När alla sätter upp staket, så finns snart ingen yta kvar

När jag flyttade in i min nuvarande bostad för knappt tretton år sedan, så var alla gårdar i grannskapet öppna. I några av de äldre kvarteren i området, fanns i och för sig klassiska innergårdar med en portal ut mot gatan – med tillhörande portdörr. I de flesta fall stod även de öppna, eller var åtminstone inte låsta.

På mindre än ett decennium har grannskapet förändrats från så gott som helt öppet till en hinderbana av staket och kodlåsförsedda tunga järngrindar. För mig är det som en bild av den nya rädslan, den som jag tycker förgiftar det moderna samhället.

Det finns ett egenvärde i öppenheten, en som nu går förlorad. Den innebär att vi möts, att vi lär oss, att vi ser varandra. När vi inte längre accepterar att vi inte har kontroll över exakt vilka som har tillträde och hur, så skapar vi vårt egna lilla helvete av intellektuell unkenhet. När vi sluter oss, blir vi till vi och dom, vi skapar små grupper som skyddar sig mot alla andra – och vi utesluter de som inte passar in i vår bild av goda grannar.

Vi har blivit bra på att sätta upp staket, inte bara i den fysiska verkligheten utan även runt våra idéer, som har blivit den nya valutan. Fenomenet är inte det minsta nytt, för några år sedan läste jag på Forbes om en situation som utspelade sig på åttiotalet när IBM försökte sätta åt Sun:

> Under hot om ett massivt civilrättsmål krävde IBM ett möte för att lägga fram sina krav. Fjorton IBM-advokater och deras assistenter, alla klädda i de obligatoriska mörkblå kostymerna, trängdes i Suns största konferensrum.
>
> Chefskostymen orkestrerade en presentation av de sju IBM-patent som Sun skulle ha inkräktat på. Det mest prominenta av dessa patent var IBM:s ökända ”fetlinjepatent”: För att förvandla en tunn linje på en datorskärm till en fet linje, så går du upp respektive ner från ändarna på den tunna linjen och binder sedan samman de fyra punkterna du får som resultat.
>
> Du lärde dig säkert en liknande metod för att förvandla en linje till en rektangel i sjunde klass när du läste algebra i matematiken. Och utan tvekan fick du för dig att metoden skapats av Euclides eller någon liknande tänkare 3000 år tillbaka i tiden. Enligt amerikanska patentverket fick du då för dig fel, de gav patentet på metoden till IBM.
>
> Efter IBM:s presentation så var det vår tur. Medan ”Big Blue:s” gäng utan ett tecken på reaktion tittade på, så började mina kollegor – som alla var juridiskt skolade såväl som tekniskt – att illustrera, dissekera och demolera IBM:s anklagelser med hjälp av whiteboard och tuschpennor. Vi använde fraser som: ”Ni måste skoja!” och ”Ni borde skämmas!”, men IBM:s representanter var helt oberörda. Med självförtroende proklamerade vi vår ståndpunkt: Endast ett av IBM:s patent skulle överhuvudtaget bedömas som giltigt i en domstol, och ingen rationell domstol skulle finna att Sun inkräktat ens på detta patent.
>
> Det uppstod en ansträngd tystnad. De blå kostymerna konfererade inte ens inbördes. De satt bara där som gjutna i sten. Till slut svarade chefskostymen:
>
> -”OK”, sa han, ”det är möjligt att ni inte inkräktar på dessa sju patent.”
>
> -”Men vi har 10000 amerikanska patent. Vill ni verkligen att vi skall åka tillbaka till Armonk (IBM:s högkvarter i New York) och söka rätt på sju patent ni verkligen inkräktar på? Eller vill ni göra det enkelt och betala $20000000 direkt?”

Det är ett exempel på hur fel det kan gå i immaterialrätten. Den gången handlade det om mjukvarupatent, något som varit på tapeten i EU det också – men som vi hittills (i någon mån) klarat oss från med andan i halsen och ett nödrop.

Mycket av argumentationen för mjukvarupatent liknade den som nu används om upphovsrätten. Jag skrev i Datormagazin i början av 2005 (tyvärr inte på nätet) om just mjukvarupatent och upphovsrätt, och även om jag idag är mer kritisk mot upphovsrätten än jag var då, så skrev jag redan då:

> Det moderna patentet är därför ett skydd så att uppfinnaren genom ett tidsbegränsat monopol kan tjäna in de pengar det kostade att utveckla uppfinningen, plus gärna lite till. Allt för att skapa motivation till att uppfinna. Här finns en viktig poäng. Skälet till patent är inte först och främst att skydda uppfinnarens rätt som person, utan att skydda drivkraften att uppfinna och dela med sig av sina uppfinningar. Detta har patentlagarna gemensamt oavsett om de är amerikanska eller svenska. För att citera det svenska Patent och Registreringsverket: ”Tanken med patentsystemet är att den tekniska utvecklingen ska stimuleras; uppfinnaren får patent mot att staten får offentliggöra uppfinningen. Ny kunskap kan på det sättet utnyttjas till ytterligare utveckling.”

Patent och ekonomiskt upphovsrättsskydd är båda delar av immaterialrätten, och har båda samma grund: att stimulera till skapande. Ur samhällets synvinkel är de inte alls en del av äganderätten, det är en förvanskning – det är snarare ett pragmatiskt accepterande av vissa inskränkningar i det fria informationsflödet för att uppmuntra till skapandet av ny information.

Det är vanans makt som gjort att många numer ser det som en del av naturrätten. I samma artikel som ovan skrev jag:

> Egendomsprincipen är den drivkraft som driver hela det moderna samhället, utan den får vi växla spår totalt – något som prövats och misslyckats. Men ser man patentet som en naturlig rättighet är man ute på farlig mark. Risken är uppenbar att samhället plötsligt får skyldigheter till egen skada. Det kan inte understrykas nog – patent är artificiella monopol. De är regleringar av den fria marknaden, och som med alla sådana skall man fråga sig vem som gynnas. Monopol är till nackdel för alla utom den som innehar monopolet. Om patent förlorar sin roll som skydd så att den lilla aktören inte skall bli snuvad på sina idéer, så blir patent lätt en del av ett repressivt ekonomiskt system. Vi riskerar att till slut skapa en korporativistisk oligarki, ett fåmannavälde, för att lite drastiskt låna en vision från cyberpunken.

Såväl den ekonomiska upphovsrätten som patenten är regleringar av den fria marknaden och det fria informationsflödet. Sådana inskränkningar kan bara försvaras från samhällets sida om det är till tydlig nytta för samhället i sin helhet. Att komma dragande med äganderätt är att inte tänka tanken om immaterialrätt till sitt slut – det är vanans makt som talar. För det skall vi väl ha klart för oss, medan immaterialrätten var radikal för trehundra år sedan, så är den idag en del av vårat kulturarv.

Det stora problemet när man glömmer att det är samhällsnytta som är originalorsaken till immaterialrätten, är att man glömmer vad som händer om samhällsnyttan blir sekundär. När man sätter upp staket överallt, blir informationsflödet till en labyrint av privata områden, ett minfält av rättigheter och juridik – och i förlängningen blir vi alla fattigare.

Det är oerhört tröttsamt att höra människor som Rosén prata, eller inse hur riksdagsmän helt gått på myterna om immaterialrätten.

Likaså blir jag vansinnig att höra Ask säga saker som att vuxenvärlden nu måste ta sitt ansvar och lära nästa generation att sluta vara tjuvar/gratisätare. Det sägs av en kvinna som inte är mer än tio år äldre än jag själv, men som helt klart tillhör en annan generation. Till sin hjälp har hon en av mina gamla bekanta som statssekreterare, om nu Magnus Graner kommer ihåg mig för det var längesedan. Det är inte fråga om att ”vuxengenerationen” skall lära ungdomsgenerationen något nytt, det är snarare vuxengenerationen som sitter fast i vanans makt. Frågan är vad som händer när nästa generation inte längre är ”ungdomar”, utan själva en del av etablissemanget?