Tragiken är lika stor som aningslösheten

Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

  • Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
  • Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
  • Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
  • Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

  • FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
  • IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
  • Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Om att trycka på rätt knappar

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Innebörden av en Brasklapp

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Stopp Datalagringsdirektivet - Anonymous

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.