Leve kopiorna, ner med medicinpatent!

Nils-Eric Sandberg angriper i en replik i SvD tanken att sjukvården ska spara pengar på läkemedel genom att använda billiga generika istället för att köpa de stora bolagens dyrare produkter. Någon måste ju, skriver han, betala för utvecklingen av nya läkemedel.

Men just av den anledningen får de läkemedelsföretag som tar fram nya preparat ensamrätt på att tjäna pengar på läkemedlet under ett betydande antal år (patent). Under den tiden kan de ta ut priser som är mångfalt högre än själva tillverkningspriset.

Vad Nils-Eric nu vill är att de företag som haft ett monopol som gått ut ska kunna fortsätta ta ut högre priser även när konkurrenter får tillverka preparatet. Och att detta ska betalas av landsting och patienter. Menar Nils-Eric verkligen att vi inte ska ha normala marknadsmekanismer när det gäller tillverkning och försäljning av läkemedel?

Läkemedelsföretagen behöver i och för sig den typ av extrasubventioner, som NES vill ge dem. De flesta stora läkemedelsföretag befinner sig i en situation, där storsäljande patent är på väg att gå ut, och det finns betydligt färre nya produkter som är på väg mot marknaden.

Situationen diskuterades ingående i den ansedda branschtidskriften Nature Biotechnology i mars i år. Många analytiker återkom till att problemen inte i första hand var brist på spännande forskningsuppslag eller strängare krav för tillstånd för nya preparat. Utan att problemet låg i det alltmer kortsiktiga perspektivet på läkemedelsföretagens vinst.

De pengar som investeras i läkemedelsföretagens forskning och utveckling ger vinster på 10-30 års sikt. De pensionsfonder och andra institutionella aktörer som idag dominerar på börsen vill ha utdelning och värdestegring på ett halvårs eller ett par års sikt. Det går helt enkelt inte ihop.

Resultatet har blivit en fruktansvärd ryckighet i läkemedelsföretagens FoU-arbete. Ena dagen satsar ett företag stort på ett forskningsområde. Nästa dag koncentreras all forskning i detta och näraliggande områden till ett annat land. Tredje dagen säljs den till ett annat företag. Fjärde dagen knoppas det av. Femte dagen köper det ursprungliga företaget upp ett litet företag som bedrivit närliggande forskning. Sjätte dagen läggs denna verksamhet ner.

Denna ryckighet har varit mycket tydlig i Sverige under det senaste årtiondet, och skapat en enorm turbulens kring tillämpat biomedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete.

Frågan måste därför ställas om de stora läkemedelsföretagen är mogna att fortsätta axla ansvaret för att utveckla och testa nya läkemedel. Kanske är det dags för staten att ta över ansvaret för den verksamheten? Så att vi kan avskaffa medicinpatenten, och låta läkemedelsföretagen konkurrera om att billigast och miljövänligast tillverka de preparat som utvecklas.

Då slipper vi möta sådana orimligheter som att ärrade liberala debattörer argumenterar mot fri konkurrens. Och fattiga människor i tredje världen kommer att få glädje av utvecklingen med en gång, istället för med 20 års fördröjning.