Varför ordet feminist?

En av kommentarerna under mitt senaste inlägg fick mig att känna att jag vill förklara varför ordet feminism är så viktigt. Därför kommer här ett uppföljningsinlägg.

Ord är viktiga. I synnerhet är de viktiga när det pågår en politisk kamp runt attityder, eftersom ord och vår förståelse av ord speglar attityder. Kampen för ett jämställdare samhälle är inte längre i huvudsak en kamp om lagar och regler. Den första och andra vågens feminister kanske inte nådde fram till ett jämställt samhälle, men deras kamp nådde fram till ett samhälle där lagar och regler (huvudsakligen) ger kvinnor samma rättigheter som män.

Kvinnor i dataspel

Vad som återstår är en patriarkal struktur som byggs på attityder. Det är vår syn på könen, den syn på vårt eget och det andra könet som alla barn fostras in i, som är det kvarstående problemet. Jag har länge ansett att det problemet kommer att lösa sig själv med tiden. Varje generation kommer att innehålla något färre misogynister och något fler verkligt jämställda män och kvinnor.

Jag har på senare tid insett att det är en för passiv inställning. Den attitydförändring som krävs för att kvinnor ska vara verkligt jämställda behöver slå igenom snarast eftersom de patriarkala strukturerna förtrycker människor. Det kommer inte heller ske av sig själv. Det behövs folk som puttar på. Den insikten fick mig för några år sen att bli feminist.

Inom miljörörelsen har man pratat om förändring av attityder och beskrivet det som en normalkurva där ändpunkterna är miljöaktivister och skeptiker. I mitten finns de som har ett svagare engagemang i frågan – ljumma miljövänner och tveksamma. Attitydförändring uppnås inte genom att aktivisterna argumenterar med skeptikerna. Precis som i modeller med early adopters, early och late majority och laggards uppnås förändringen genom att flytta mittpunkten (normalen) på kurvan. Vad som behövs är alltså att några av de ljumt skeptiska förvandlas till ljumt positiva.

Samma sak gäller menar jag för feminism. Vi behöver inte mer radikala feminister som diskuterar med antifeminister. Vi behöver att fler kommer ut som moderata feminister och att de övertygar några skeptiker. Då flyttas normalen på kurvan. När ordet feminism inte längre är hotfullt, när det är normalt att kalla sig feminist, då har vi börjat komma någonstans med attitydförändringen.

Men detta handlar inte bara om ord. Det handlar också om substansen bakom orden. För att få en bred uppslutning runt ett ord och en attityd är det viktigt att den inte fylls med för radikalt innehåll. Mer radikala feminister har en viktig roll i att peka på problem och utgöra en högljud påminnelse om att vi har mycket kvar innan vi kan kalla oss jämställda. Men ska feminismen få en bred uppslutning behöver begreppets innehåll i högre grad definieras av människor med en mindre radikal agenda i sakfrågorna.

Det är ett annat skäl att vi behöver fler moderata feminister.

Jag välkomnar Gudrun Schyman tillbaka till rikspolitiken för att hon har varit en viktig röst för att förändring krävs och det hoppas jag hon kan fortsätta vara. Det betyder inte at jag delar hennes uppfattning i vad som behöver göras.

Jag är feminist

Med anledning av den senaste tidens diskussion inom Piratpartiet om ordet feminism (som egentligen bättre följs i diverse trådar på Facebook än i de länkade inläggen), men kanske i synnerhet som en reaktionSofia Mirjamsdotters modiga protest mot gubbväldet på Gräv13 i helgen, tänkte jag återigen prata lite om nyanser.

Samtal fungerar så fantastiskt dåligt om en eller flera sidor inte vill nyansera sig. Som när feministskeptiker i Piratpartiet helst vill att vi  som är feminister ska använda ett annat ord för att vara för jämställdhet, då feminist klingar så illa. Feminist klingar bara illa om man inte erkänner ordets nyanser! Eller som när Maria Sveland skall ställas mot väggen för sina fascistiska böjelser, eftersom hon berättar om TUR-teaterns uppsättning av SCUM-manifestet i sin bok. Feminist blir till och med fascist när man inte erkänner ordets nyanser.

Att vi behöver minnas gråskalorna i våra samtal har bland annat att göra med begrepps böjlighet. Ett ord kan betyda många olika saker för olika människor och ge olika associationer. Det är därför ett misstag att försöka tvinga alla andra i ett samtal att använda orden likadant som en själv. Det är också ett misstag att utgå ifrån att folk menar det de tycks mena, utan att fråga sig om de har en annan uppfattning av ett ords betydelse än en själv. Nyanser.

När jag var ung hade ordet bög bara negativa betydelser: för ickebögar ett skällsord som beskrev läskiga översexuella män som du behövde akta dig för; för bögar ett skällsord man helst ville slippa höra. Idag har bögarna framgångsrikt erövrat ordet, som nu kan betyda helyllenormala mononormativa adoptivföräldrar i förort likaväl som läder och svällande muskler. Visst finns fortfarande de gamla betydelserna kvar. Det gör det väsentligt att veta hur en person använder ordet bög, för att inte tolkar in nedsättande tankar där det inte finns några, till exempel.

Ordet muslim är ett annat nyansrikt begrepp som det är bäst att vara försiktig med. Talar vi om en dödslängtande jihadist eller en modern sekulariserad familjefar? Vissa amerikanska debattörer ser fiender bakom varje muslim, men det betyder inte att de har rätt att klistra på en väsentlig del av världens befolkning terroriststämpeln.

Feminist är också ett sånt där böjligt begrepp. Det är ena stunden så tandlöst att det används av i stort sett alla Sveriges riksdagspartier, nästa ögonblick betecknar det en särskild sorts manshatande amazoner som vill välta 100.000-tals år av civilisation över ända.

Nyanserna behövs i samtalet för det fungerar inte att klistra på alla som identifierar sig med begrepp som bög, muslim eller feminist, sin egen värsta tolkning av begreppen. En feministskeptiker har inte rätt att kalla mig fascist bara för att jag står för att jag är feminist.

Jag är feminist.

Det är ett lika fult retoriskt trick att säga till mig som feminist ”men, feminister hatar ju män” som det är att säga till en bekännande muslim ”varför hatar ni oss i väst”. Den sortens finter hjälper inte samtalet, de förstör bara. En person ska bara behöva stå för sin egen uppfattning, inte bli ihopbuntad med andra som råkar till dels använda samma beskrivning av sig själva. Här invänder många att de tycker jag ska ta hänsyn till vad folk i allmänhet eller ett odefinierat man tycker om feminister, och kanske därför välja en annan beskrivning av mig själv. Jag menar att de har fel just för att de ser begreppet i svartvitt. Feminismen kan både vara militant kvinnokamp som vissa män känner att de behöver vara rädda för och en humanistisk strävan efter ett jämställdare och därmed bättre samhälle. Det ena omöjliggör inte det andra.

Alla liberaler ska inte behöva klä skott för de värsta marknadsliberala utopisternas åsikter, alla socialister ska inte behöva få Lenins terror nerkörd i halsen, alla piratpartister ska inte behöva höra att de bara vill se på gratis film. Vårt samtal, vår samhällsdebatt är för sin kvalitet beroende av att vi klarar av att se att begrepp kan ha flera olika innebörder, att vi tolkar dem olika, att det finns nyanser att tala om inte bara ett svartvitt vi och dom.

Man kan vara feminist utan att hata män. Man kan till och med vara man och feminist utan att vara bög eller något annat omanligt. Man kan vara feminist.

Jag är feminist och det är jag av en mängd skäl. Jag tyckte inte att den rollfördelning och de roller mina föräldrar och de flesta i deras generation hade fastnat i var något jag ville upprepa när jag formade mitt liv med min livskamrat. Jag har under hela mitt yrkesliv stött på överpresterande och underutnyttjade kvinnliga begåvningar. Jag har tappat räkningen på de gånger ett gäng män suttit och förgäves försökt komma på en lämplig kvinna för ett uppdrag, en uppgift eller ett uppträdande. Jag skulle kunna fortsätta …

Men med anledning av den senaste tidens debatt vill jag lyfta tre av mina många skäl att vara feminist lite noggrannare:

Kvinnors utsatthet

Den gamla mansrollen satte gränser för vad kvinnor kunde utsättas för genom att kvinnor som blev utsatta av män beskyddades av andra män. Eller så var i vilket fall idealet. Med den söndervittring av de gamla rollerna som pågår som en följd av kvinnors emancipation, utsätts somliga kvinnor idag för en vidrig behandling, som många män verkar tycka att de får tåla. När män hatar kvinnor med ord över internet, med hot om våld, med sexuella trakasserier eller i värsta fall med våld, sexualiserat våld, så är det inte samma sak som när män hatar män. Kvinnorna är fortfarande i underläge. Här har inte de gamla könsrollerna eller de fysiologiska skillnaderna mellan könen försvunnit. Men i ett förment jämställt samhälle måste kvinnorna ta ansvar för sig själva, för sitt eget försvar, för sin egen rädsla.

Det duger inte. Vi behöver inte bara kvinnor som reagerar på våldet. Vi behöver män som reagerar, som reagerar bestämt. Vi behöver visa att det inte bara är hatet, hoten och våldet som är oförsvarligt utan också att de som ursäktar, relativiserar eller försöker bortförklara det hjälper till att skapa ett samhällsklimat (eller ett samtalsklimat) med mindre plats för kvinnor. Just de röster som försöker förändra könsdiskriminerade strukturer är de som i värsta fall jagas bort från debatten och tystnar. Det är något vi alla förlorar på.

Dessutom irriterar det mig hur somliga antifeminister försöker vända på maktförhållandet för att tvinga till sig offerkoftan. Vi lever inte i ett samhälle som kännetecknas av en feministisk hegemoni (även om en av mina favoritbloggare gärna vill få det till det). Vi lever fortfarande i ett samhälle där mannen i mångt och mycket är norm och där kvinnor fortfarande får finna sig i att vara underordnade.

Jag vet inte vad vi ska göra åt det, men jag tror att det är viktigt att tala om att vi ser detta problem och att kalla det vad det är: en förtryckande struktur som drabbar kvinnor mer än män. Det duger för mig inte med jämlikhetism, humanism, jämställdhetism elller något annat vagt – här behövs feminister!

Snäva könsroller

Jag som man drabbas också av snäva könsroller. Vi människor tvingas i ett samhälle där mycket energi används till att upprätthålla könsskillnader att anpassa oss till vår förväntade könsroll. Mest gör vi det när vi som barn socialiseras in i dem, när det är så oändligt viktigt att veta om det blev en pojke eller en flicka. Snabbt lär sig ett barn vilka kläder det ska uppskatta, vilka lekar det ska leka och vilka saker det ska önska sig.

Småpojkar kan leka med dockor, men det kommer en dag när det är bäst att tröttna på dockorna. Det finns pojk- och flickleksaker och märkligt nog, när småflickorna långsamt erövrar de gamla pojkleksakerna, så är det fortfarande en risk för en pojke att kliva över könsbarriären åt andra hållet.

Det gäller oss vuxna också. Den tiden är förbi när kvinnor inte kunde gå i byxor eller jeans utan att folk tittade snett på dem, men män i kjol är fortfarande något som förbehålles gränsöverskridare, transpersoner och artister. Bowie och andra experimenterade med gränsöverskridande klädsel på 70-talet, men en annan av mina idoler Eddie Izzard behöver fortfarande förklara sig.

Men i de flesta av oss bor det en könsöverskridare. Förmodligen är typiskt kvinnliga egenskaper  vanligare hos män och typiskt manliga hos kvinnor än könsrollerna låter oss tro. Eftersom de allra flesta av oss ägnar mycket energi åt att lära in och upprätthålla en könsroll, så ser vi inte alla de exempel på könsöverskridande som bor inom oss. Psykologiska forskning är splittrad kring hur mycket renodlade fysiologiska genetiskt betingade skillnader det är mellan kvinnor och män.

Hur stora eller små de än är, så finns det alla anledning för oss att bejaka det könsöverskridande. Vi begränsar oss som människor när vi gömmer delar av vår personlighet. Jag är övertygad om att vi skulle få ett varmare och mänskligare samhälle om alla män tilläts vara lite kvinnligare och alla kvinnor lite manligare. Om de av oss som lever ut en komplex könsidentitet inte behövde be om ursäkt. Feminism handlar inte om att allt måste bli kvinnligare. Det handlar om att det kvinnliga och det manliga ska ges samma status och att vi alla ska våga vara precis så manliga eller kvinliga som vi vill. Därför behövs feminismen!

Män väljer män

När jag läste fötroendebarometerns sammanställning av Sveriges mest uppskattade journalister så funderade jag på hur olika referensramar kvinnor och män har. Lotta Bromé är en av de absolut mest uppskattade journalisterna bland kvinnor men inte alls lika uppskattade bland män. De andra tre kvinnorna på listan Anna Hedenmo, Cecilia Uddén och Hanne Kjöller har betydligt jämnare uppskattning från kvinnor och män. Vad beror det på? Kan det vara att Lotta Bromés radioprogram har en mer kvinnoinriktad framtoning, medan de andra tre ägnar sig åt mer typisk (eller manlig) journalistik. För det manliga uttrycket är fortfarande normen och en framgångstrategi för kvinnor är fortfarande att anamma det. Eller?

sammanlagt kvinnor män
1 Janne Josefsson 11 8,4 12,9
2 Leif GW Persson 10 9,6 10,4
3 Lotta Bromé 5,3 10,1 1,7
4 André Pops 3,3 2,2 4,1
5 Claes Elfsberg 2,9 3,4 2,5
6 Peter Wolodarski 2,6 3,4 2,1
7 Anna Hedenmo 2,1 2,2 2,1
8 Samir Abu Eid 1,7 1,1 2,1
9 Robert Aschberg 1,7 2,2 1,1
10 Jan Guillou 1,7 1,1 2,1
11 Sverker Olofsson 1,4 1,1 1,7
12 Cecila Uddén 1,4 1,1 1,7
13 Hanne Kjöller 1,2 1,1 1,2
14 Mats Knutson 1,2 1,1 1,2
15 Bengt Magnusson 1,2 2,8 0,0

Jag spekulerar bara, jag vet inte. Men jag har tyckt mig se i mitt liv, att det är lättare för kvinnor att se och bekräfta såväl kvinnor som män, medan det bland många män finns en slags könsbetingad blindhet som gör att man helt enkelt inte ser kvinnorna. Därför behöver vi arbeta med hur vi rekryterar folk till uppdrag, uppgifter eller uppträdanden så att vi är säkra på att vi inte glömt bort kvinnorna.

Jag är ingen anhängare av kvotering, men jag är anhängare av att leta en gång extra efter lämpliga kvinnor, eftersom jag vet att om jag på kort varsel ska slänga ur mig tre slumpmässiga namn är det fara värt att jag säger tre pojknamn. Jag vet också att jag inte är ensam om det. Jag tror att det beror på att mannen är norm och därför behövs feminism.

Till sist

Jag är feminist, men det utesluter inte att jag också är en massa andra saker: liberal, humanist, pirat, socialist … Vi människor är fullständigt förmögna att ha mångfacetterade åsikter i massor av nyanser. Att försöka tvinga in varandra i mallar skapade av våra egna förutfattade meningar förstör bara möjligheten till att lära oss av varandra.

Att växa.

Sex: vara eller tjänst?

Innan jag skriver vad jag tycker om sexköpslagen vill jag klargöra några saker:

  1. Jag är man.
  2. Jag är feminist.*
  3. Jag har aldrig varit i en situation där jag fått sex i utbyte mot något annat.
  4. Jag har flera gånger i mitt liv varit i situationen att jag gett sex i utbyte mot något annat.

Jag ser två problem med morallagar. Det första är att de av nödvändighet bygger på stereotyper som den typiske mannen, den typiska kvinnan, den typiska torsken, den typiska horan etc. Det betyder att man skriver en lag som täcker vissa fall men inte alla. Om lagen ska vara lika för alla, vilket de flesta är överens om, så är det en dålig idé att vi får alltför många lagar som baserar sig på sådana typfall. De flesta av oss är nämligen inte typiska. (Se ovan)

Det andra problemet med morallagar är att lag är en bra grund för moral, men moral är en dålig grund för lag. När man skriver in moralen i lagboken så innebär det alltid att man tar en viss grupps (vanligen elitens) moral och pådyvlar den på alla andra. Extremfall på detta ses i muslimska länder med sharia-lagar och i vissa delar av den amerikanska lagstiftningen i synnerhet på delstatsnivå.

Så sexköpslagen är enligt mig en dålig idé. Det är en sak att lagstifta mot kränkningar med tydliga offer. Vi har lagar som skyddar kvinnor (och män även om det verkar mindre viktigt) som blir utsatta för kränkningar i sexuella situationer. Vi har lagar mot människohandel och traficking. Vi har till och med en lag som förbjuder koppleri.

Den enda delen av svensk prostitution som inte var förbjuden innan sexköpslagen var den frivilliga överenskommelsen mellan två vuxna personer (utan annan inblandning) att den ena personen skulle ersätta den andra för sex. Vi kan tycka att detta är olämpligt, rentav omoraliskt. Vi kan begränsa det genom propaganda och särskilda temadagar i skolorna. Vi kan skrika ut från hustaken att torskar är onda människor och hororna offer. Jag skulle inte hjälpa till eftersom jag anser att det cementerar en fördomsfull, omodern och stereotypisk syn på sex, men de som vill kan göra allt detta.

Nu gör de inte det, utan istället så stiftar de en lag som även de som inte köper deras syn på frivillig sex måste följa under hot om fängelsestraff. Lagen kan sedan användas som ett uppsamlingsyrkande av åklagare som inte klarar av att bevisa ”riktiga” brott av sexuell karaktär enligt tankegången: ”Vi kunde inte bevisa att det var våldtäkt eller tvång, vi kunde inte bevisa att det var människohandel, men eftersom han är en slemhög till torsk som troligen gjort båda de sakerna så nitar vi honom för att han betalade för sex.”

När nu denna lag har några år på nacken så beställer regeringen en utredning med direktiv som gör det omöjligt att nå något annat resultat än att den fungerar. Nästa steg är den i utredningen föreslagna straffskärpningen ackompanjerade av att större delen av det offentliga Sverige står upp och applåderar hur jävla duktiga vi är på sexualpolitik och jämställdhet, ett föredöme för resten av världen.

Och visst, om det man vill är att vara ett moraliskt föredöme baserat på sin egen viktorianska moral så har man lyckats.

Själv uppfattar jag inte kvinnokroppen som en vara. Däremot kan jag i vissa specifika fall uppfatta sex som en tjänst med ett värde. Det öppnar naturligtvis för möjligheten att denna tjänst byts mot något annat av värde. Konstigare än så är det inte.

Fotnot: Att jag kallar mig feminist beror på att det jag lägger i det ordet är följande och inget annat:

  1. Att inse att det finns en socialt konstruerad, historiskt och kulturellt skapad situation där män som grupp överordnas kvinnor som grupp.
  2. Att man vill göra något åt detta.

Jag köper inte att någon gruppering kan tillskansa sig rätten att definiera begreppet feminism och fylla det med en massa sakpolitiska ställningstaganden. Är man överens om ovanstående ska man kunna kalla sig feminist oavsett vilka idéer man har om hur den förändring som behövs kan förverkligas.