Sverige är inte världens navel

Svensk kommunikation

Kan vi enas om att allt inte utgår från världens mittpunkt. Sverige. Att vi inte är bäst i världen. Att det finns krusbär i andra länder än i Sverige.

Kan vi enas om att vi är allt mer beroende av vår omvärld och att den tiden är förbi när vi kunde sitta här uppe på toppen av världen och nöjt luta oss tillbaka i förvissningen om att vi är bäst i världen.

Kan vi enas om att vårt deltagande i internationella samarbeten och de beslut som fattas i samarbete mellan stater blir allt viktigare för vilka val vi kan göra.

Vi är medlemmar i EU. Mer och mer av våra liv påverkas av beslut som inte fattas i vår kommun, vår region eller i Stockholm. Vårt samhälle formas mer och mer av saker som beslutas i Bryssel. Kan vi därför enas om att EU-politiken är viktig. Kanske till och med viktigare än den nationella politiken. Detta supervalår är det kanske EU-valet den 25 maj som gör skäl för ordet super och inte ”det vanliga valet” i september.

Den 25 maj. Läs på. Påverka. Rösta. Den 25 maj.

Emma skriver om det undervärderade EU-valet i sin reaktion på dagens händelse i piratsfären. Vår partiledare är inte välkommen till partiledardebatten i SVT den 4 maj, bara tre veckor före EU-valet. Många har reagerat. Anna bloggar och videobloggar. ChristianLars-Erick och många fler bloggar också. Det skrivs brev till SVT och det samlas in namnunderskrifter.

SVT och Agendaredaktionen ändrade snabbt sin beskrivning från:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp inför riksdagsvalet i september och valet till Europaparlamentet den 25 maj. Fyra veckor före EU-valet kommer en av de politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda. (se skrämdump)

Till:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp när vi närmar oss de två valdagarna detta år. Liksom tidigare genomför Agenda en partiledardebatt sedan riksdagspartierna presenterat sina budgetförslag.

Vi lever i en representativ demokrati med fyra beslutsnivåer: EU-parlament, riksdag, landsting och kommun. Vi väljer representanter till dessa. En funktion hos valen är att ta ställning till om de som sitter i en beslutande församling har gjort sig förtjänta av att sitta kvar.

Det journalistiska uppdraget bygger på objektivitet och opartiskhet av en anledning. När vi tar del av en granskning eller en skildring som har journalistiska förtecken så ska vi veta att uppsåtet var att ge oss bästa möjliga information. Opartiskhet är en frågan om strävan.

Så vad är uppdraget? Det är att hjälpa oss att avgöra om våra representanter har gjort bra ifrån sig i kommun, landsting, riksdag och EU. Väljarna har rätt att få veta om de representanter de skickade till Bryssel skött uppdraget? SVT anser tydligen att en debatt anordnad mindre än en månad innan det kanske viktigaste av årets val, inte behöver svara på den frågan för att vara opartisk. De kan istället ägna sig åt den vanliga politiska teatern med kända ämnen och kända aktörer.

Men Sverige är inte världens navel. EU-politik är riktig politik. Den 4 maj kan svenska väljare lära sig mer om EU och om vad våra partier vill bedriva för politik där. 

Om SVT tar sitt ”public service”-uppdrag på allvar.

Eller som Josh utrycker saken ”Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året” .

 

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln

De politiska partierna får femtio kronor per svensk och år i olika former av partistöd. Alla skattebetalare ger alltså i snitt mer än femtio kronor i bidrag till de partier som kvalificerat sig för partistöd. Vi ger dessa pengar som en följd av demokratiska beslut och jag är övertygad om att i det är en i grunden bra sak. Partier som får stora delar av sin verksamhet betald av det allmänna gör att risken är mindre att politiken blir helt styrd av pengastarka aktörer som med stora bidrag till kandidater eller partier köper inflytande över de politiska församlingarna.

Men ett inbyggt problem med systemet är dess utlåsningseffekter. När de etablerade partierna under många år uppburit ett stort samhälleligt stöd och med hjälp av detta byggt upp starka organisationer och i vissa fall mycket starka ekonomier så blir det svårare för nya aktörer med nystartade svagare organisationer och sämre ekonomiska förutsättningar att etablera sig.

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln. Donera!

Jag skriver inte detta för att beklaga mig över orättvisor. Spelreglerna ser ut som de gör och om man som vi eller Feministiskt Initiativ vill ta sig in på arenan får man helt enkelt arbeta hårdare, tänka smartare eller ha bättre idéer.

Hur hårt vi än jobbar, hur smart vi än tänker och hur bra idéer vi än har så är det nästan omöjligt att bedriva politiskt opinionsbildande arbete utan pengar. Vi har sparat och gnetat i fyra år för att bygga upp en kampanjkassa. Vi fick ett välbehövligt tillskott genom det bidrag till särskilda informationsinsatser som vi och andra partier med plats i EU-parlamentet eller riksdagen fick dela på. Men vi har absolut inte tillräckligt med pengar för att göra allt vi vill och behöver.

Det är där du kommer in. Om du redan ger femti spänn till våra motståndare via skattsedeln, varför inte hosta upp en eller annan tia till åt oss för att jämna ut förutsättningarna en liten smula.

Vår insamling till valkampanjen öppnade för snart två veckor sen. Den har hittills dragit in ungefär 50 000 kronor. 110 gåvor på i snitt 440 kronor i skrivande stund. Det är tusen femtiolappar eller tiotusen femmor. Det blir snabbt pengar om många hjälps åt.

Och jag tycker inte du ska begränsa dig till att ge pengar om du är sympatisör. Ge ändå eller ge till något annat utmanarparti. Ge för att det vitaliserar demokratin med nya röster. Ge för att jämna ut spelplanen en liten smula.

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Alla behövs utom medborgaren”, apropå ett politiskt system som blivit allt mindre förankrat i folkdjupet. Politikerna anställer sig själva och varandra via partistödet i en alltmer professionaliserad funktion som ”de styrande”. Det vore beklämmande om det inte gick att visa att vi medborgare fortfarande behövs. Att politiken är vår möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Bara det kan väl vara värt några tior?

 

 

 

 

 

Vi är som oss

Har du tänkt på vilka vi du tillhör? Har du tänkt på hur du vet om du tillhör ett vi? Hur du vet om någon annan tillhör samma vi?

Att ingå i sociala sammanhang är något av det mest mänskliga vi kan tänka oss. Det är bland det första vi lär oss. En färdighet som följer oss livet ut. Den är osynlig, vi behöver inte tänka på att vi själva tar plats i en grupp, hur vi gör oss till en del av den, eller att vi är med och släpper in eller stänger ute folk ur den.

Gemenskap, Sven Hammarstedt

Vi upptas i en familj och gör oss plats i den. Vi hamnar i en dagisgrupp och en skolklass. Vi tilldelas eller väljer ett kön och en sexualitet. Vi är med och skapar ett kompisgäng. Vi blir till en del av en nation och en kultur. Vi uppfattas vara från någonstans på grund av språk och andra signaler. Vi söker oss till en subkultur och en identitet och uttrycker det genom vår smak med kläder eller andra medel.

Våra tillhörigheter görs ständigt aktuella i våra möten med andra människor. Vi väljer att säga vi om oss själva och andra som vi identifierar oss med. Vi värmlänningar, vi män, vi i klassen, vi på jobbet, vi borgerliga, vi skidåkare, vi kulturintresserade, vi nördar, vi fantasyläsare, vi, vi, vi … Vi svenskar.

Men vi är sällan medvetna om alla dessa små beslut och uttryck för tillhörighet. Att vi väljer inte bara vilka ”vi’n” vi själva anser oss tillhöra utan också vilka andra vi släpper in i dessa ”vi’n”. De gånger vi blir medvetna om det beror det på att det skaver, att det finns en konflikt om gruppens gränser. Någon som vill vara med och någon som vill utesluta. Ibland är det helt odramatiskt. Anna är för dålig på fotboll och får inte vara med, hon kanske blir lite ledsen, men hittar snart en annan hobby, ett annat ”vi”.

Andra gånger är det djupt problematiskt. När någon inte får tillhöra ett vi samtidigt som det är nödvändigt att rent faktiskt delta i en gemensam aktivitet med gruppen – som den mobbade i skolklassen eller på arbetsplatsen.

Hur gör vi när det uppstår en konflikt om vem som får vara med? Är det rätt att de med makt och status bestämmer vem som får vara med? Att sätta upp regler eller kriterier den som vill vara med måste leva upp till? Eller att de som var med i gruppen först har veto över vilka som släpps in? För vissa hårt avgränsade grupper så klart – ingen kan kräva att bli insläppt i en familjegemenskap eller en tajt vänkrets, men i de allra flesta gemenskaper är vi skyldiga våra medmänniskor att låta dem vara med. Det kan finnas normer i gruppen. Det kan finnas anledning att kräva av den som är med att de ställer upp på dessa. Det betyder inte att vi har rätt att säga du får inte vara med till någon som anser sig tillhöra gruppen.

”Vi är hårdrockare, men det är inte du.”
”Vi är skidåkare men det är inte du.”
”Vi är män, men det är inte du.”
”Vi är svenskar, men det är inte du.”

Det är nämligen jag som väljer vem jag är och ingen annan. Och om det ingår i min identitet att tillhöra ett visst vi – som man, som svensk, som piratpartist, då är det jag som väljer det och inte ni. När vi alla valt en gemenskap så kan vi sedan konstatera att detta är vi. Detta är det att vara svensk eller man eller piratpartist.

Vi är som oss.

Ett inlägg inspirerat av Mustafa Can och Richard ’Richie’ Olsson (varning FB-länk)