Jaha, då skall vi vara rädda för videospelvåld igen då…

Jag blir så förbannat matt när jag läser så kallat seriösa forskare som låter sina egna värderingar blandas ihop med sin forskning. Idag i Dagens Nyheter så är det en drös forskare på Karolinska institutet som lyckats göra en hjärnfjärt och drabbas av det man kallar groupthink.

Det handlar om våldsamma videospel — igen. Det är en debatt de flesta nog trodde var död, men som nu dessa forskare gör sitt bästa för piska liv i.

De skräder inte orden, utan drar i stora alarmklockan:

Tidigare sammanställningar om dataspelsvåld har gett en något oklar bild av huruvida datavåld skapar ökad aggressivitet. Medan flera analyser visat att det finns ett klart samband mellan dataspelsvåld och aggressivt beteende har ett par dragit slutsatsen att det inte finns tillräckliga data för en sådan konklusion. Felaktigt har dessa använts för att påstå att dataspelsvåld inte föder aggressivitet.

I år har det kommit en ny sammanställning som är mycket omfattande (Anderson et al 2010; Psych. Bull. 136), där mer än hundra studier har analyserats och över 130 000 individer inkluderats. Den visar på en robust koppling mellan våldsamma dataspel och aggressiva beteenden, tankemönster, och affekter liksom minskad empati och prosocialt beteende i både experimentella studier och populationsstudier.

Det låter ju onekligen oroväckande. Att alla inte mår bra av alla typer av spel är väl en sak, men finns det nu alltså bevis för ett otvetydigt samband mellan våldsamma dataspel och våldsamt beteende i den stora analoga världen AFK?

Svaret är nogNäe, inte värst, för som man frågar får man svar typ… Eller som Christopher Ferguson och John Kilburn konstaterar i sin kritik av Andersons rapport:

Although it is certainly true that few researchers suggest that VVGs [violent video games] are the sole cause of violence, this does not mean they cannot be wrong about VVGs having any meaningful effect at all. Psychology, too often, has lost its ability to put the weak (if any) effects found for VVGs on aggression into a proper perspective. In doing so, it does more to misinform than inform public debates on this issue.

Kritikerna angriper också Anderson för att ha gjort ett selektivt urval, att inte sålla bort värdelösa resultat som inte visar någonting eller för den delen välja bort rapporter med bristfällig metodologi. Lite spydigt ger de Anderson en riktig dagsedel:

One very basic piece of information” that Anderson’s research neglected to report, according to Ferguson and Kilburn, is “as VVGs [violent videogames] have become more popular in the United States and elsewhere, violent crime rates among youths and adults in the United States, Canada, United Kingdom, Japan, and most other industrialized nations have plummeted to lows not seen since the 1960s.

I den mån man skall ta Anderson på allvar överhuvudtaget, så kan man konstatera att hans tolkning av sina egna resultat är väl alarmistisk. Även om hans egen studie ger ett entydigt resultat, så är det resultatet inte riktigt så starkt som Anderson själv och herrarna på Karolinska vill påskina. Det är nog så att om det finns någon överenstämmelse, så är nog den här aspekten i det närmaste en biaspekt. Hur äldre barn, ungdomar och framför allt vuxna människor beter sig i deras omgivning har med all sannolikhet bra mycket mer med saken att göra. Den del i resonemanget jag kan köpa, är att de som redan har ett problem med den empatiska utvecklingen kanske inte är de ideala konsumenterna av våldsamma spel.

Kanske är det som några funderat över, att dessa forskare vill säkra sina anslag eller bara ge sina egna idéer om tillvaron en vetenskaplig relevans. Kanske är det inte konstigare än att man vill ge enkla förklaringar på faktiskt rätt komplexa frågor. Tyvärr kommer det att ge vatten på kvarn för de som redan från början blev störda av fenomenet — där nyanserna riskerar försvinna och verkliga problem och egna åsikter blandas och förvirras.

Problemet är att vi riskerar att anamma dessa enkla förklaringar och bekvämt avhända oss ansvaret för att se helheten. Det finns så mycket skit som barn kan råka ut för som ställer till det i deras utveckling, att skylla problemen på dataspel eller våldsamma filmer är ungefär lika fruktbart nu som det var på det glada åttiotalet — det vill säga inte alls.

Uppdatering: Tom Andersson säger det så bra på Newsmill, läs!

Sociopati i hanteringen av arbetslinjen

När Isobel Hadley-Kamptz briljerar, så får man huka sig i blixtljuset. Hennes analys av Gunnar Axén och Helena Rivières påhopp på utförsäkrade Alexandra är precis så briljant att det fullkomligt gnistrar av skärpa.

Isobel:

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det.

Att sparka på den som ligger är så oerhört oanständigt, att jag fått skriva om den här meningen tre gånger för att få ur mig den utan invektiv. Om jag fortfarande vore moderat skulle Axén och Rivière på egen hand lyckats förlora en väljare, och vore jag fortfarande moderat skulle jag idag vara skitförbannad och fundera på palatsrevolution.

Visual Psychology
Alla åkommor är inte synliga

Jag vet för lite för att kunna uttala mig om Alexandra, men farbror Axén och tant Rivière vet med största sannolikhet inte ett dyft mer än jag. Jag stördes faktiskt av delar av Alexandras artikel, men jag inser att hennes upplevelser är genuina oavsett vad jag nu kan tänkas reagera mot. Framför allt så löser det inte hennes problem, eller någon annans problem heller, att håna henne. Det är lätt att döma, det är svårare att försöka förstå.

Om det är något hon behöver så är det den efterlysta rehabiliteringen, och om det inte går, så är det faktiskt det sociala skyddsnätet som gäller — troligen sjukskrivning. Att inse att det är så kräver att man hoppar ner från sina höga hästar; det kräver att man kan se förbi sina väl genomtänkta föreställningar om verkligheten; det kräver att man är beredd att försöka förstå, att sätta sig in i en annan människas situation, att inte döma utan istället försöka hjälpa — översatt till ett annat ord, så kräver det empati.

Hade Gunnar Axén och Helena Rivière förstått innebörden i det ordet, så hade de inte attackerat Alexandra personligen. Istället hade de visat hur det är meningen att hon skall få den hjälp hon efterlyser, och inbjudit henne att ta kontakt med dem direkt för att diskutera vad som inte fungerar och varför. Vem vet, kanske skulle de ha lärt sig något?

Som jag skrivit förut, så var jag faktiskt positiv till arbetslinjen — för mig var det en av de saker som jag hoppades på när alliansen kom till regeringsställning. Men arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.

Det känns som den insikten ligger i linje med såväl min liberala som min piratpartistiska sida.

Uppdatering: Om ni nu inte förstod det, så saknar inte alla moderater empati eller insikt.

Kräv censur av telefonbolagen, deras telefonlinjer används för att sprida oetiska budskap…

Lisa Magnusson på Aftonbladet avfyrar en bredsida mot The Pirate Bay. Hon påpekar att bilder på mördade barn inte är en åsikt, och därmed inte är en kamp för yttrandefrihet.

”Bilder på ihjälslagna barn är faktiskt inte en åsikt” | Lisa Magnusson | Debatt | Aftonbladet:

> Det här vet ju The Pirate Bay-snubbarna förstås redan. Grejen är bara att de inte bryr sig. Att de egentligen inte heller tror sig stå upp för någon vacker och fin princip om yttrandefrihet blir tydligt när man läser om hur pappan till de döda barnen vädjat till The Pirate Bay att plocka bort länken till filen med bilderna. Inget svar, ingen passionerad förklaring till varför det är viktigt att den ligger kvar. Pappans sambo hör av sig, ber ånyo The Pirate Bay att visa lite barmhärtighet. Får följande svar från nån felknullad idiot: ”Det var ju ett jävla tjat. Nej, nej och åter nej”. Ja, The Pirate Bay skiter både i yttrandefriheten och i olyckliga mammor och pappor. Det enda de verkligen värnar är möjligheten att kunna tillhandahålla ett smörgåsbord av snaskiga smaskigheter för nätsurfare med tomma magar och hjärtan anfrätta av emotionell cancer.
>
> Självklart är det som har hänt i grunden åklagarens fel, även om hon säkert inte menade något illa. Hon borde ha yrkat på sekretess för bilderna, och det hade hon nog också gjort om hon hade vetat att det skulle bli såhär. Men nu handlar det inte om vems fel det var från början utan om att The Pirate Bay gör bilder på ihjälslagna barn lättillgängliga för vanliga nyfikna, bara för att man kan, och att man sedan sitter och drygar sig mot barnens anhöriga. The Pirate Bay-snubbarna är bara idioter, inte några yttrandefrihetens riddare.

TPB-snubbarna har gjort sig kända för att vara ganska hårda i orden, till och med hånfulla, när någon försöker få dem att rensa bort länkar från sajten. Det kan man tycka vad man vill om, framför allt i ett sådant här fall, men det är egentligen inte kärnfrågan.

Fortsätt läsa ”Kräv censur av telefonbolagen, deras telefonlinjer används för att sprida oetiska budskap…”