Vi är staten, du är vår bitch

Från tjuvlyssnat, huvudvärk kan komma plötsligt, ta en IPRED:

> Tre killar ~20 sitter och diskuterar den nya datalagringslagen utifrån en tidningsartikel. De två första är emot och den tredje för.
> Kille 1: Men tänk om fel person får reda på vem du ringt och vad du har messat.
> Kille 2: Eller att informationen säljs vidare…
> Kille 3: Vem skulle vilja ha info om mig? Bättre att massa brottslingar åker dit, va fan! Har ni nåt att dölja?
> De fortsätter att tjafsa. Plötsligt viskar kille 1 något till kille 2, varpå kille 2 håller fast kille 3, medan kille 1 tar hans mobil.
> Kille 1: Då ska vi läsa dina SMS högt för alla här på tåget.
> Kille 3 (fortfarande fasthållen): Men sluta nu!!
> Kille 1: ”Hej Älskling! Jag har fått klamydia, du måste testa dig”
> Kille 3: Jaja, ge mig min telefon, det räcker!
> Kille 2 Vi är staten, du är vår bitch.
> Kille 1 fortsätter att läsa SMS tills en tant säger till killarna att de ska sluta besvära sina medpassagerare varpå alla tre börjar skratta.

Kan problemen med FRAIPREDDATALAGRINGSACTA-skiten illustreras bättre eller mer pedagogiskt?

Jag hade verkligen velat vara en fluga på väggen när killarna körde den grejen.

Uppdatering: Fixat en seriestrip, kolla in den!

Det ultimata argumentet att rösta på piratpartiet

Så var det nu dags för datalagringsdirektivet att likt en zombie i en dålig skräckis sticka upp sin fula nuna ur underjorden. Låt mig gissa att datalagringsdirektivet är det lagförslag som får piratpartiets medlemsskara att spräcka tiotusenvallen. För vem skall man lita på?

ARRR!!!

Socialdemokraterna har sina egna jubelidioter som inte ser skogen för alla trän:

Själv anser Thomas Bodström att begreppet ”Bodströmsamhället” är smickrande:

–Jag vet inte hur många poliser och åklagare som har tackat mig för det här.

Sossarna får vi med andra ord räkna bort, de är trots allt källan till de senaste tokigheterna.

Folkpartiet och kristdemokraterna stödde sossarna ifråga om datalagringsdirektivet, så de kan vi också räkna bort. Rådde någon tvekan, så fick vi formbesked i FRA- och IPRED-frågorna.

Centerpartiet fortsätter att visa ”ryggrad”:

Den borgerliga alliansen är splittrad. Centerpartiet är, av integritetsskäl, motståndare till kravet på datalagring.

–Men Bodström har försatt oss i läget att det här måste genomföras. Vår utgångspunkt är miniminivån, sex månader, säger Johan Linander (c), rättspolitisk talesman.

De börjar nu få stolta traditioner i konsten att vika sig istället för att stå upp. Men integritet är lätt som en ideologisk teoretisk mental övning, det är först när det skall omsättas i praktik som agnarna skiljs från vetet — där har centern med all önskvärd tydlighet visat att ryggraden lämnas hemma i garderoben när man sätter sig i regering. De går med andra ord bort, fetbort!

Miljöpartiet och vänstern var båda stödpartier till den regering som drev frågan om teledatalagring, det vill säga den socialdemokratiska — deras lama protester innebar aldrig ens ett hot om att lämna regeringsställning för integritetens skull. Det har diskvalificerat dem i mina ögon, så de går också bort.

Med andra ord finns det inte ett enda riksdagsparti som visat en kombination av goda principer och principfasthet i frågor om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet sett över de två senaste mandatperioderna. Inget av dem är med andra ord alternativ om man anser att dessa frågor kräver mer än läpparnas bekännelse. Ungdomsförbunden är en annan sak, men det är inte dem man röstar på.

Oj, jag glömde nämna moderaterna! Partiet som anser regeringsduglighet rimmar på piska. Partiet som kört över sin egen justitieminister i frågor där hon värnat integriteten. En justitieminister som tyvärr inte tycks vara speciellt konsekvent i sin syn på vad integritet innebär. För min del finns det bara tre uttalade moderater i den offentliga debatten utanför MUF som jag fortfarande respekterar: Karl Sigfrid som blev kuschad i FRA-frågan, Mary Jensen som fattar frågorna men tyvärr inte ingår i riksdag eller EU-parlament och Cristofer Fjellner för hans arbete med ACTA.

Men tre personer räcker inte för att friskriva moderaterna från ett och ett halvt år av den mest integritetsfientliga hållning ett parti visat, där de tidigare var den svenska politikens tydligaste röst mot kränkningar av den enskilda människan. De har blivit kappvändare och politruker. Talking is easy.

Så med mindre än att du tror att allt ont beror på invandringen, så finns inte så många alternativ. Invandrarhatarna är väl för övrigt inte heller kända för sin integritetspolitik direkt…

Själv ser jag bara ett enda alternativ, det jag själv skulle vilja kalla privatpartiet, men som har det lite putslustiga namnet Piratpartiet. Tro för all del inte att partiet bara handlar om att vi skall få ladda ner gratis, det handlar om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet.

Det är dags att släppa sargen och komma med i matchen, var med och välj in Piratpartiet i EU och i riksdagen — de behövs för att vända trenden och återupprätta den personliga integriteten som en bärande princip för en frisk demokratisk rättsstat.

Datalagringsdirektivet är på många sätt det ultimata skälet att rösta på Piratpartiet.

När det är grannens barn som drabbas…

Niklas Strömstedt har fått ta emot mycket skit de senaste dagarna. Det i sig är inget att förvånas över, även om tonen i en och annan kommentar är väldigt frän och obehaglig. Må så vara, det är en fråga som engagerar och gör folk förbannade, vilket i sig rimmar illa med idén att alla bara är ute efter gratis lunch.

Men i ett inlägg, så kom en kommentar med en väldigt vass udd, som ändå var både vänlig och saklig:

> Det kan inte vara rätt väg att skärpa lagstiftningen. Det är inte en långvarig lösning. Det enda som kan minska fildelning är en attitydförändring. Rädsla kommer vi ingenstans med, och jag tror ingen, inte ens de som skrev under den där fåniga debattartikeln kommer känna sig speciellt lyckade när grannens dotter blir kallad till tingsrätten för att hon drog hem Strömstedts musik till en förfest.

Inklistrat från

Jag tror varken Stefan Sauk, Eva Dahlgren eller Niklas skulle känna sig det minsta lyckade den dag verkligheten kommer så obehagligt nära. När det inte längre är några fiktiva 1-2000 förhärdade kriminella uppladdare, utan grannens dotter, den ensamstående väninnans son, eller teaterskådisen man brukar gå ut och fika med.

Den dagen ställs saker i ett perspektiv, där man plötsligt blir skriven på näsan hur absurt lagen kan falla ut. Vad betyder några låtar som man medvetet eller omedvetet låtit passera ens IP? Är det värt 20000, 100000 eller kanske mer? Skall man konfiskera någons bil för att de blivit tagna för fortkörning? Om man licensstrejkar, skall då Radiotjänst ha rätt att kräva ut ersättningar och skadestånd på tiotusentals, eller kanske hundratusentals kronor? Med vilken rätt kvaddar man ett liv, när någon gjort sig skyldig till ett ”brott” som var tillåtet så sent som 2006.

Det är dags att komma ner från de höga hästarna och ta sig en funderare på vad ni egentligen är beredda att sälja ut på de föråldrade affärsidéernas altare. Tror ni verkligen inte att det finns alternativ? Eller är det bara att de enda som pratar är era skivbolagskontakter, förläggare och producenter? Med sådana vänner, så behöver ni inte fler fiender.