Time will change me, but I can’t change time

En av mina största hjältar har gått ur tiden och släpper i princip samtidigt sitt sista album.

Bowie är kanske störst av dem alla i min värld. Jag har inte gillat allt han gjort, men ingen jag kan komma att tänka på har betytt mer. Bowies ”All The Madmen” var den första rocklåt som förflyttade mig från att vara ett litet barn till att bli en ungdom. Jag var nio år gammal och satt på pappas jobb på narkomanvårdskollektivet och lyssnade på stereon i lurar på alldeles för hög volym. Låten gick om och om igen i flera timmar, det var ett barns enlightenment – glättandet på förlåten till världen. Det var inte mammas och pappas musik, det var inte deras vänners musik, det var inte ett barns musik, men den var nu min.

När andras idoler hette Noise och Gyllene tider, var min idol en man med udda ögon, skarp näsa, alldeles för mycket smink och färgat hår. Bowie ledde mig in i punken, i att vara alternativ, senare in i svartrocken i samma anda och sedan till rocken och tillbaka till popen. Han gick inte att förutse, han gick sin egen väg. En musikalisk allätare, en kameleont, en sådan jag blev och ville vara. Vi var Major Tom ensamma i en plåtburk i universum, vi betraktade den bästsäljande showen med poliser som spöade upp fel person vi fick vår ensamhet i världen bekräftad och den var okay.

Ziggy spelade gitarr och jag förstod vad han gjorde och förklarade mig i hans narcissism. Tiden ändrade oss, medan vi inte kunde göra något åt tiden. Vi var hjältar, om så bara för en dag. Vi skulle dansa blues till musiken från radion, det var kommersiellt och ändå inte. Modet var ett anti-mode beep beep och även en tonårings hjälte kunde vara så låg i Berlin att hans musik nästan var suicidal i sin ton.

Tidvis var Bowie nästan trivial, tidvis nästan tråkig, men så glimtade briljansen till och man smälte till en liten pöl på golvet. När han briljerade på allvar, så var han så magisk att få kommer nå till hans stövelskaft. Vem skulle inte ha velat göra albumen ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust”? ”Hunky Dory”? ”Scary Monsters”? ”Aladdin Sane”? ”Heroes”? ”Station to Station”? Vem skulle inte vilja vara så egen att hans publik aldrig riktigt visste vem han skulle vara härnäst?

På sin ålders höst blev han tidvis nästan hemlig, som en populärmusikens Greta Garbo, sen dök han upp igen och det var som om han alltid funnits där. Ibland undrade man om åldern till slut tagit ut sin rätt, sedan stod han där lika ung som för trettio, fyrtio år sedan. Bowie kunde vara en diva, men oftast var han bara oerhört smart, karismatisk och med en väldig känsla för människans väsen, sin samtid och sin musik. Han har alltid funnits med mig och nu undrar jag varför jag blivit så gammal att jag måste inse att han är borta.

RIP Major Tom, maybe you didn’t sell the world, but you sure made an impression on it.

Superapan och empatin

Hur upprätthåller man empati när man rent fysiskt är programmerad till till ett vi och dom tänkande?

Emma skrev nyligen om en mördad mamma och den lynchmobb av hatiska empatilösa människor som funnit en lekpark på ställen som 4chan och dylika. Första kommentaren var från Peter Banck och länken han delade är för bra för att missas. Den leder till en cracked.com-artikel: What is the Monkeysphere? som i sin tur baseras på något som kallas Dunbars tal.

Grunden är ett enkelt resonemang:

Du har ett husdjur: Den söta lilla apan Slappy, oftast utklädd till en liten pirat. Du har små äventyr tillsammans med din apa, du älskar den lilla krabaten. När han dör kommer du bli ledsen.

Tänk nu att du får fyra nya apor: Tito, Bubbles, Marcel och Shit-Tosser. Alla med sina egna personligheter och egenheter. En kanske är aggressiv, en kärvänlig, en mest tyst och en kastar gärna bajs omkring sig. Det spelar ingen roll, för du har en relation till dem alla och bryr dig.

Gör ett hopp till hundra apor. Inte lika lätt längre. Hur många apor krävs för att de skall förvandlas från personliga relationer till en grå massa. Hur många krävs för att en apas död inte längre skall framkalla samma sorg?

Det låter retoriskt, men när det gäller apor är svaret någonstans runt 50. Människor är mest som apor skrivet med VERSALER, så siffran för oss är någonstans runt 150. Allt fortfarande enligt antropologen Robin Dunbar.

I cracked.com-artikeln döper David Wong fenomenet till Monkeysphere, Apans sfär eller apsfären.

Om man antar att siffran 150 är korrekt, så får det vissa följder

Det förklarar till exempel hur människor kan med att slänga farligt avfall i hushållssoporna, utan att på allvar reflektera över den sophämtare som riskerar skära sig, sticka sig, bli förgiftad, sönderfrätt eller något annat otrevligt.

Det förklarar hur vi kan med att gå förbi den trasiga tiggaren som behöver femkronan som bränner i fickan så många gånger bättre än man själv.

De är utanför apsfären och därför inte riktigt verkliga för oss med våra hjärnors fysiska begränsning.

För vad skulle göra mest ont, att din bäste vän dör, eller att du får höra om 150 gruvarbetare som dött i en gasexplosion i Kina?

Det förklarar mer än så

Det förklarar hur någon kan sitta vid sitt skrivbord och besluta att en ung man nog egentligen är arton snarare än sjutton, så att han kan utvisas “hem” till Afghanistan. Trots att den bevisning som finns snarare pekar mot att han ännu inte är arton och utan att det finns någon där som kan ta emot honom.

Eller för att ta ett liknande fall: hur man kan besluta att någon är Kines snarare än Nordkorean baserat på sina egna felstavningar och att man därför inte kan hitta de orter personen berättat om. Så man utvisar till Kina, fast risken då är stor att slutdestination blir ett nordkoreanskt arbetsläger eller i förlängningen en AK-47 i nacken.

Det kan förklara hur sjukskrivna människor anses arbetsföra trots att deras läkare som vet något om deras tillstånd säger att så inte är fallet. Så kan de utförsäkras och skickas vidare till en oförstående arbetsförmedling för ytterligare förnedring.

Det kan förklara hur någon kan tycka att det är ett stort nöje att bomba seriösa diskussioner med trollande “4 the lulz”.

För ingen av de man bedömer, utdömer eller jävlas med tillhör de 150, ingen av dem tillhör apsfären, så i realiteten är det som att de är pappfigurer, manequins, statister i det egna livet.

Det krävs något mer för att man skall inse att de är lika verkliga som en själv, har samma längtan efter kärlek, är lika pissnödiga när de vaknar, har favoritmat, favoritfilmer, är nervösa i sammanhang där de inte känner att de har kontroll och allt annat som tillhör att vara mänsklig. Till och med dem man upplever är riktiga arslen som känns i det närmaste övertaliga i genpoolen.

So What?

Även de som är utanför apsfären är lika verkliga. Vi är nog rent krasst hårdkodade att inte känna det, men vi kan lära oss att agera som om den begränsningen inte fanns.

Vi är nästan alla sociopater till någon del, vilket syns obehagligt tydligt i situationer som krig, naturkatastrofer och andra pressade sammanhang där den sociala fernissan och den inlärda empatiska förmågan ofta krackelerar. Vi kan känna beundran för den som uppträder hjältemodigt i sådana situationer, men vi dömer sällan dem som bara skyddar sig själv och sina egna.

Ändå får vi inte upphöja sociopatin till normalitet och nedvärdera empati till naivitet. Att vi har cerebrala begränsningar innebär inte att vi har frikort att nonchalera det mänskliga innehållet i händelser utanför vår apsfär. Vi har inte ens frikort när vi har “moralen” på vår sida.

Det är därför ett program som “Trolljägarna” helt missar poängen, för man kan inte komma åt empatilöshet genom att själv bete sig utan empati.

Det är därför vi har ett ansvar när vi kritiserar, debatterar och propagerar. Ibland uttalar vi oss säkert för hårt för att vi är arga, det är inte något konstigt. Men till och med när man är nästan besinningslöst arg så måste man känna på sig var gränserna går, annars är man just besinningslös.

Någonstans kokar alltihop ner till att vi är rätt små apor allihop, både jag och du. Det finns inga superapor, alla lever med samma begränsningar. Det finns inga enkla sammanhang och inga enkla lösningar.

Däremot finns det ett enskilt ansvar att försöka vara mer än våra begränsningar, att se utanför sfären, att lära oss leva med och hantera problemet.

Att vilja vara empatisk är en bra början. Det kommer säkert gå åt fanders mer än en gång, men utan viljan finns ingenting.

Icke fungerande kommentarer

Ett dumt misstag har gjort att vårt kommentarssystem inte funkat sen uppgraderingen. Rent tekniskt har det varit en kollision mellan två system, ett för att kommentera och ett för att hålla bort skräpkommentarer.

Nu är det fixat.