Det ska vara lätt att göra rätt

”Det ska vara lätt att göra rätt!” är en förhållningsregel för de anställda på det företag jag arbetar på. Det kan handla om så enkla saker som att tydligt märka utrustning och kablar så att det blir självklart hur man ska koppla ihop dem. Eller hur komplicerade vi tillåter att våra olika system för rapporter och projektadministration att bli. Egentligen är det en självklar tanke; om det är svårt att göra fel och lätt att göra rätt, kommer vi oftare att göra rätt. Helt utan behov av kontrollsystem som belöningar och bestraffningar.

Ett litet tips till upphovsrättsindustrin: Gör det lätt att göra rätt. Det kan vara värt att pröva. För oss som gillar fri kultur men gärna betalar för oss, vore det en välsignelse.

Just nu är det nämligen så att det är svårt att göra rätt. Mina försök att se damfotboll från en pub i Edinburgh (som beskrivs i det länkade inlägget ovan) är bara ett av otaliga exempel på hur den som lever ett digitaliserat liv får allt svårare att tillfredsställa nyfikenhet, estetiska och kulturella behov utan att vara tvungen att göra fel.

För någon vecka sen greps jag av ett oförklarligt sug att se om Fight Club. Jag grävde fram min DVD som jag köpte när den släpptes för så där en tio år sedan och som sedan dess gett mig en ”Helena Bonham Carter”-fix, när jag behövt det. Skivan gick inte att spela i någon av den handfull av DVD-spelare som finns i hushållet. Inte i DVD:n vid TV:n, inte i den regionfria trucker-DVD som vi köpt för att spela svårspelade skivor, inte i någon av dataspelskonsollerna, inte i någon av datorerna i huset. Ni förstår. Skivan är tydligen kaputt finito, det är helt enkelt en X-DVD. Som rest för att möta sin skapare. Såvitt jag vet finns det ingen laglig tjänst som löser det problem jag härmed ställs inför. Jag har inte bara betalat för att ha Fight Club i bokhyllan, utan förväntar mig möjligheten att se den när andan faller på. Om jag inte vill köpa en ny DVD eller en coolare nyare utgåva på Blu-Ray eller lyckas hitta en legal nedtankningstjänst som fungerar och inte driver mig till vansinne med antipiratpropaganda – så återstår ett enklare mer praktiskt alternativ. The Pirate Bay.

Jag har en kompis som fick problem med sin Windows-installation. Av någon anledning har Microsofts servrar som håller rätt på att en installation av Windows har en laglig licens fått för sig att min kompis inte har köpt den licens som hon har köpt. Det skapar som ni förstår en hel del problem. Till exempel går det inte att installera nödvändiga uppgraderingar. Visst kan man i detta läge lägga ner den tid det tar att diskutera saken med Microsofts help desk. Det är till och med möjligt att de kan hjälpa till och lösa problemet. Ett snabbare och enklare sätt att få till en fungerande Windows-installation är nog ändå att ladda ner än piratkopia. Till exempel från The Pirate Bay.

Jag följer en hel del teveserier. En av mina favoriter är TopGear – bilprogrammet med Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May. Det reprissänds ganska frekvent på BBC Knowledge och om man la ned en hel del tid med att försöka förstå tablån, programmera sin TiVo och sortera bland de inspelade programmen skulle man nog snart ha en samling av gamla säsonger att njuta av i väntan på nya avsnitt. Helt lagligt. För att undvika allt detta arbete skulle man ju förstås kunna tänka sig att betala för DVD:er eller streamning av tidigare säsonger. De finns också att köpa, men inte alla. För vissa av seriens säsonger har det bara getts ut någon slags ”best-of”-sammanställning på DVD. På Amazon Instant Video kan man hitta några säsonger. Men det enklaste sättet att lösa mitt problem är återigen The Pirate Bay.

Jag kunde fortsätta rada upp exempel. De flesta jag känner kan fortsätta att rada upp självupplevda exempel på att det är svårt att göra rätt.

Upphovsrättsindustrin verkar inte riktigt förstå att om de har ett problem är det just detta. Att med DRM-skydd, med försök att låsa in kulturen i plastskivor, med fördröjda releasedatum i olika delar av världen, med undermåliga och onödigt krångliga betaltjänster, med obegripliga begränsningar i vad som erbjuds och hur länge … Med alla dessa inskränkningar som gör det svårt att göra rätt och lättare att få tag på det man vill ha eller behöver på illegitim väg gräver de sin egen grav.

Istället står de i startgroparna för att, med statsministerns ord, jaga en hel ungdomsgeneration. I dagarna väcker det knappt någon uppmärksamhet att en 15-åring är på väg att lagföras för att ha tillgängliggjort ett trettiotal filmer. GP skriver en kort notis. Någrabloggare kommenterar. Invid GP:s artikel kan man svara på frågan om man laddar hem olagligt på nätet. En förkrossande majoritet svarar ja. Upphovsrättsorganisationer drar 15-åringar inför rätta, samtidigt som en allt större del av deras kunder överger dem till förmån för modernare, effektivare men framförallt enklare distributionsvägar för kultur. Och ändå tycks lösningen vara så enkel.

Det ska vara lätt att göra rätt!

Fri kultur – inte gratis

Jag läser Lawrence Lessigs Free Culture igen. Han skriver där att när vi talar om fri kultur är det inte att den ska vara fri som i fri öl, utan fri som i det fria ordet. På svenska är det lättare att göra denna distinktion genom att säga att vi inte eftersträvar gratis kultur – bara fri.

Fri kultur blir inte inlåst bakom kopieringsskydd, licenser eller regionkoder och nationsgränser. Fri kultur vill spridas för vinden, vill kopieras och vill utgöra inspirationen och utgångspunkten för nytt skapande. Det kan innebära att den i vissa uttrycksformer blir gratis eftersom försöken att upprätthålla betalningsmöjligheter skulle låsa in den. Men det betyder inte att kulturskaparen inte får betalt. Det betyder bara att betalningen tar andra former och vägar.

För den som skapar är det ofta viktigare att bli läst, hörd eller sedd än att maximera det ekonomiska utbytet av den kultur man skapar.

De som däremot är livrädda för en fri kultur är de som idag sitter på distributionsvägarna och därmed kontrollerar intäktsflödena för kulturen. De som idag lever gott på andras skapande. De som en gång i tiden var nödvändiga för att den kultur som skapades skulle kunna nå publiken, men som långsamt blir allt mer obsoleta.

Jag sitter på en pub i Edinburgh och ville se svenska fotbollslandslaget (damer) spöa Australien. Det var en av de saker jag verkligen ville göra på min födelsedag. När jag jagat rätt på en strömadapter till min dator, hittat en pub med wifi och strömuttag (Datorn var strömlös pga för mycket Edinburghresearch häromkvällen.) och tagit in en whisky och en pint, så gick jag in på TV4play. Jag möttes av en skylt: ”! Fel: Videon av rättighetsskäl bara tillgänglig i Sverige.”

Jag opponerar mig mot TV4:s språkbruk. Det har inte blivit fel. Det är med flit de inte släpper fram streamen till mig här i Edinburgh, att kalla det ett felmeddelande är mer än lovligt fånigt. Däremot är det enligt min mening fel av dem att göra begränsningen, men det är en politisk/filosofisk fråga och inte en fråga om ett det tekniska felmeddelande som de försöker få det att framstå som.

Jag försöker sedan hitta någon annan stream – flera har blivit nedplockade pga att de brutit mot upphovsrätt eller licenser, FIFA:s egen hemsida ger bara streamen till länder där ingen aktör köpt TV-rättigheterna. Naturligtvis har någon kanal i Storbrittanien köpt dem, det är bara att de inte sänder Sverige-Australien, åtminstone inte på någon pub. Spelsajterna jag är medlem på streamar inte ut utanför Sverige.

Jag ger upp. Jag följer matchen via Expressen Sports livekommentarer. Jag hoppas jag inte missade för mycket.

Jag kommer aldrig förstå de som säger att detta är en rimlig ordning. Att TV4 och de andra aktörerna när de betalt för detta programinnehåll inte bara ska ha rätt att tjäna pengar på det, utan också låsa in det i en otillgänglig, omodern och otillräcklig distributionsmodell. Jag är säker på att de som skapar denna kultur (ja, damfotboll är kultur) inget hellre vill än att alla som vill ska kunna se matchen.

De viktiga aktörerna här är inte TV-bolag, fotbollsförbund, sponsorer och annonsörer. Det finns två viktiga aktörer – kulturskaparna (fotbollspelarna i detta fallet) och kulturälskarna (i det här fallet fotbollsfansen). Ingen av dessa aktörer tjänar på nuvarande ordning – alltså är det på tiden att den går i graven.

De finns de som talar om att försvaret av upphovsrätten är starkt kopplat till det yttrandefriheten. Att det inte kan finnas yttrandefrihet utan en stark upphovsrätt. Jag förstår inte hur de tänker. Ordet är ju inte fritt när kulturen låses in bakom protektionistiska skyddsmurar. Upphovsrätten var en gång yttrandefrihetens bålverk idag har den blivit dess fängelse.

Jag ville inte ha gratis öl – jag ville bara vara fri att se på fotboll.

Baen Free Library

I två inlägg har jag nu gjort reklam för Baen Free Library. Skälet att jag pluggar så skamlöst för dem, utan att vare sig vara författare eller på något annat sätt anställd av dem, är att de är människor som tänker och inte föraktar sin samtid.

Det som följer är en en fritt översatt text av Eric Flint, författare till bland annat 1632, en fantastisk romanserie som numera är en community effort.

Utdrag från Baen Free Librarys välkomstsida:

> ###Introducing the Baen Free Library
>
> Varför gör vi det här? Nå, av två orsaker.
>
> Den första är något du skulle kunna kalla en principfråga. Alltihop startade som en biprodukt till ett gräl jag hamnade i online. Ett gräl med flera personer, varav några var professionella SF-författare, över piratkopierande av upphovsrättsskyddade verk på nätet och vad man kunde göra åt det.
>
> En tankeskola, som tycktes på frammarsch, var att man skulle hantera problemet med handbojor och knogjärn. Sanktioner! Regler! Nya regler! Hårdare regler! Inga bromsar i kampanjen mot piratkopieringen! Ingen pardon! Bygg fler fängelser! Hårdare straff!
Alles in ordnung!
>
> Jag, eh, misstyckte. Rätt aggressivt och stridslystet, faktiskt. Och jag kan vara en rätt aggressiv och stridslysten individ. Min egen åsikt, kort summerad, är som följer:
>
> 1. Piratkopiering på nätet — medan det definitivt är olagligt och omoraliskt — är, sett ur en praktisk synvinkel, inte mycket mer än ett irritationsmoment. Vi pratar ungar som stjäl ett tuggummi, inte barbarkustens pirater.
>
> 2. De förluster en författare lider från piratkopiering, kompenseras med stor sannolikhet av den ökade publicitet som, i praktiken, alla former av fria kopior på böcker skapar. Oavsett några moraliska skillnader, vilka förstås existerar, så är de praktiska effekterna från piratkopiering inte annorlunda än några andra existerande metoder genom vilka läsare kan få tag på böcker gratis eller billigare: bibliotek, lån mellan vänner, antikvarier, promo-exemplar och så vidare.
>
> 3. Varje kur, som bygger på en allt hårdare reglering av marknaden — speciellt de extrema former som vissa förespråkar — är långt värre än sjukdomen de skall kurera. Sett som utbrett fenomen, snarare än irritationsmoment, så kommer piratkopiering in i bilden när artificiella restriktioner i marknaden hissar upp priserna till en nivå över vad folk tycker är rimligt. Strategin som bygger på ”reglering-sanktioner-mera reglering”, är ett bottenlöst hål som kontinuerligt återskapar (i större skala) det problem det är tänkt att lösa. Och den kommersiella effekten blir ofta förvärrad av den mer generella skadan på personlig och social frihet.
>
> Under loppet av debatten, så nämnde jag detta till min förläggare Jim Baen. Han mer eller mindre fnös virtuellt, och uttryckte att om någon av hans författare — varför inte du själv Eric? — var villiga att lägga ut en bok fritt online, så skulle publiciteten utan vidare kompensera för all annan skada det kunde göra ekonomiskt för författaren.
>
> I samma ögonblick som han kom med sin synpunkt, så förstod jag att han hade rätt. Trots allt, så hade Dave Webers bok ”On Basilisk Station” funnits gratis online i flera månader redan. Och, vet du vad? — den hade över tid blivit Baens mest efterfrågade efterbeställningsobjekt i vanligt pappersformat!
>
> Så jag anmälde en första roman, ”Mother of Demons”, som gratisbok för att bevisa konceptet. Nästa dag gick boken upp online, erbjuden gratis till offentligheten.
>
> Som jag trodde, inom ett dygn, så kom åtminstone ett halvdussin meddelanden (några i publika forum, andra via mail) från folk över hela världen, som sa att de hört om episoden och kollat boken och nu antingen tänkte köpa den, eller redan gjort det. I ett eller annat fall, så var det av ”solidaritetsskäl”, men i de flesta fall så var det för att de gillade boken och ville ha en tryckt kopia. De oroade sig inte över den lilla kostnaden det innebar — inte efter att ha börjat läsa online, en nyhet de uppskattade. (Mother of Demons kostar $5.99 i pocketformat, finns i de flesta bokhandlar. Ja det var reklam…)
>
> Sen, efter att ha tänkt igenom hela saken lite mer, så insåg jag att genom att lägga ut ”Mother of Demons”, så gjorde jag inte mer än en vänlig gest. Gester är utmärkta, men policys är till och med bättre.
>
> Så, dagen efter, så diskuterade jag saken med Jim igen, och det visade sig att han kände likadant. Så jag föreslog att vi skulle förvandla ”Mother of Demons” segertåg till ett kontinuerligt projekt. David Drake kom med i diskussionen direkt, och vi tre utvecklade och modifierade idén här och där. Sen hörde Dave Weber om det hela, och Dave Freer, och… voila.
>
> The Baen Free Library föddes.

Medan pratet om det omoraliska i att piratkopiera kanske är lite präktigt i mina öron, så andas hela artikeln förnuft och principer i ett välmående förhållande till varandra.

Eric, och hans författarkollegor på Baen tror tillräckligt på sig själva för att våga erbjuda tjänsten gratis. Eric och hans kollegor fattar att det ger dem otrolig good-will och massor med reklam. De fattar också att regler-sanktioner-mer regler-mer sanktioner är en återvändsgränd.

Tänk om vi fick se lite mer av sådan självsäkerhet, visioner och framtidstro även här.