ACTA en studie i självförvållad maktlöshet

Subsidiaritetsprincipen är den princip som säger att ett beslut bör fattas på så låg nivå som överhuvudtaget är ändamålsenligt. Frångår man principen ökar avståndet mellan den som omfattas och den som fattar beslutet. ACTA tycks bli en stilstudie som illustrerar problemet. Genom hemliga förhandlingar på en nationsöverskridande och till och med federationsöverskridande nivå, riskerar våra politiker i Sverige och EU att skapa självförvållad maktlöshet.

Våra inblandade politiker Johan Linander (C), Karin Pilsäter (FP), Björn Hamilton (M), Jan Andersson (C) och Mikael Oscarsson (KD), säger sig verka för öppenhet och för att avtalet skall rymmas inom existerande lagstiftning. Men antingen har de blivit dragna vid näsan, eller också tänjer de på sanningen, för dokument som läckt ut visar att avtalet som det ser ut i dagsläget inte alls ryms inom vår lagstiftning. De har också sagt att ACTA inte skall påverka internet, medan det i verkligheten tycks påverka nätet i allra högsta grad.

Jag är väldigt besviken på några av de politiska figurer som säger sig ha vårat bästa för ögonen. Flera har gjort något av ett ideologiskt lappkast mellan de personas de framställde innan valet 2006 och de åsikter och beslut som nu förfäktas. Om någon av dem läser det här, skulle jag gärna vilja att han eller hon ser sig i spegeln och tar sig en rejäl funderare på hur pre-regerings-personligheten och den nuvarande politrukstilen går ihop? Är det vad de vill ha i sitt eftermäle? Lyft för helsike blicken, betänk att regeringsposten kan vara över så snart som om ett år, och fundera på de större ideologiska frågorna.

Michael Geist Poster
Michael Geist, analytiker som kritiserar ACTA

I praktiken tycks ACTA riskera att bli en internationell version av DMCA, en amerikansk lag som kanske mer än någon annan ligger bakom DRM, advokathordernas jakt på studenter och ensamstående mödrar och andra dumheter. Det riskerar att helt urholka ”fair use” som princip. Det riskerar att lägga all makt i händerna på en industri som inte tycks vilja utvecklas. Det riskerar att tvinga våra internetleverantörer att bevaka och filtrera vad vi gör, och att göra striden om telekompaketet till ett spel för gallerierna då franska HADOPI i realiteten befordras till internationell standard. Utöver att det rubbar balansen mellan copyrightskydd och användarrättigheter, och att det riskerar göra rättssäkerheten mycket sämre, bygger det helt på en syn på internet som ett kabelTV-nät. Det är top-down, säljare och köpare, polis och tjuv — en absurt inskränkt syn på vad internet är och kan leda till.

Vi riskerar med andra ord att få ett internationellt avtal som överträffar våra egna lagar och som sätter många av grundprinciperna för internet på undantag.

Faran med detta är att beslutet fattas på för hög nivå. Det innebär att i det ögonblick vi inser att det i praktiken inte fungerar, så är de faktiska möjligheterna att göra något åt saken mycket nära obefintliga. Vi kommer sitta fast i ett internationellt avtal som gör att vi måste tillämpa principer som går rakt på tvärs med utvecklingen.

Snacka om självförvållad maktlöshet!

FRA ställer staten och folket mot varandra

En grundregel för ett bra samhälle och styrelseskick är att staten jobbar för folket. Alla tendenser att bryta mot den regeln bör bemötas med en rejäl dos skepsis. Tyvärr är det inte alls ovanligt, och vi har haft lagar och system genom hela den moderna svenska historien som fullkomligt gått på tvärs mot den principen.

Men ändå, frågan är om vi någonsin har lyckats med bravaden att skapa ett system som så ställer saken på sin spets som FRAs kabelspaning?

Anders Mildner sätter fingret på problemet:

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

I och med att kablarna kopplas in, så kommer vi ha storebror stående bakom axeln oavsett vad vi gör. Han kanske inte tittar hela tiden, han kanske inte är det minsta intresserad av vad vi egentligen skriver, tittar på eller gör — men han står där, får ett allmänt begrepp om vad vi pysslar med, och kan titta om han vill. Han lovar i och för sig att inte komma ihåg vad han ser, men det är ett så tomt löfte att det ekar om det.

Klart det kommer att påverka oss.

Kommer jag våga tipsa en tidning om oegentligheter, eller skicka papper till wikileaks? Kommer jag våga skicka känslig data via nätet? Även om jag använder bästa möjliga kryptering, så kommer fortfarande det faktum att jag kommunicerat och med vem att registreras.

All makt utgår från folket, har det hetat och det är en bra princip. Vi väljer våra ställföreträdare, eftersom det är en fungerande kompromiss mellan direktdemokrati i all sin otymplighet och maximal effektivitet med sin inneboende risk för totalitarism. Den representativa demokratin är fortfarande folkstyre, där förtroende ger beslutsfäighet. Valet att ge förtroende måste existera utan hållhakar för att systemet skall fungera, och övervakning av folks kommunikation och sociogram ger just de potentiella hållhakar som kan få systemet att brista. Den tyska demokratiska republiken blev inte demokratisk bara för att det var en del av namnet, för att de höll val, eller för att de påstod det. I och med att de hade bättre koll på sin befolkning är befolkningen hade koll på sina ledare, så blev namnet ett hån mot de egna medborgarna.

Att FRA kopplar in sina kablar innebär naturligtvis inte automatiskt att vi befinner oss i DDR. Det innebär dock att infrastrukturen för ett svenskt DDR byggts upp, och att staten har den potentiella förmågan att avlyssna all vår digitala kommunikation — oavsett om det är epost, chat, twitter, surfande, kortbetalningar eller något annat som sker med ettor och nollor i våra kablar.

Politikerna har gett legitimitet till , och normaliserat ett system med potential långt överstigande alla tidigare övervakningssystem. Det är som att skaffa kärnvapen för att trygga den nationella säkerheten: man kanske uppnår sitt mål, men riskerna och kostnaderna är fruktansvärda. Trots det är den kanske otäckaste aspekten att våra makthavare nu inte längre är på samma sida som oss. För även om vi i alla partikulära frågor kan ha olika åsikter, så har vi tidigare kunnat säga att de i alla fall arbetar för vår räkning. Men kan vi verkligen fortfarande säga det?

Den krossade stoltheten

Bakom så gott som varje extremist finns en krossad stolthet. Det kan vara den personliga stoltheten av att värderas för sin kompetens och flit, det kan vara möjligheten att förverkliga sina drömmar, eller det kan vara ett folk som ser sin kultur och sin historia nedvärderad. Det kan också vara en stolthet som törnats av rädsla, för den trygga och orädda människan är mycket sällan extremist.

Det behöver inte ens vara så att det finns en skyldig förövare, alla skador är inte medvetet och överlagt tillfogade. Inte heller behöver det vara så att den som utpekas som förövare är den verkliga förövaren, det är lättare att peka på den man kan komma åt än den som gjort en illa. Så berodde till exempel de flesta pogromer på att judarna var lämpliga syndabockar för det egna eländet, verkligt eller upplevt. Furstarna lånade gärna judiska pengar eller använde judiska läkare, och judarna var sedan lätt åtkomliga syndabockar när folket knotade över skatter och pålagor.

Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...
Det var inte värst länge sedan det såg ut så här...

Den kanske mest påtagliga nutida rädslan i västerlandet är skräcken för islamismen, som fungerar som ett rött skynke för de rädda och försmådda på hemmaplan. Vänder man på steken är rädslan på andra sidan staketet rädslan för det västerländska samhällets makt och överhöghet och den egna kulturens undantagsstatus, en situation som skapar fundamentalistiska extremister både i de traditionellt muslimska länderna som här hemma.

I sak är inte islam inte mycket värre än någon annan religion vad gäller grundlärans excentriciteter. Religion är som fenomen både källa till tröst och hopp, och motiv för de mest hårresande grymheter både inom och utom den egna gruppen. För i princip varje muslimsk märklighet, går det att hitta lika knepiga märkligheter i såväl judendomen som kristendomen. Alla tre är från början semitiska religioner med gemensam bas, och alla tre har såväl moderata som extrema riktningar och uttolkare. Man behöver inte gå långt för att hitta bokstavstrogna galenskapare i den kristna religionen. Givet att den historiska maktbalansen var omvänd, är det inte det minsta svårt att tänka sig frireligiösa kristna terrorister som slår mot den politiskt dominerande islamska sekulariserade världen. I mångt och mycket kombineras religion med kultur och kan i sina värsta former skapa avarter som ligger långt från vett, sans och humanism.

Som situationen ser ut just nu, så är de gamla skäggen som förespråkar våld som missionärsmetod överlag muslimska ayatollor, mullor och dylikt. Det är naturligt när den ”fredliga” globala politiska makten hos 1,2 miljarder människor är klart begränsad. Vore det inte för oljan, skulle de inte ha någon makt alls.

Nå jag blev inspirerad av trettioplus och av mymlan som båda konstaterar att det inte räcker med brösttoner. Man måste besvara argumenten från sådana som Jimmie Åkesson på ett vettigt sätt, i annat fall vinner man bara de redan övertygades röst. Jag är inte säker på att jag klarar att vara så kall, men jag vill göra ett försök.

Den muslimska tidvattenvågen

Jimmie Åkesson målar i sin vilt omskrivna aftonbladsartikel upp en bild av hur vi självhatande svenskar inte tycks förstå att muslimerna håller på att ta över landet, kanske hela Europa. Vi måste stänga våra gränser för dessa muslimer, och de enda anledningarna till att vi inte ser det är att vi å ena sidan är oikofoba, det vill säga föraktar vår hembygd. Å andra sidan är vi så överlägset trygga i vår västerländska överlägsenhet att vi tror vi klarar vad som helst och att alla vill bli som oss. Vår attityd är tydligen att alla andra helt enkelt bara behöver hinna ikapp.

Oikofob är nu inte ett vedertaget begrepp, utan en term myntad av en konservativ britt. Den har sedan plockats upp av diverse främlingsfientliga rörelser i Storbritannien och på annat håll, vilket nog roar honom måttligt. Men meningen är klar: det är bara för att vi hatar oss själva som vi tillåter andra att komma hit och inte värnar vår egen kultur.

Jimmie är också kvick att komma med långa haranger om hur islam skiljer sig från kristendomen i att den saknar ett allmänmänskligt kärleksbudskap, eller en distinktion mellan andlig och världslig makt. Det får mig att fundera på hur mycket religionshistoria Jimmie egentligen läst? Det får mig även att fundera på om Jimmie någonsin bemödat sig om att faktiskt kika lite närmare på koranen?

Det är inte religionen, det är dess uttolkare. Låt Livets Ord eller några andra religiösa galningar få tolkningsföreträde i den kristna kulturen, och se hur allmänmänskligt det skulle bli…

Än fler haranger handlar om hur vi drabbas av våldtäkter, badhusbesvär och skolavslutningar med förhinder. Förutom den fullständiga uppsjö av sakfel Jimmie gör sig skyldig till, så är det en typiskt ytlig analys som är utmärkande för just främlingsfientliga partier över hela världen:

Titta på buset, se hur buset ställer till det i vårt dygdiga samhälle, tänk er vilket nirvana vi skulle uppnå bara de inte fanns här. Det skiljer sig som figur inte så mycket från de gamla skäggens texter om västerlänningar och deras brist på moral, heder och så vidare.

I själva verket är inte hänsyn till muslimer speciellt mycket konstigare än hänsyn mot kristna frireligiösa och andra uddareligioner, vilket knappast är någon nyhet. I själva verket är mycket lite av det Jimmie Åkesson skriver underbyggt med fakta. Men det kan vara som det vill med den saken, för det han totalt missar är att allt är ett samspel, och att vi spelat våra kort väldigt oskickligt. Hans angrepp mot islam, vilket ligger som en röd tråd i SDs mentalitet är i själva verket mer av samma vara. Om något tjänar en sådan attityd bara till att sluta leden ytterligare på båda sidor, det finns en respektlöshet i den negativa bemärkelsen. Skulle han angripit enskilda utövare utifrån deras idéer vore det en sak, men han bestryker hela religionen som sådan med ett jämt lager skit.

Det är inte invandrarna det är fel på

När jag jobbade på timmar i vården för tjugo år sedan hade jag ett intressant samtal med ett par iranska städare. Vi tog en kaffe och en cigg i solskenet på en rast. Det gjorde mig full i skratt när jag insåg att den äldre av städarna var en mycket erfaren och kompetent allmänläkare. Varje gång jag såg honom gå och skrubba i korridoren medan den överstressade AT-läkaren försökte hinna med allt som skulle göras (överläkaren behagade sällan närvara), slogs jag av det absurda i situationen.

Jag har sett många sådana exempel. Taxichaffisar har visat sig vara arkitekter, ingenjörer och programmerare. Busschaffisar har gett upp tanken på att någonsin mer få praktisera medicin. Pizzabagare har varit lantmätare eller högutbildade nationalekonomer. Caféinnehavare har egentligen ursprungligen varit tandläkare.

I Sverige har vi varit och är fortfarande kusligt dåliga på att tillvarata våra invandrares kompetens. Vi är för övrigt i all vår välmening kusligt dåliga på att låta invandrare ta vara på sig själva.

Det första vi gör när de kommer hit är att förbjuda dem att arbeta. Först när de gått igenom hela den absurda flyktingprocessen, fått uppehållstillstånd, läst SFI-svenska i ”lagom” tempo och blivit lagom vingklippta och bidragsberoende får de en biljett till arbetsförmedlingen. Där möter de samma byråkrati som får infödda svenskar att vilja gråta. I det läget sitter de i en förort uteslutande tillsammans med andra familjer i liknande situation och ser sin utbildning föråldras och rosta bort.

Deras stolthet krossas, de förminskas och blir till last för samhället snarare än en tillgång. När man på det sättet blir totalt utdefinerad, så är det lätt att man skapar ett sammanhang där man indefinieras. Den kulturella tillhörigheten och religionen kan tjäna som sådana sammanhang. Men om man sluter leden utåt därför att man blivit marginaliserad, så har man skapat en bördig mylla för extremism. Ofta är det barnen eller barnbarnen som inte längre tiger och knyter näven i fickan, de sitter i samma fälla men vägrar till skillnad från föräldrarna att acceptera situationen.

Angrip rätt problem

En bekant till mig som är konstnär fick rådet att byta namn för att få en tjänst på ett galleri, vilket är en bra illustration. Släpper vi in invandrare i landet, måste vi släppa in dem i samhället, annars får vi bara de negativa aspekterna av invandring. Vi behöver faktiskt invandrare i en situation där vår demografi håller på att gå åt helvete, men vi måste kunna förvalta invandringen på ett bra sätt.

Vi måste naturligtvis bli glasklart övertydliga med att svensk lag gäller. Det finns ingen plats för balkongflickor (vilket inte är ett isolerat muslimskt problem). Inte heller finns det plats för religiöst eller kulturellt tvång. Hedersvåld har överhuvudtaget inte med heder att göra och skall angripas utifrån svenska lagar med all kraft.

Att säga att slöja är ett problem i pedagogisk verksamhet, eller vid identifikation på banken är inte diskriminering. Vi kan visa benägen flexibilitet, men inte till ren dumhet. Vi måste bli tydligare både mot oss själva och mot de som vill behålla sådana kulturella särarter att ansvaret inte är enkelriktat. Frihet är självklar, medan frihet utan eget ansvar inte är det. Tyvärr är det ett problem i vårt samhälle att vi inte inser det. Det har dock inte med invandring och invandrare att göra, utan är i minst lika hög grad ett internt svenskt problem.

Men visst, det finns en oro som inte kan viftas bort. Sådana som Mia, som själv har erfarenheter av hur snabbt saker kan gå åt helvete, måste kunna känna sig trygga i att vi inte tillåter sådant skräp här. Islamisterna är fria att vara islamister, men måste samtidigt inse att om de lever i Sverige så är det svenska lagar och regler som gäller.

Samtidigt får jag säga att i ett läge där muslimer inte känner sig marginaliserade på grund av sin invandrarstatus eller sin religion, när de upplever att de blir insläppta i samhället, då kommer med största sannolikhet islamisterna inte ha någon rekryteringsbas.

Att få ordning på de aspekterna är som jag ser det en bra mycket bättre angreppsvinkel på problematiken. Det är dessutom bra mycket mer respektfullt och visar en större förståelse att bortom födelseland och religion så är det människor vi har att göra med, människor som inget hellre vill än att få vara stolta över sig själva, sin kunskap, kompetens, driftighet och kapacitet.

Uppdatering: Joshen konstaterar kallt att Södertälje har sin beskärda del av problem med ”invandrare”, trots att majoritetsgruppen bland ”invandrare” där är kristen. Citationstecknen finns där eftersom det ofta handlar om andra eller tredje generationen ”invandrare”, folk som med andra ord i allra högsta grad är födda i Sverige. Överhuvudtaget är Joshen lika elakt dråpligt kul att läsa som vanligt…