Kränkt, kränktare, kränktast

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

 

Får man plåta någon som är pissefull?
Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Beatrice Ask och det öppna samhället

Vi brukar skälla på Beatrice Ask i den här bloggen titt som tätt. Men nu tänkte jag ge henne lite beröm.

I mitt Facebookflöde under förra helgen såg jag gång på gång följande citat:

Jag hör Beatrice Ask på Godmorgon Sverige förklara att det som behövs nu är en diskussion om mer övervakning på nätet och hårdare straff. Och plötsligt förstår jag att det måste varit Ask som Reinfeldt menade när han varnade för att extremister kan utnyttja situationen. — Jenny Lindahl Persson

Jag spred det inte vidare själv, eftersom jag tyckte det lät lite väl otroligt till och med för vår justitieminister. Jag ville kolla källan först och se om jag höll med om Jenny Lindahl Perssons beskrivning. Nu har jag tittat  igenom Gomorron Sveriges intervju med Beatrice Ask den 24 juni och kan inte med bästa vilja i världen höra henne uttrycka något sådant. Lite tråkigt för Beatrice Ask att en stor mängd människor har skickat vidare ett missvisande refererat av hennes intervju, men det är väl sånt som händer.

För säkerhets skull tittar jag också på intervjun med justitieministern i TV4s nyhetsmorgon. Det kan ju ha skett en sammanblandning av tevekanalerna, tänker jag. Det visar sig vara värt besväret, för i TV4 säger Beatrice Ask en hel del både tänkvärt och hoppingivande:

”Det handlar ju om att slå vakt om demokratin och att uppmuntra öppenheten den öppna diskussionen och debatten …”

Hon ansluter som ni ser till Jens Stoltenberg och andras tanke att svaret på terror i första hand måste vara mer öppenhet, mer demokrati och mer humanitet. Beatrice Ask stannar länge vid temat att det är mer samtal som behövs i en sådan här stund:

”Vi behöver prata med varandra. Vi behöver söka svaren tillsammans. (…) Det är ju viktigt därför att i ett stängdare samhälle där finns ju ingen möjlighet att hitta den här typen av individer heller. Så öppenheten och rättssäkerhet och balans när gäller hur man skyddar integritet är otroligt viktigt för att faktiskt nå fram.”

Men när samtalet kommer in på det politiska samtalet mellan ungdomar och mer specifikt om vikten av att släppa in det politiska samtalet i skolorna inser man att justitieministern kanske är efter sin tid:

”Var ska ungdomarna annars få svaret. På nätet är dom ensamma. Där utnyttjas dom också av extrema krafter.”

Samtal och öppenhet är viktigt och bra, men inte på nätet alltså. På nätet finns i Beatrice Asks föreställningsvärld ensamhet och risker. Jag önskar att det fanns tid i justitieministerns pressade schema för att delta i samtalet på nätet, för att upptäcka att nätet innehåller både de goda och onda sidorna hos människor, att nätet är en spegel av människan och det samhälle vi lever i.

Nätet är på gott och ont ännu öppnare och mer demokratiskt än alternativa arenor för samtal. På nätet kan man inte stänga ute vissa åsiktsriktningar eller grupper på det sätt som till exempel görs när det ska diskuteras politik på landets skolor. På nätet under anonymitet vågar människor som är rädda för repressalier tala om och hämta information kring ämnen som är känsliga. Ungdomar talar om sex, sexuella minoriteter hittar likasinnade och människor som fastnat i extremism kan hitta en väg tillbaka.

Visst finns avarter som osunda miljöer, hatiskt språkbruk och extremism. Konstigt vore det väl annars. Men det är något vi har ett gemensamt ansvar för. Vi kan kämpa emot – inte genom förbud, utan dels genom att föregå med gott exempel och dels genom att låta bli att ge bränsle åt hatarna.

Ett fritt och öppet nät

Mycket av det ovan sagda gäller naturligtvis bara på ett fritt och öppet internet. Om internet blir föremål för övervakning och filtrering, så förlorar det mycket av sitt värde. Om vi inte kan vara säkra på att vi får vara anonyma, om vi inte är säkra på att det vi säger inte blir uppsnappat av andra än de vi tänkt oss, så blir vi försiktigare.

Jag vet människor som tidigare ägnade sin fritid åt att söka efter och anmäla webbplatser med barnpornografi. Det fortsätter man knappast med när det har blivit olagligt att titta på barnpornografi och man vet att trafiken är övervakad. I länder där datalagringsdirektivet är infört och myndigheterna kan få tillgång till alla elektronisk trafik har människor slutat ha kontakt med t ex terapeuter på elektronisk väg. I länder med omfattande övervakning och filtrering av internet som Kina eller Iran, begränsas oppositionellas möjligheter att samla sig och bilda opinion. Exemplen är många.

Bara den senaste veckan har jag sett två nyheter som visar hur de senaste årens utbyggnad av övervakningssamhället gått snett:

  • Förändringarna i barnpornografilagstiftningen som nu har drygt ett år på nacken har inte lett till ett enda åtal. Polisen själva säger att de inte lägger några resurser på att leta efter personer som endast tittar efter barnporr. Vi har alltså en lag som gör det svårare att se gränsen mellan lagligt och olagligt, en lag som gör att alla bilder på människor under 18-år som kan ge upphov till sexuella associationer kan vara olagliga. Men polisen säger att de inte har resurser att tillämpa lagen och sakkunniga på justitiedepartementet säger att det inte handlar om ­huruvida polisen kan beivra brottet.
  • Regeringen har beslutat att polisen ska få se bilder från kamerorna som registrerar bilister i Stockholm för trängselskattens räkning med anledning av en polisutredning om ett rån. Bilderna kommer från kameror som, när de sattes upp runt om i Stockholm, inte skulle användas till något annat syfte än indrivning av trängselskatt. På transportstyrelsens hemsida står det: ”De sekretessbelagda uppgifterna lämnas bara ut till fordonsägaren och kan, efter en särskild begäran, skickas per post till fordonsägarens folkbokföringsadress.”

Det går att ge mycket fler exempel både på lagar och övervakningssystem som antingen inte fyller sitt syfte eller ger upphov till ändamålsglidning. Detta var bara den senaste veckan.

Vi vet fortfarande inte vad FRA-lagen lett till i det här avseendet. Hur används den? Finns den översyn som utlovats? Ger FRA andra (t ex polisen) tillgång till spaningsinformation? Frågorna är många. Vi är några som väntar på svar. Under tiden har Ung Pirats driftige ordförande Gustav Nipe tagit saken i egna händer.

Jag hoppas att vi snart har en justitieminister som förstår att internet är en del av det öppna samhälle och det fria samtal som är vårt bästa försvar mot extremism. Och som inser att den nivå av övervakning och filtrering som skulle behövas för att vara ett riktigt skydd mot världens ondska skulle innebära att man kastat ut barnet med badvattnet.

Markus Uvell, VD på Timbro, sammanfattade det bra i en artikel på Newsmill häromdagen.

Massakern betyder vidare INTE att vi behöver överge våra principer om frihet på Internet och respekt för personlig integritet. Det är förstås lätt att säga att personer med åsikter som Utöya-mördarens borde övervakas bättre, att deras möjligheter att kommunicera med andra olämpliga personer borde begränsas etc.
Men sanningen är att fruktansvärda saker kommer att fortsätta inträffa då och då, så länge vi inte lever i ett totalitärt system där alla övervakas in i minsta detalj. Vi kan och måste minska risken att det händer. Men tanken att ökad kontroll av medborgarna helt kan skydda oss från ideologiskt eller religiöst motiverade vansinnesdåd är orealistisk och skulle dessutom innebära att vi i praktiken förverkligar det antidemokratiska samhälle våldsmännen strävar efter.

Det är glädjande att en så framträdande borgerlig opinionsbildare på ett så tydligt sätt försvarar friheten på Internet och respekt för personlig integritet.

Fel svar kostar 150 miljoner?

För någon vecka sedan påstod Beatrice Ask att det skulle kosta oss 100 miljoner i böter att inte införa datalagringsdirektivet. I radion idag var den siffran uppe i 150 miljoner… Det börjar nästan lukta tysk 20-talsinflation om det hela.

Vad Askan däremot inte sa i programmet är att införandet av samma direktiv uppskattas kosta 700 miljoner eller mer. En böter på 150 miljoner är med andra ord en rabatt på dryga halvmiljarden under det närmaste året — rena vinsten således. Dessutom är det inte alls säkert, eller ens troligt, att EU sätter en så hög böter.

Men för att vara ännu elakare mot Beatrice ordbajserier, så har eventuella böter inte alls med beslutet på Onsdag att göra. Det är nämligen så att det redan gått ett år sedan vi fälldes förra gången, vilket innebär att vi kan bli stämda igen oavsett om vi beslutar att införa datalagringsdirektivet på Onsdag. Då blir priset både de 700 mille det kostar att införa och de 150 mille Bea påstår att vi får betala i böter…

Naturligtvis handlar det inte om något annat än blå dunster och rökmoln, för 150 miljoner är inte ett skäl att stressa på och fatta ett hastigt politiskt beslut som har så långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Bestämmer vi oss för att vi inte tänker införa datalagringsdirektivet, så har vi faktiskt råd att betala böterna, de är en piss i den berömda oceanen i jämförelse med en hel räcka andra kostnader vi betalar utan att blinka. Men frihet är kanske det enda som inte får kosta något, eller?

Faktum kvarstår. Vi skall inte fatta ett hastigt beslut i en fråga som skapat sådan debatt och där det framförts så mycken kritik, både här hemma och internationellt. EU kommer med en utvärdering, vilken lär svida rätt elakt.

Har vi väntat så här länge har vi faktiskt råd att vänta lite till. Annars blir vi som tokfan som lamt ser på hur boskapen rymmer och sedan springer för livet för att stänga spiltan när skadan redan är skedd.

Gör något konstruktivt istället och ifrågasätt datalagringsdirektivet på EU-nivå. Det är inte nödvändigt, utan en del av ett samhällsbygge som går stick i stäv med de demokratiska idealen om frihet och integritet.

Och alla ni riksdagsmän och kvinnor. Tryck för helvete på knappen för att bordlägga frågan på Onsdag!