Tankefel om tankefel

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges RadioAftonbladetSvenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

 

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

När ungarnas favvotjänst begår seppuku…

Hur skall jag förklara för mina barn att deras favorittjänst tycks besatt av att begå rituellt självmord? Den frågan har jag brottats med några dagar nu, senast idag var min åttaåring förtvivlad när han läste över axeln på mig att Spotify kommer dö…

För egen del har jag ett slags hatkärleksförhållande till Spotify. Som teknisk lösning är den briljant, åtminstone för mig som windowsanvändare (jo, jag är en av syndarna), men den tycks funka lika klockrent på Mac och telefon. Hur det är i *nix vet jag inte, men misstänker att det är lite si och så. Det som står mot min beundran för själva idén är dels att man vänt upp ändan för att få en kall strumpa gröt uppkörd av de stora bolagen, hur skall man annars tolka att de fick absurt rabatterade andelar i bolaget? Eller för den delen: hur skall man tolka att det inte från Spotifys sida ställs några krav på hur stor del av den ersättning som betalas som skall gå till upphovsmännen? Dels består min skepsis av att var och varannan artist tycks representerade av ”best of”-album, snarare än någon mer komplett diskografi. ”Best of” har en tendens att inte vara de låtar jag söker efter, utan bara de som spelades på radion.

Artistekonomi i upphovsrättssamhället...Visst jag svär dessutom varje gång reklamen vrålar i högtalaren, inte så mycket för att den finns där, utan för att den precis som TV-reklamen är askomprimerad och överstyrd så att man får skrämselhicka och riskerar spräcka trumhinnorna. Att skaffa ett premiumkonto på en tjänst där hälften av låtarna saknas helt, och hälften av de kvarvarande är otillgängliga av en eller annan anledning har liksom inte känts aktuellt det heller. Framför allt känns det rätt B att slänga en hundring per månad på en tjänst som skapar så mycket frustration.

Kanske blir jag nu tvungen, för skivor köper vi inte längre – skulle aldrig komma på tanken – så Spotify är barnens sätt att få tillgång till den musik de gillar (och som av någon automagisk anledning alltid tycks tillgänglig). Själv skulle jag gott kunna trava vidare till alternativen, men ungarna är inte lika ”indie” som jag är.

Nåja, det lär bli en rätt kort historia av betald tjänst, för chansen att Spotify skall överleva som annat än en ren marginalföreteelse gick just ner med ett antal tiopotenser. En sådan tjänst är beroende av volym och den volymen får man genom att erbjuda tjänsten gratis. Det är först när man har volymen och erbjuder ett betalt mervärde som man har möjlighet att få några större mängder betalande prenumeranter.

Det säger egentligen sig självt. Eftersom musik är ett så socialt fenomen, så har spotify-länkar, spellistor mm bidragit till tjänstens popularitet på ett sätt som nästan inte går att överskatta. En bred användarbas innebär också ett brett rekryteringsunderlag för den betalda tjänsten. En liten användarbas å andra sidan tar bort en hel del av den sociala aspekten samtidigt som rekrytering till betaltjänsten skall ske med mycket mindre underlag.

Jag har liksom många andra känslan av att Spotifygänget vet allt det här och mer eller mindre släpats sparkande och skrikande till schavotten. De har hört klingan till giljotinen slipas och hissas upp, men kan inte göra så mycket åt saken med händerna bakbundna och stora starka vakter som är beredda att bära dem om det krävs. Det luktar skivbolag lång väg om hela prylen, bolag som inte är nöjda med det de får betalt för varje spelad låt och som därför ser fler betalande prenumeranter som enda alternativ. Bolag som dessutom de senaste femton åren om och om igen bevisat de misstankar om savantism som många av oss hade. Det vill säga att de är överbegåvade på en enda sak: att blåsa artister och musikälskare på en marknad där de fullständigt kontrollerar distributionsledet. Konsten att omsätta potentiella kunder med friheten att ge dem fingret till villiga betalande kunder är de däremot inte fullt lika skickliga på — to say the least.

Jag fattig syndig människa kanske av ren lättja kommer vara en av dem som öser den sjunkande båten trots att jag vet att det är lönlöst. Sen får jag hitta ett annat alternativ till hur ungarna skall få sina muzakbehov tillfredsställda. Det bär mig emot, särskilt med tanke på de fullkomligt larviga summor som kommer artisterna till del i vårt kära upphovsrättssamhälle i förhållande till hur mycket som trillar ner i bolagens portmonnä (kolla bilden får ni se, den hittade jag hos Johanna).

Vi kommer att betala för det. Som fan!

Daniel Sjöholm, chefredaktör och grundare av M3, Sveriges största pryltidning med fingrarna på pulsen på 80.000 konsumenter (av typen homo digitalis får vi anta) sammanfattar hela fildelningsdebatten med en slagkraftig fras:

>Ge oss det vi vill ha och vi kommer att betala för det. Som fan.

Precis så! Om någon bara vore intresserad av det så har jag en vidöppen plånbok för alla former av oskadat digitalt mediainnehåll här.