Messerschmidtar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Det ingår nästan i definitionen på politiskt bloggare, att det ingår drag av besserwisser i personligheten. Med det menas inte att personen till vardags är speciellt von oben – eller nödvändigtvis alltid måste ha rätt – utan bara att man tycker mycket, tycker starkt, anser sig ha kapacitet att bedöma fakta och sammanhang och inte är feg att uttrycka det man tycker.

Det betyder inte att man inte har ett ansvar för att försöka hålla någon slags ödmjukhet levande inom sig. För mig är det viktigaste uttrycket för denna insikten att andra människor har andra erfarenheter som leder till en annan syn på verkligheten. Det får mig till exempel att rygga från ideologiers påståenden om att äga sanningen, den enda och odelbara. Det gör att jag kan uppskatta personligheter med så olika världsbild som Johan Norberg och Anders Svensson. Jag håller inte med om allt, men jag kan läsa båda med behållning.

Piratpartiet har på sistone tillskrivits ett antal egenskaper, långt ifrån alltid smickrande. Några har korn av sanning i sig, medan andra är floskler, gallimatias och uttryck för rena härskartekniker. Folk som i andra sammanhang visar briljans, blir som skogstokiga när det handlar om piratpartiet, piratkopiering och upphovsrätt.

Likväl, så är inte alla piratpartister stöpta i samma form, och jag upplever att vissa av mina partikamrater använder väldigt svepande formuleringar och ibland saknar nyans. Vissa verkar dessutom tro att ångvälten är en bättre princip för debatt än frågeställningen. Det finns plats för dem också, men de får inte vara de enda som förknippas med partiet.

Tyvärr är det lätt att det blir kompromisslöst när motståndarsidans företrädare, med få undantag, ägnar sig åt att skrika tjuv med så hög röst att skriken nästan blir hesa. Skyttegravarna grävs och reviren pinkas in. Några påpekar att diskussionen knappast blir konstruktiv, och att piratpartiet börjar bli så dominant att underdogattityden mer och mer kan komma att framstå som arrogans. Jag tror vi är mogna nog att hantera det problemet, men jag kan ha fel.

En stor del av grundproblemet, är att ingen velat lyssna förrän vi utgör ett verkligt hot mot den etablerade makten — och då beskylls vi för arrogans. Jag kommer att tänka på den gamla ramsan:

> First they ignore you,
>
> then they ridicule you,
>
> then they fight you,
>
> then you win.

Den dag vi sitter i en vågmästarroll och våra frågor inte längre kan nonchaleras, då kommer den etablerade makten vara tvungen att lyssna. Det handlar verkligen inte om fildelning, det handlar om demokrati i och med att det handlar om integritet, rättssäkerhet och att inte gå in i framtiden med rumpan först.

Symmetri i politiken?

Veckans citat står nog Göran Petterson — ”någons” ledamot i riksdagen för:

> Jag har under sommaren tagit del av en stor mängd kommentarer från personer negativa till lagen. Även detta har varit värdefullt då det gett mig en god uppfattning om hur de ledande motståndarna resonerar. Sommarens diskussioner har gjort att min bild av debattläget börjar bli rätt tydlig. Det framgår allt klarare att de mest högljudda motståndarna till mycket stor del består av individer med ett kraftigt asymmetriskt politiskt intresse. För många av dem är det inte frågan om att finna en rimlig balans mellan rikets säkerhet och skyddet av den personliga integriteten. Det finns enligt dem ingenting som kan rättfärdiga något som helst intrång i den personliga integriteten. Skrapar man lite på ytan så torde man finna att flertalet av dessa debattörer även har svårighet med andra statliga ”intrång” på deras frihet. Det torde finnas en mycket stark korrelation mellan motstånd mot FRA-lagen och motstånd mot personnummer, skyldighet för banker och arbetsgivare att lämna kontrolluppgifter skattemyndigheterna samt skyldigheten att uppge bostadsadress till myndigheterna.

Så om man skrapar på ytan och upptäcker att motdebattören är allmänt kritisk till statens kontroll av individen, då är motståndarens politiska intresse ”asymmetriskt”?

Ve oss om vi skulle våga kritisera dessa fenomen. Då kan vi avfärdas med det enkla bortviftandet av hela vårt samlade åsiktspaket som varande ”asymmetriskt”.

Men vad säger det egentligen om Göran själv? Inget gott är jag rädd.

Jag säger som Jörgen L i hans kommentar:

> Själv hade jag mycket väl kunnat acceptera vissa intrång om:
>
> 1. De hade varit förutsägbara
>
> 2. Det funnits en trovärdig anledning.
>
> 3. Jag hade trott att intrånget gett effekt mot någon slags reellt hot.
>
> 4. Det hade skötts i en process som varit transparent och kontrollerbar och där jag kunde lita på att missbruk inte skulle kunna förbli oupptäckt.

De fyra punkterna är en god sammanfattning av en stor del av kritiken, minus ord som massavlyssning och liknande.

Det vi vänder oss mot är förutsägbarheten, vilken är noll eftersom hela filtreringsprocessen är hemlig och att det enda vi vet är att just VI tydligen inte är ”intressanta”… utom förstås när vi är det. Just bristen på förutsägbarhet är också ett av de stora hoten mot den fria kommunikationen, eftersom det riskerar innebära självcensur — vi kommer sluta betrakta vår digitala kommunikation som brev och mer se det som vykort.

Det vi vänder oss mot är bristen på trovärdighet i anledningarna till det breda avlyssningsmandatet. Diverse vagt beskrivna, i stort icke-militära, hotbilder smäller inte högt. Dels för att vi inte förstår vad de har med FRA och militär signalspaning att göra? Dels för att vi inte ställer upp på premissen att statens önskemål om kunskap är detsamma som statens rätt till kunskap med vilka medel som helst. För mig och många andra med mig låter FRA-lagen som ett helt fritt mandat, som kan komma att innebära nästan vad som helst beroende på regering, ideologi och till och med dagens populistiska hjärtefrågor.

Det vi vänder oss mot är den troliga bristen på verklig effekt mot reella hot. Bara det faktum att mandatet givits innebär att trafik med stor sannolikhet kommer styras om från det svenska nätet, att kryptering troligen kommer användas i mycket större utsträckning och att anonymiseringen kommer nå nya höjder. Dessutom kan det verkligen ifrågasättas i vilken mån FRAs grävande kommer skaffa fram relevant information som inte billigare och mer fullständigt skulle kunna fås fram på andra mer konventionella vägar. Det kan verkligen ifrågasättas om metoden ens är relevant för en stor del av de hotbilder som målats upp. Det finns till och med en farhåga att säkerheten blir en chimär, så att man står i bruset och missar den mest väsentliga informationen — ungefär som man gjorde i USA 2001.

Det vi vänder oss mot, är att vi alla gemensamt kommer kliva upp på varsin stege och måla ett stort svart kors i taket den dag FRA någonsin ens kritiseras för att ha gjort fel i sin spaning. För alla andra än de närmast sörjande politikerna, så är allt krimskrams som häftats på lagen inte mycket mer än teater — det finns inte en enda extern kontrollstation som både har resurser att faktiskt kontrollera om missbruk skett och samtidigt inte har något intresse av att det sopas under mattan — eller åtminstone att båten inte gungas för mycket.

Asymmetriska politiska hälsningar.

Marcus