Politik + Sex = Sant?

För någon vecka sen skrev Svenskans ledarblogg om sexualiseringen av valrörelsen med anledningen av en krönika av Katerina Janouch:

Ibland får jag höra att jag är väldigt lik Katerina Janouch. Det är mycket möjligt, man ser ju sällan likheter lika väl som andra gör det. Men på en punkt skiljer vi oss. Mycket kan jag hitta att tycka om och analysera i valrörelsen. Men jag kommer aldrig beskriva den som ”pirrig” och jag kommer aldrig referera till Lars Ohly som förste älskare eller beskriva hans partner som ett erotiskt laddat PR-trick.
Nä. Min innerliga förhoppning är istället att denna artikel inte är locklyftet på den Pandoras Ask som ger oss en idelig sexualisering av valrörelsen. Det vore rätt jobbigt. Låt oss för all del släppa frågan om partiledarnas fertilitet och virilitet och grunna på politiken i stället. Snälla?

Katerina Janouch konstaterar i sin krönika att politikernas erotiska kapital aldrig har varit viktigare än i årets valrörelse och gör sedan jämförelser mellan partiledarna. Hon anser att statsministern leder den erotiska maktkampen. Jag noterar att kvalitetstidningen Svenska Dagbladet vill averotisera medan tabloiden Expressen verkar inriktade på en sexig valrörelse – bättre löpsedlar så antar jag.

Ännu tydligare blir Expressens ambitioner när man sett deras politiska reportrar Christian Holmén och Karl-Johan Karlsson ägna hälften av tiden under Expressens Stora partiledarutfrågning av Rick Falkvinge till att diskutera frågor med anknytning till hans sexualitet.

Jag inser att jag är en av deltagarna i båda de pågående matcherna, men tar mig ändå friheten att bedöma resultatet så här långt:

Expressen leder överlägset i kampen mot bloggarna om att vara lägre än Glocalnet.

Falkvinge leder på poäng matchen om att vara den erotiskt intressantaste partiledaren.

Reinfeldt vill som vanligt att debatten lägger sig

Man kan en dag som denna trösta sig med att vår statsminister inte tycker att vi ska straffa folk blott på misstanke. Fast är det inte en klen tröst, att vi får nöja oss med en sådan självklarhet. Självklart måste en statsminister ibland försvara fackministrar i blåsväder, men han måste också kunna visa när de gått över gränsen. Reinfelt avvisar kraven på Beatrice Asks avgång.

TT ställer idag frågan till statsministern om det var en groda av Ask att lägga fram det nu beryktade förslaget om gredelina kuvert. Och statsministern svarar:

Ja, vi är överens om att inte lägga ett sådant förslag.

Men det är ju vad statsministern inte säger som är problemet. Han tycker avgångskrav förs fram för lättvindigt och jämför med när han själv krävde Tomas Bodströms avgång pga rymningar från Hall.

Så nu har vi fått statsministerns syn på proportioner. En justitieministers ansvar för problem i enskildheter inom verksamheter han är ansvarig för – avgång. En justitieministers ansvar för att förstå och ställa sig bakom vår grundläggande rättsordning – ej avgång.

Vare sig statsministern eller justitieministern bemödar sig om att ta debatten om vad Beatrice Ask menade och om det verkligen är rimligt att en justitieminister för sådana åsikter till torgs.

Själv tänker jag kanske framförallt på frågan om oskuldspresumtion. Men en mängd kloka debattörer har i dagarna pekat på andra brister i Tant Gredelins resonemang. Mårten Schultz frågar sig om vi vill att skam ska vara en del av vår straffrätt? Lisa Magnusson pekar på den förlegade synen på kvinnlig oskuld som ligger bakom justitieministerns tankegång. Peter Andersson vill inte att Sverige har en justitieminister som inför glåpordssamhället. Bara för att ta några exempel.

Tomas Bodström ställer nu skriftliga frågor till såväl Ask som Reinfeldt. Det är bra. Det är många som kräver justitieministerns avgång nu, och om inte Ask kan förklara sig är jag böjd att hålla med. Men för mig är inte hennes eventuella avgång huvudpoängen. Poängen är att få klarhet i vad som är hennes uppfattning i den här frågan. Vi behöver inte locket på – skademinimering och försök att avleda uppmärksamheten nu. Vi behöver ett samtal om våra rättsgrundsatser där justitieministern, statsministern och andra företrädare för regeringspartierna berättar hur de ser på rättsamhället. Vi behöver inte slagord, vi behöver förklaringar.

Men det jag läser mellan raderna i Reinfelts svar till TT, är att han tycker att alla tjänar på att debatten lägger sig.