat som stör dagens klåfingriga kulturpoliser. Min ”brottets bana” började redan när jag var fem, sex år och fortsatte sedan av bara farten ända upp i vuxen ålder. Inte en enda gång fick jag för mig att Tintin var en bra bild av verkligheten. Till och med för sexåringen var det så övertydligt att serierna var skrivna under en annan epok och jag tror inte att jag är så in i helvete smart att jag på något sätt är unik. Dessutom varvas karikatyrer och värme i Tintin, vilket gör hela resonemanget om rasism så förenklat att man kan spy. Det finns tidiga Tintin som präglas av trettiotalets unkenhet, men överlag får man vara försiktig.

Ett barn kan i och för sig behöva hjälp på traven så långt som att man pratar med det om hur folk såg på världen förr och nu. Mina barn förstår att många såg barnaga som något naturligt så sent som för fyrtio år sedan. De förstod det redan när de var i dagisåldern och kunde till och med förstå hur man resonerade, även om de omedelbart påpekade att det var fel. Mina barn visste också tidigt om att på fyrtiotalet, sextio år innan de var födda, gick folk man ur huse för att någon ”sett en neger”.

Nu när de är nio och snart elva, så kan de föra noggranna resonemang kring varför folk såg annorlunda på världen då jämfört med nu. De har funderingar på jämställdhet och genus, vad som är biologiskt och vad som är socialt. Detta helt enkelt för att vi vare sig skyddat dem från ”obehaglig” information, eller lämnat dem utan stöd i sina resonemang.

Inte helt oväntat så blev reaktionen stark.

Inte helt oväntatbackade Kulturhuset.

Men jag kan ändå inte riktigt släppa slutkommentaren i SvD-artikeln:

– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, säger han.

För det är nu det blir vanskligt, det är här nutidens blindhet slår till och den är på många sätt lika farlig eller till och med farligare än gammal kolonialistisk skåpmat med alla dess fördomar.

Vad exakt blir bättre av att vi förtiger vår historia? Blir vi bättre människor? Kommer den försvinna?

Eller är det inte så att genom att förtiga och förtränga det som varit, så kommer vi förr eller senare göra samma misstag igen?

Är det inte så att genom att gömma smutsen, så kommer vi bara att framstå som än mer skenheliga och historielösa?

Som George Santayana uttryckte det: ”De som inte lär av historien är dömda att upprepa den.”

Läs också Joshens knivskarpa inlägg om historierevision!

Skrivbordsmatadorernas seger

Dumheter, lögner, blå dunster och trams.

Att SJ haft problem sen dag ett som bolag är inte en hemlighet. De blev sittande med svarte petter i form av usel ekonomi och gamla tåg. Inte en lätt situation.
Men jag tycker nog att det allra svåraste problemet för SJ är att de har lite för många dumsnutar i ledande ställning.

För hur kommer man på idén att skapa ett nästan lottoliknande system för biljettköp? Där inte ens logiken att beställa tidigt är en garanti för lägsta pris? Där det kan kosta mer än hela biljettpriset att se till att resan går att omboka eller avbeställa?

När man sen får de fullständigt logiska problemet att lottopriser innebär uppköp av billiga biljetter för försäljning på svarta marknaden, så hur löser man det? Inser man att man inte tänkte färdigt?

Nej inte SJ inte, istället kommer man på den ”briljanta” idén att göra biljetterna personliga och kräva folk på legitimation så att de kan bevisa att de är ägare av biljetten. Hur tänkte de där egentligen?

Om tågen är så slitna och undermåliga att man mest hela tiden kommer försent med en halvtimme här och en timme där, hur löser man det? Fixar man till maskinparken?

Nej inte SJ inte, de tycker det är en bättre idé att spotta kunderna i ansiktet. Bättre att låta de som kommer springande från en taxi som hamnat i trafikstockning få stå i en halvminut på perrongen svärande över att dörrarna är låsta, medvetna om att de skulle hunnit öppna dörrarna, kliva på och stänga efter sig utan problem.

Om servicenivån är låg, för att man sparat på personal, hur löser man det? Ökar man på personalstyrkan till något mer rimligt?

Nej inte SJ inte, de tar bort möjligheten att köpa biljett på tåget istället, för det är ju inte service alls, no siree! Motiveringen att det är fråga om en procent av biljettköpen är rätt lam, då borde det inte vara ett problem att behålla möjligheten.

Om SJ vill ha några tips:

  • Förklara för er huvudägare, farbror staten, att det inte går att köra tjugo år gamla tåg i tvåhundrafemtio knyck månad ut och månad in utan att skit händer.
  • Sluta pissa på era kunder, det är de som betalar er verksamhet. Får ni komma en halvtimme försent, så får kunderna komma i sista sekunden utan att bli utelåsta.
  • Öka servicenivån genom att se till att det finns personal på tågen, det är en bättre idé än att efterapa lokaltrafikens kontrollantsystem.
  • Inse att alla era beställningssystem suger kladdig flodhäströv och inte kan ersätta människor. Framför allt inte för de som har problem med syn, hörsel eller motorisk förmåga — eller som helt enkelt inte har råd med det senaste inom IT och Telekom.
  • Avskaffa lottosystemet för biljettpriser, sluta i gengäld med personliga biljetter och slentrianmässiga legitimationskrav.

SJ är ett av de mest prima exemplen på kundfientliga företag, inte ensamma nej, men inte desto mindre fascinerande i sin arrogans. Några skrivbordsmatadorer sitter och kläcker idéer om hur företaget skall se ut som om de gör något åt skälen till sitt dåliga rykte. Men som alla skrivbordsmatadorer som inte själva är ute i verksamheten och själva tar reda på om deras idéer funkar, så är idéerna inte precis rakbladsvassa.

Tror ni att ni kommer gå bättre som företag SJ, när kunderna inser att ni inte gillar dem?

Emotionell smet av fördomsfull moralism och medkänsla

I det här landet har det alltid funnits en puritansk ådra, helt på tvärs med den internationella myten om vårt lössläppta sexliv. Den var hotad under sjuttiotalet, men har sedan dess återkommit med allt större styrka.

Caroline Engvall har ett kall, hon vill berätta om och hjälpa unga som skadar sig själva med sex. Det är en berättelse som inte är osann, men inte heller den enda eller hela sanningen. I andra änden av historien finns det parafilier som spinner på dominanslekar av olika slag: frihetsberövande, våld och olika former av förnedring med mera. Utan att själv vara lagd åt BDSM, så kan jag utan vidare förstå lockelsen i det förbjudna — det tabubelagda, det gränslösa, att gå utanför de sociala normerna, det accepterade. Trots det finns det faktiskt gränser: samhället kan inte acceptera livshotande skador eller bestående men.

Prylen med parafilier som BDSM, är att den verkliga skillnaden mellan övergrepp och sexuell kittling ligger i något helt annat än folk i allmänhet tänker sig. Det som skulle vara brottsligt slutar vara det i och med frivillighet från den som domineras. Den frivilligheten innebär i praktiken att den som domineras är den faktiska dominanta parten i samspelet. Den som domineras bestämmer själv vem som skall få dominera och i vilken utsträckning, i annat fall förvandlas det tänkta samspelet till ett straffbart övergrepp.

Lagen skall inte ägna sig åt nymoralism

Den logiska fnurran är svår att ta in för de som bara ser konsekvenserna: märken efter rep, röda märken efter slag, blåmärken etcetera. Ofta kombineras okunskapen med avsky som bottnar i att man tolkar det utifrån de gängse sociala normerna, eller för den delen lagarna som täcker övergrepp av olika slag. I BDSM-förhållandet är frihetsberövandet inte ett övergrepp i laglig mening, inte heller våldet, förnedringen eller den synbara utsattheten. Den som i realiteten är svag är den som synbarligen dominerar relationen, men som i alla lägen är medveten om att minsta övertramp mot överenskommelsen kan sluta i rättssalen.

Att dominanslekarna tolkas utifrån självdestruktivitet är kanske inte så förvånande. Men man skulle kunna önska att det inte gled över i ett raljerande som inte kan tolkas som något annat än moralistisk puritansk överlägsenhet. Det finns ett förakt i att psykologisera folks sexuella preferenser, att mer eller mindre sjukförklara, ifrågasätta och söka orsaker, att skapa ett offer och förövare-tema som riskerar att sätta en hel grupps sexuella behov på undantag.

I realiteten finns en icke försumbar grupp människor som går loss på dominans, eller på att bli dominerade. Att inte respektera dessa är inte värst mycket bättre än att inte respektera andra mer socialt lättsmälta sexuella läggningar.

I det här fallet är det för lätt att måla upp förövare och offer, eftersom mannen var 32 och kvinnan 16, det vill säga ett barn i den moderna moralimens ögon. Han är med andra ord en manipulativ och emotionellt störd snuskgubbe, psykopat och förövare och hon är en stackars liten skadad flicka som inte förstod bättre. Till och med det faktum att de upprättade en överenskommelse, ett kontrakt, går då att misstänkliggöra.

Men någonstans står vi inför ett vägskäl. Vi kan nu välja att gå vägen mot en viktoriansk moral, där sex är något som hör äktenskapet till — eller åtminstone skall vara vaniljsex mellan djupt förälskade människor i lagom ålder och med lagom åldersskillnad. Eller så kan vi inse att alla inte blir yra av samma skumpa: vissa föredrar vaniljen, andra vill ha något kryddigare. Vissa söker partners i en annan åldersgrupp, vissa vill ha jämnåriga, vissa börjar tidigt, andra väntar länge och så vidare.

Vi är själva fria att göra våra egna val, men då måste vi också tillåta att andra får göra sina och stå för dem även efter att det börjar svida i skinnet. Det naturliga om den sextonåriga flickan i efterhand kommit underfund med att hennes beteende var självdestruktivt snarare än lustfyllt, är att backa upp henne. Det betyder inte att man skuldbelägger den tillfällige partner som hade all anledning att tro att hennes preferenser stämde överens med hans egna. Det betyder istället att man hjälper henne bearbeta det som hänt och sina egna mindre vettiga flyktvägar in i självdestruktiviteten.

Det skulle vara konstruktivt snarare än moralistiskt, men så nyanserade är det alldeles för få som tycks vara. Det skulle visa respekt inför henne som agent i sitt eget liv, även när hon gör inte alltför smarta val. Samtidigt skulle det egna ansvaret inte innebära att hon måste stå utan stöd.

Men oavsett allt annat behöver vi väl inte blanda våra empatiska kall med moralism, det blir så kletigt.