Fattigdom, dålig ekonomi och orättfärdiga system

Expressens serie om fattiga barn, diverse kommentatorers utvidgning av fattigdomsbegreppet och diskussionen om vad ”politikerna skall göra åt saken” har skapat en form av pseudodebatt. Det är mycket mer intressant att som Lotta Gröning gör i den senaste installationen i artikelserien kika på hur hålen i trygghetssystemen får folk att fara illa:

> Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
>
> Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. ”Jag är ingen”, sa han till mig. ”Kan du fatta hur vi har det?”

Och i en tidigare del av serien:

> Hennes läkare klassade henne redan för nio år sedan som arbetsoförmögen och hon har varit sjukskriven i flera år. Men för 16 månader sedan drog försäkringskassan in hennes sjukskrivning, ett beslut hon överklagat till länsrätten. Beslutet innebar en rejäl smäll för ekonomin.
>
> Malous matbudget är ungefär 1000 kronor i månaden. I den summan ingår hygienprodukter och tvättmedel. När alla räkningar är betalda kan hon ha kvar 300 kronor till övriga kostader.

Hade serien börjat med den artikeln om socialförsäkringssystemet, skulle i alla fall vår ton varit väldigt annorlunda. Vi reagerade på den debatt som Expressens artikel gav upphov till och på att Expressens infallsvinkel på Fattiga barn i första skedet tycktes handla om frånvaron av möjligheter att ge sina barn de andra barn får — märkeskläder, simskola och upplevelser på sommarlovet. Vi håller förvisso med Thomas Mattsson om att det är tragiskt:

>Att inte ha råd med presenter när sonen ska gå på födelsedagskalas.
>Att inte ha råd att betala till dotterns klassinsamling.
>Att inte ha råd med nya glasögon till dina barn när de behöver det.

Men vi håller inte med om att detta är bra exempel på en ny svenska fattigdom. Problemet är som vi försökt hävda i tidigare inlägg komplexare än så. Thomas Mattsson talar om att medelklassen blir provocerad av att detta kallas fattigdom. Vi är många, väldigt många som någon gång under livet varit i den situation som Expressen nu vill kalla fattigdom. Om vi blir provocerade så är det av tankefiguren att man inte själv i första hand har ansvaret för sin situation.

Att människor och familjer blir fast i en situation som de inte klarar av att ta sig ur utan hjälp är däremot ett allvarligt problem, liksom de hål som finns i de system som är till för att hjälpa. Det har skrivits tidigareden här bloggen om dysfunktionella trygghetssystem och dysfunktionell politik i samband med dessa system. Det finns något svårt sjukt i att utlova en allmän trygghet och sedan inte uppfylla löftet.

Såväl socialförsäkringssystemet som försäkringskassesystemet är kaputt. I det ena fallet har integritetsövertramp och maktlöshet satts i system, så att den som försöker få hjälp bara kan få detta till priset av sin egen värdighet och handlingsfrihet. I det andra fallet har man skapat ett strukturellt korrumperat system, där bedömningen är helt arbiträr och rättslösheten är regel snarare än undantag. Inget av systemen är heller ansvariga för sina bedömningar, så får du mot all förmodan ”rätt” mot dem ersätts du inte ens för merkostnader som uppstått på grund av felbedömningen eller förseningen. De är också både utredande, bedömande, utbetalande, och kontrollerande instans – ett problem som är typiskt för myndighetssverige – så oavsett vilken rätt du borde ha, så får du i praktiken komma med mössan i handen.

Det är alltså inte alls ovanligt att se hur folk blir nobbade av försäkringskassan rakt mot sjukskrivande läkares inrådan. Icke medicinutbildade handläggare anses tydligen kunna göra en bättre bedömning än erfarna läkare, och då man behöver mer muskler har man sina egna förtroendeläkare som överprövar specialisters bedömningar långt utanför sina egna områden — oftast utan att ens träffa patienten de är satta att bedöma.

Det behövs en total översyn av de svenska trygghetssystemen, inte i syfte att öka eller minska den ekonomiska kostnaden, utan i syfte att göra systemen rättssäkrare och mindre förlamande för den som kommer i kontakt med dem.

Att behandla folk med värdighet är ett minimikrav i medborgarnas kontakt med myndigheter. Att göra trygghetssystemen till något annat än ett lotteri är minst lika viktigt. Att se till att de som behöver hjälp inte skyfflas åt sidan på grund av arbiträra bedömningar är centralt om vi vill kalla oss en välfärdsstat. Empati måste existera i systemen, i annat fall har de inget existensberättigande — då skulle pengarna kunna användas bättre genom att betalas till rädda barnen eller någon privat eller kyrklig hjälpverksamhet.

Blir du sjuk skall du kunna förvänta dig hjälp från försäkringskassan, hjälp som skall vara tillräcklig för att skapa ett minimum av dräglig ekonomisk livssituation. Trillar du igenom alla andra system och hamnar i socialförsäkringssystemet, skall du i alla fall ha en möjlighet att behålla din värdighet som människa och samhällsmedborgare.

Det kanske inte handlar om fattigdom i den strikta bemärkelsen, men det handlar däremot om fattigdom i en samhällelig bemärkelse att vi tillåter våra system att trampa på människor i behov av hjälp.

Depp á la Dominika

Dominika Peczynski skriver klokt, ärligt och utlämnande om depression på Aftonbladet debatt. Hon har under vintern tagit sig igenom en svår depression bland annat genom att arbeta sig ur den.

>Själv jobbade jag på som vanligt trots att min depression den här gången var ganska djup. I början av behandlingen som jag påbörjade för tio veckor sedan jobbade jag på autopilot. Jag skrev att-göra-listor och bockade av det som behövde uträttas. Efter några veckor började glädjen komma tillbaka. Med hjälp av antidepressiv medicin, samtalsterapi och arbetets helande kraft kan jag nu med handen på hjärtat säga att min depression är över. Hade jag gått hemma och skrotat vet man aldrig hur lång tid det tagit, eller om jag till och med gjort något så dumt så att jag inte kunnat sitta här och skriva den här artikeln i dag.

###Bipolaritet

Jag både känner igen mig och inte känner igen mig. Utan avsikt att stigmatisera så vågar jag mig på gissningen att Dominika som jag är en bipolär person. Att hennes återkommande depressioner är skov i denna bipolaritet och att det däremellan förekommer maniska eller åtminstone hypomana skov.

Jag har återkommande depressioner. Olika djupa. I princip tar jag hand om dessa genom att tillämpa en serie strategier som jag lärde mig under min terapi när jag gick igenom en djupare och längre depression för några år sen.

Jag åtnjuter fördelen att ha ett fritt yrke. Det innebär att jag i de fall då min depression blir helt handlingsförlamande, kan låta bli att jobba några dagar och ägna mig åt att samla mig. Eftersom mitt jobb är ganska socialt och ett av mina problem är att jag får social fobi när jag är i en depp, så är det tur att jag inte är tvungen att gå till jobbet varje dag.

###Djupare depression

Jag gick för några år sen igenom en utdragen sjukskrivning. Jag försökte börja arbeta igen vid flera tillfällen, men kraschade på nytt. Allt som allt var jag borta från reguljärt arbete i drygt fyra
år. Jag var inte sjukskriven under hela denna period. Jag försökte arbeta. Jag tog ut föräldraldighet. Jag var deltidsjukskriven. Och till slut blev jag ”sjukpensionär” – eller som det heter så fick jag tidsbegränsad sjukersättning.

Under denna tid behandlades jag för min depression/utbrändhet med antidepressiv medicin och terapi (en blandning av insiktsterapi och KBT). Psykiatrin konstaterade att jag var bipolär och att min depression därför måste hanteras med stor försiktighet så att den inte slog över i ett destruktivt maniskt skov.

Under denna tid var det i långa perioder omöjligt för mig att gå utanför dörren. Jag var livrädd för att möta människor. Jag okade knappt ta på mig kläder. Folk sa med jämna mellanrum åt mig att rycka upp mig, men jag förstod inte vad det skulle vara för mening med detta. Intellektuellt insåg jag att jag hade ett ansvar för mina barn, min fru, mitt arbete och det samhälle jag lever i, känslomässigt kände jag djup skam och ångest över att jag var en så värdelös människa. Men inget av detta var drivkraft nog att bryta igenom hopplösheten och rädslan.

Till slut fick jag i alla fall det hela under kontroll. Jag arbetade mig fram till strategier och förhållningssätt som hjälpte mig ut genom dörren och till slut ut i arbete igen. Idag är jag en starkare och bättre människa som en följd av denna djupa kris.

###Vi är alla olika

Det är modigt och bra av Dominika att öppet berätta om sin situation. Men det finns en risk att övertolka henne. Vi kan inte bedöma alla deprimerade människor efter hennes situation. Inte efter min heller. Inte nog med att vi alla är olika. Vi är dessutom i olika livssituationer med olika möjligheter. Idag kan jag hantera mina depressiva skov inom ramen för mitt arbete utan sjukskrivning. När jag var ägare och chef för ett företag med tio anställda så rasade hela verksamheten utan mig. Sjukskrivningen blev en förutsättning för att kunna lämna över ansvaret till någon annan.

Jag tror som Dominika att i de fall där det är möjligt så är verksamhet den bästa medicin. Helst nyttig verksamhet. Om det inte går att hitta lämpliga sysslor i arbetet, så har jag goda erfarenheter av att engagera sig ideellt. Jag vet inte om det fortfarande är så, men då motarbetades detta ganska ordentligt av försäkringskassan som såg mina ideella ansträngningar att bygga upp självförtroende och mod så att jag skulle våga arbeta igen som bevis för att jag var arbetsför och inte borde uppbära sjukpenning.

###Individualisera, sluta med detaljföreskrifter

Vi behöver förändra vårt förhållningssätt till sjukdom och ledighet i detta land. Mindre kontroll och mer ansvar tror jag på. Naturligtvis går det inte an att folk går sjukskrivna år efter år på diffusa diagnoser. Men att detaljreglera hur och varför läkare ska kunna sjukskriva, att avkräva dem detaljerade beskivningar av hur arbetsförmågan är inskränkt, att till slut en försäkringsläkare som aldrig sett patienten kan ogiltigförklara vårdgivarens rekommendation… vansinnigheter.

Om sunt förnuft fick råda skulle det finnas mellanting mellan arbete och fullständig sysslolöshet som inte gjorde att man förlorade sin sjukpenning. Försäkringskassan skull inse att inte alla arbeten kan inordnas i deras 9-5-värld och sluta tvinga folk att uppge hur mycket de jobbar på måndagar, tisdagar, onsdagar… etc en normal vecka och ur detta påverkas av en deltidsjukskrivning. En blankett där det också konstatera att de helst ser att man sprider ut arbetet jämnt under veckan. Så en 50% sjukskrivning kan alltså inte behövas för att få andrum 2 av veckans dagar?

Det är inte bara de deprimerade och utbrända som är sjuka i detta land – hela sjukförsäkringssystemet har drabbats av autistisk personlighetstörning.

###Andra skriver
Kia Mundebo, med stresshantering som specialitet skriver:

>Men sjukskrivning är inte enbart av ondo. För vissa är det nödvändigt att bli sjukskrivna så att de kan vila och komma bort från arbetsplatsen. För andra är bästa medicinen att fortsätta gå till arbetet.

Den hälsosamme ekonomisten skriver:

>Men långa och passiva sjukskrivningar är ingen lösning, eftersom passivitet riskerar att förvärra tillståndet ytterligare. Det finns forskning som pekar på att depression bör behandlas med antingen läkemedel eller KBT eller både och. Inte bara för att häva akuta sjukdomstillstånd, utan också för att undvika framtida men.

Hos Trollhare påminns vi om att det som fattas är tillräckliga resurser för att ge rätt vård:

>Det är skillnad på depression och depression, och det är långt ifrån självklart att man får den hjälp man behöver. Har man inte möjlighet att betala själv är det väldigt svårt att få terapi, och en del jobb är svårare än andra att sköta med psykiska problem. Och är man riktigt dålig så är det rentav omöjligt att jobba minsta lilla innan man blivit bättre.

Resursbloggen påpekar att det inte alltid går att arbeta:

>När kraven blir övermäktiga, tidboken bångnar och tårarna rinner. Då måste jag bort; ta promenader i skogen, gå och simma, måla, sova och skriva dagbok. Ta hand om mig själv helt enkelt. Den dagen hjärnan fungerar igen, och det går att fatta beslut igen kommer längtan till jobbet tillbaka. Tre gånger har jag varit sjukskriven; tre gånger har jag kommit tillbaka. Lite starkare och mycket klokare varje gång.

Hos PEACE, LOVE AND CAPITALISM tas Dominikas berättelse till intäkt för att arbetet borde uppvärderas i Sverige:

>Svenskarna är medicinskt sett världens friskaste folk. Samtidigt är vi (eller åtminstone var vi fram tills nyligen) världens mest sjukskrivna folk.

>Det har enligt min mening sitt ursprung i ett grundläggande kulturellt problem i vårt avlånga land – synen på arbete som någonting negativt.

Catta påpekar något viktigt:

>Det är orimligt att tro att man ska orka ta hand om andra människor när man inte ens orkar ta hand om sig själv, det kan dessutom finnas en risk i det eftersom depressioner ofta innebär koncentrationssvårigheter, glömska, trötthet och annat som gör att man inte är på alerten som man bör vara när man tar hand om andra människor som är sjuka, eller tex barn.