Vi skickar räkningen

En liten egenhet med kinesisk rättskipning, förutom att chansen att överleva delar av den är begränsad, är att räkningen för kulan som sätts i din nacke skickas till dina efterlevande.

Vi behöver verkligen inte ta ett enda steg in på den vägen. Vi behöver verkligen inte kapitulera inför en sådan föraktfull syn på våra egna medborgare. Vill samhället utreda eller straffa, så är det samhällets sak att stå för fiolerna.

Det finns faktiskt något oerhört osmakligt i att du skall betala för de tvångsåtgärder du utsätts för. Dels principiellt när du skall bekosta bevisningen mot dig själv. Dels praktiskt när till exempel det DNA-test som Mikael Viborg utsattes för skulle kunna dimpa ner som en otrevlig ”present” i brevlådan.

För att visa orimligheten i hela resonemanget kan man dra det till sin spets: Varför inte i samma anda låta alla som inte direkt erkänner brott betala varenda krona deras nekande medför i merkostnad?

När du då sitter där oskyldig i förhör, skall du då vara tvungen att kalkylera i om det är mer fördelaktigt att erkänna ett brott du inte begått och slippa merkostnaderna, eller framhärda och riskera astronomiska skulder? Redan i dag får du faktiskt betala kostnaderna för försvarare och prover om du blir dömd. Det man skulle kunnat önska var en justering åt andra hållet, så att pengar inte blir en fråga överhuvudtaget i förmågan eller viljan att försvara sig. Redan som det är är systemet lite solkigt.

Kafka
hade inte heller så roligt...

Den senaste tiden tycks justitieministern faktiskt på allvar försöka slå rekord i dumhetens konst. Rätten till domstolsprövning ifrågasätts och i nästa moment rätten till överprövning. Tilltalades eller vittnens närvaro anses inte längre nödvändig i domstol. Föräldrars och barns rätt sätts på undantag i provtagning och nu skall provkostnader betalas av den som accepterar straffföreläggande.

Det är inte utan att min första reaktion är att undra om justitieministern är helt klar i knoppen? Hur som helst tycks svensk justitiepolitik vara på dekis i en sörja av mental lättja, rörighet och förhastade förslag. Det är justitieministerns förbannade uppgift att vara den sura kärringen som säger ”NEJ!” när förslag inte ligger i linje med de centrala rättsliga idealen. Reptilhjärnan och populismen checkas in i receptionen.

Jag skulle vilja se lite mer mental skärpa och lite mer urskiljbara principer från någon som sagt ja till att ikläda sig ansvaret att garantera vårt rättssamhälle.

2006 trodde jag på allvar att ingenting kunde vara värre än  Thomas Bodström, men nu är jag inte längre säker på vad som är värst — en omgång till med mannen som gav upphov till ett begrepp, eller en omgång till med färgglada kuvert, tittförbud, kissprov och allmän nedmontering av rättsprocessen?

Hur kan någon överhuvudtaget fundera över att rösta på ett alternativ som innebar att någon av dessa får kontrollen över justitiedepartementet? Rösta för helsike in Piratpartiet i riksdagen innan idioterna monterar ner våra rättigheter fullständigt! Annars kanske nästa räkning dimper ner i din egen brevlåda.

Plockgodis för övervakningsivrare?

Skulle jag ha varit i närheten av Stockholm, så skulle jag gått på demonstration idag 15/7 klockan 17.00. Jag, som innan jag blev medlem i Piratpartiet inte varit på demonstration på gott och väl över tjugo år.

Problemet den här gången är det så kallade Stockholmsprogrammet, eller som Oscar Swartz noterar:

> Eftersom jag grundade internetoperatören Bahnhof en gång i tiden slås jag av följande mening:
> ”en aktiv politik för internationellt samarbete nödvändig för att man ska kunna införa mekanismer för indragning av kriminella internetleverantörers IP-adresser och underlätta en snabb nerstängning av webbplatser utanför Europa”
> Uppriktigt sagt har jag aldrig tidigare hört glunkas om någonting i den riktningen – och jag har följt de här frågorna länge. Vad menar man med ”kriminella internetleverantörer”? Det finns ju direktiv och lagar som är till för att skydda operatörer från ansvar för vad deras kunder håller på med, just för att vi inte på enkelt vis skall hindra fri kommunikation och yttrandefrihet.

Se också den debatt som var i TV4 med Billström, Ask och Engström. Notera hur knark, trafficking och barnporr som vanligt spelas ut som debattdödare…

Barnpornografi är naturligtvis hemskt, men ett långt mindre problem än Ask med flera vill göra gällande. Några femtonhundra sajter finns helt enkelt inte, det är vad britterna skulle kalla en red herring. Det är dock en väldigt populistisk röd strömming, eftersom det är svårt att ens kritisera det utan att någon dumsnut får för sig att man är apologetiskt inställd till folk som utnyttjar barn sexuellt. Samma sak gäller knarkfrågan, där få debattörer rakt ut skulle våga säga att de skiter i om knark är illegalt eller inte — eller till och med tycker att det i frihetens namn borde vara upp till var och en.

Jag skulle uppskatta om för en gångs skull debatten var renhårig, jag är hjärtligt trött på nyspråk. Det är tydligt att politikerna av idag inte förstår att det finns en gräns för när trygghetsivern blir den värsta terroristen mot det demokratiska samhället, när politikerna måste sluta agera knarklangare för trygghetsnarkomaner. De skulle gott kunna behöva en avgiftningskur själva med för den delen. Expressen skriver i sin ledare:

> Men att döma av informationen som hittills har framkommit kommer Stockholmsprogrammet att bli en milstolpe på vägen mot ett mer repressivt Storebrors-EU.
Hoten mot det öppna europeiska samhället i form av terrorism och organiserad brottslighet är reella. Men hur mycket av öppenheten kan man offra i öppenhetens namn?

Och:
> Ask säger visserligen att det är viktigt att hitta balansen mellan brottsbekämpning och individens integritet. Men det kan man knappast göra utan att diskutera förslagen. Regeringen och justitieministern måste bemöta kritiken. Motiverar hotbilden verkligen en massivt utökad övervakning? Vilka kontrollmekanismer förhindrar att det gigantiska systemet inte missbrukas?
> Ska man införa en paneuropeisk övervakningsregim bör man åtminstone diskutera saken med dem som ska övervakas. Beatrice Ask, tala med oss!

Det som stör mig mest är det gamla vanliga. Eller som HAX uttrycker det:

> -Vi vill ha insyn i processen precis som vi har insyn i riksdagen. Om det här hade skötts som i riksdagen hade vi kunnat diskutera allting i lugnare former från början. Men nu har man valt att anamma EU:s hemlighetsmakeri. Då blir det en brottningsmatch om vad som står i programmet och vad som inte står där.

För det står väldigt lite i programmet som är mer än tidstypiskt problematiskt. Det som däremot är mer oroande är den så kallade framtidsgruppens rapport. För det är ur den gottepåsen som lördagsgodiset troligen kommer hämtas.

Men det förstås, redan det som står är i vissa stycken fasaväckande:

> På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.

Överhuvudtaget är programmet en del av ett politiskt paradigmskifte som är klart oroande:

> Statewatch följer särskilt Stockholmsprogrammet här. De skrev följande när de presenterade en av sina rapporter.
>
> the EU has substituted the concept that data relating to EU citizens should in principle be kept private from state agencies, in favour of the principle that the state should have access to every detail about our private lives. In this scenario, data protection and judicial scrutiny of police surveillance are perceived by the EU as “obstacles” to efficient law enforcement cooperation. The Statewatch report calls for a “meaningful and wide-ranging debate” before it is “too late” for privacy and civil liberties.

Eller så är det inte ett paradigmskifte lika mycket som ett skifte i möjligheter:

> Många ställer sig frågan varför övervakningsstaten tycks skena, just nu.
>
> Det enkla svaret är att kontroll och övervakning ligger i politikens natur. Och att det är först nu politikerna och byråkraterna har fått de verktyg de behöver för att i stor skala och till ett lågt pris kunna hålla ett öga på oss medborgare.

Något av det mest insiktfulla jag läst är Anders Mildners artikel i SvD — ”Övervakningshetsen hotar pressfriheten”:

> Ur ett globalt perspektiv har inte mycket förändrats. Endast 18 procent av världens invånare lever idag i länder med pressfrihet.
>
> Man kan ju tycka att det i en sådan situation borde falla ett särskilt ansvar på oss som utgör den fria minoriteten.
>
> Problemet är att vi just nu håller på att kasta bort både den frihet som det tagit generationers slit att förverkliga – och vår möjlighet att bli tagna på allvar när vi vill kritisera de regimer som förföljer sina medborgare för deras åsikters skull.
>
> För samtidigt som pressfriheten minskar för varje år runtom i världen, ökar den politiska viljan här hemma att övervaka, censurera och kontrollera vår kommunikation. I dag träffas EU:s justitieministrar för att diskutera det så kallade Stockholmsprogrammet.

Med slutklämmen:

> Det största hotet mot all makt är fortfarande samma som det alltid har varit: vanliga människor med en möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter, fritt sprida information och fritt sluta sig samman i grupperingar efter eget huvud. Med ett tillbakablickande perspektiv borde vi därför inte förvånas över de val dagens makthavare nu gör.
>
> Men det kan vara väl värt att tänka på att historien också lär oss en annan sak: att de som slår ner på människors frihet i slutändan alltid kommer att betraktas som de skurkar de faktiskt är.

Alla inblandade in Stockholmsprogrammet är inte demokrater. Jag vet att det inte är så nyanserat, men jag kan inte med bästa vilja i världen uttrycka det på något annat sätt. De kan mycket väl vara för ett system där ett framröstat parlament styr den nationella agendan, men det gör dem inte till demokrater. I demokratin, som jag tolkar ordet, ingår begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet. Där ingår rätten till privatliv, där man inte blir kartlagd eller övervakad utan konkret brottsmisstanke. Där ingår rätten till ett rättssäkert hanläggande av sådana brottsmisstankar; rätten att inte bli dömd i sin frånvaro; rätten att försvara sig mot anklagelser; rätten till oskuldspresumtion. Där ingår rätten att inte få alla sina livsval överprövade av samhället. Där ingår rätten att inte bara yttra sig, men att kunna göra det anonymt. Där ingår rätten att fritt kunna ta del av information.

Det är både en och annan så kallad demokrat som inte riktigt tycks ha förstått detta. Alla ser inte var deras egen makt bör ta slut.

Jag rastar nu min påse.

Bodström bloggar på

För några dagar sedan recenserade jag Tomas Bodströms blogg Bodströmsamhället.

Idag skriver Bodström om illegal nedladdning. Han reagerar på gårdagens partiledaredebatt i Agenda.

>Jag vet inte vilket som är värst – människor som ljuger eller som inte står för vad de har gjort.
>
>I gårdagens partiledardebatt i programmet Agenda lyckades i alla fall Maud Olofsson med båda sakerna i samma andetag, när hon skyllde lagen om nedladdning helt på mig.

Detta är väl gott och väl. Men han avslutar modigt.

>Själv är jag för upphovsrätten och mot illegal nedladdning. Däremot kan jag ibland bli trött på alla privata aktörer, som bara ropar på polis och straff i stället för att komma med bättre alternativ.
>
>Jag har fått mycket kritik för mina åsikt i frågan, men kommer inte att börja hyckla eller skylla ifrån mig för det.
>
>Och när vi nu redan är inne i frågan om nedladdningen, så är det väl lika bra att släppa frågan fri.
>
>Shoot!

Snyggt att uppmana folk att ta debatten med honom där direkt. Nu väntar jag bara på att han själv med liv och lust deltar i debatten i kommentarsfältet. Jag tror Bodström är på rätt väg.

Fast att jag tar upp detta beror egentligen på något helt annat. En fantastisk sammanfattning av hela IPRED-frågeställningen av Crackity bland kommentarerna. Den är värd att publicera i sin helhet här:

> 1: Immateriella rättigheter handlar om att kontrollera information.
>
>Pusselbit 2: Vi lever i ett modern informationssamhälle, som karaktäriseras av just det faktum att vi har enorma mängder information som sprids fritt genom en mångfald av olika tekniska kanaler.
>
>Slutsats: De immateriella rättigheterna står i konflikt med det moderna informationssamhället.
>
>Lösning 1: Återgå till en tidigare teknisk utvecklingsnivå.
>
>Lösning 2: Övervaka all information, för att kontrollera att ingen otillåten information sprids.
>
>Lösning 3: Reformera de immateriella rättigheterna, främst upphovsrätten, så att de ej längre står i konflikt med det moderna informationssamhället.
>
>Lösning 1 är omöjligt. Tekniken är här och människor har tagit den till sig. De kommer inte att ge upp Internet, mobiltelefoner och laptops etc. o.s.v. bara för att lagstiftarna gör det olagligt.
>
>Lösning 2: Innebär i praktiken att man förlorar grundläggande demokratiska fundament som meddelarfrihet, källskydd och möjligheten att vara anonym, samt i förlägningen yttrandefrihet och möjligheten till fri opinionsbildning, samt grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till ett privatliv.
>
>Lösning 3: Helt utan alla positiva effekter som skulle följa denna lösning, vilket jag inte tänker gå in närmare på just här och nu, är detta den enda rimliga lösningen, jämfört med de andra.

Så då vet ni!