Sverige är inte världens navel

Svensk kommunikation

Kan vi enas om att allt inte utgår från världens mittpunkt. Sverige. Att vi inte är bäst i världen. Att det finns krusbär i andra länder än i Sverige.

Kan vi enas om att vi är allt mer beroende av vår omvärld och att den tiden är förbi när vi kunde sitta här uppe på toppen av världen och nöjt luta oss tillbaka i förvissningen om att vi är bäst i världen.

Kan vi enas om att vårt deltagande i internationella samarbeten och de beslut som fattas i samarbete mellan stater blir allt viktigare för vilka val vi kan göra.

Vi är medlemmar i EU. Mer och mer av våra liv påverkas av beslut som inte fattas i vår kommun, vår region eller i Stockholm. Vårt samhälle formas mer och mer av saker som beslutas i Bryssel. Kan vi därför enas om att EU-politiken är viktig. Kanske till och med viktigare än den nationella politiken. Detta supervalår är det kanske EU-valet den 25 maj som gör skäl för ordet super och inte ”det vanliga valet” i september.

Den 25 maj. Läs på. Påverka. Rösta. Den 25 maj.

Emma skriver om det undervärderade EU-valet i sin reaktion på dagens händelse i piratsfären. Vår partiledare är inte välkommen till partiledardebatten i SVT den 4 maj, bara tre veckor före EU-valet. Många har reagerat. Anna bloggar och videobloggar. ChristianLars-Erick och många fler bloggar också. Det skrivs brev till SVT och det samlas in namnunderskrifter.

SVT och Agendaredaktionen ändrade snabbt sin beskrivning från:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp inför riksdagsvalet i september och valet till Europaparlamentet den 25 maj. Fyra veckor före EU-valet kommer en av de politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda. (se skrämdump)

Till:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp när vi närmar oss de två valdagarna detta år. Liksom tidigare genomför Agenda en partiledardebatt sedan riksdagspartierna presenterat sina budgetförslag.

Vi lever i en representativ demokrati med fyra beslutsnivåer: EU-parlament, riksdag, landsting och kommun. Vi väljer representanter till dessa. En funktion hos valen är att ta ställning till om de som sitter i en beslutande församling har gjort sig förtjänta av att sitta kvar.

Det journalistiska uppdraget bygger på objektivitet och opartiskhet av en anledning. När vi tar del av en granskning eller en skildring som har journalistiska förtecken så ska vi veta att uppsåtet var att ge oss bästa möjliga information. Opartiskhet är en frågan om strävan.

Så vad är uppdraget? Det är att hjälpa oss att avgöra om våra representanter har gjort bra ifrån sig i kommun, landsting, riksdag och EU. Väljarna har rätt att få veta om de representanter de skickade till Bryssel skött uppdraget? SVT anser tydligen att en debatt anordnad mindre än en månad innan det kanske viktigaste av årets val, inte behöver svara på den frågan för att vara opartisk. De kan istället ägna sig åt den vanliga politiska teatern med kända ämnen och kända aktörer.

Men Sverige är inte världens navel. EU-politik är riktig politik. Den 4 maj kan svenska väljare lära sig mer om EU och om vad våra partier vill bedriva för politik där. 

Om SVT tar sitt ”public service”-uppdrag på allvar.

Eller som Josh utrycker saken ”Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året” .

 

I soffan kan ingen höra dig skrika

Ibland undrar man om svenska media och svensk politiskt etablissemang inte är rätt nöjda med svenska folkets ointresse för EU-valet. Ett supervalår där tillägget super motiveras med det val som ingen verkar vilja peta på utan skyddshandskar och en lång pinne. Partiledare som inte vill delta i en TV-debatt. Medier som helst skriver om riksdagsvalet trots att det fortfarande är ett halvår bort, när EU-valet är redan den 25 maj. Opinionsmätningar som fokuserar på den nationella politiken. Väljare som inte vet att det är ett val i maj, eller om de vet inte vet vad de väljer mellan och inte heller sätter tryck på partierna att prata EU-politik istället för den vanliga nationella blockpolitiken.

Trots att alltmer av vårt samhällsbygge påverkas av beslut som fattas i Bryssel är kunskapen om hur det går till och vilka de besluten är låg hos politiker, hos väljare och hos medier. Det politiska samtalet handlar om de svenska regeringsalternativen, den svenska blockpolitiken och om frågor som tillfälligt suger tag i oss. Det kan vara utrikes- och försvarspolitik för att händelser i omvärlden (som de på Krim) får oss att reagera, integration och främlingsfrihet när det händer något som sätter känslorna i svallning eller skolpolitik när PISA-rapporter eller något annat sätter skolan i fokus.

Vi lever i ett nostalgiskt återblickande mot folkhemmet och välfärdsstaten. Av tradition fortsätter vi en politisk diskussion i samma hjulspår som de senaste 50 åren. Men vi lever i en annan värld nu. Vi lever i en värld där partierna inte längre är folkrörelser som tillsammans samlar folkviljan, som Per Gudmundson skriver bra om idag i SvD. Vi lever i en värld där det inte längre handlar om att vårt oberoende är hotat utan att vi har avskaffat det, på gott och ont. Vi lever i en värld där vi är lika nära Bryssel, New York eller Bangalore som Stockholm. En värld där information och kontroll över information är den nya tidens olja.

I denna värld är det andra politiska skiljelinjer som är viktiga. Vi deltar i en annan politisk process, där vi får finna oss i att ha mindre att säga till om men över mer, om vi deltar. Och därför är det viktigt att vi lär oss hur EU fungerar och att vi utnyttjar den möjlighet vi har den 25 maj att delta i den demokratiska process som ändå finns i denna ofullkomliga demokratiska jätte.

Det är inte från soffan vi visar vad vi tycker om EU. Från soffan kan ingen höra oss skrika.

I soffan kan ingen höra dig skrika
I soffan kan ingen höra dig skrika

Därför röstar jag på Piratpartiet – på Christian Engström, Amelia Andersdotter, Anna Troberg m fl den 25 maj. Jag röstar i förhoppningen att våra svenska pirater får sällskap av pirater från Tyskland, Finland, Tjeckien, Belgien, Storbrittanien, Österrike, Holland, Spanien … i Bryssel. Den här veckan bildades det Europeiska Piratpartiet och Amelia Andersdotter blev dess första ordförande.

Därför hoppas jag att vi hinner ha en riktig EU-politisk debatt de närmaste två månaderna. Att de politiska partierna tar sin uppgift på allvar, att vinna väljarnas förtroende genom information och debatt kring de frågor som är aktuella i den beslutsinstans man kandiderar till. Att medierna tar sin uppgift på allvar, att orientera medborgarna om det val de står inför. Att vi får en valrörelse som inte bara är ett förspel inför huvudakten i höst, utan som på riktigt handlar om hur vi tillsammans kan påverka Europas framtid.

Då är vi värda det höga valdeltagande som alla säger att de hoppas på.

Men då måste vi börja prata Europapolitik nu och spara den nationella politiken till sin valkampanj i höst. Då måste medierna börja granska de som kandiderar på riktigt och inte sådär lite på en höft som Hanne Kjöller gjorde i DN häromsistens.

Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.
Matadoren & EU-kandidaten vs tjuriga och ointresserade media.

EDIT: Jag glömde ju tacka Josh för idén till Ferdinandliknelsen. Läs hans utmärkta bloggpost i samma ämne: Alla tjänar på om debatten lägger sig 

Ett rätt av fyra för dåligt SVT

Jag gillar inte att uttala mig om saker jag inte har sett eller läst. Därför satt jag kvar enda till slutet i torsdags kväll i tv-soffan. Jag såg hela Belinda Olssons Fittstim – min kamp trots att jag ville stänga av efter ungefär tre minuter. Jag tänker inte ägna mig åt att samla ihop länkar från alla som skrivit om programmet för det är några stycken. Men jag är inte ensam om att vara besviken på Belinda och SVT. Maria Sveland skriver i ETC och Sofia Mirjamsdotter på ledarplats i Sundsvalls tidning bara för att ta två exempel. Belinda Olsson själv verkar vara nöjd med att ha ”väckt debatten”.

Fittstim - omslag
Fittstim – omslag 

Varför är jag då besviken på Belinda Olsson och SVT? Jag tycker det är slöseri att ägna tre public service timmar åt en kass debattnivå,  kass teve och kass feminism. Enligt min mening är programmet bara lyckat i ett avseende: det är bra PR.

Kass debattnivå

Som trogna livbåten-läsare vet är jag en vän av nyanser och av bra samtal. Jag har flera gånger skrivit om att samtalet om feminism i samhället lider av polarisering, förenklingar och överdrifter. Att SVT tolkar sitt public service-uppdrag som att de ska hjälpa till att fördjupa detta fördummande och destruktiva debattklimat övergår mitt förstånd.

För vad ägnar Belinda Olsson första avsnittet av sin programserie till. Hon sätter strålkastarljuset på och bekräftar de vanligaste nidbilderna av feminister som antifeminister och mysogynister ägnar sig åt. Hon sätter upp några präktiga halmgubbar som hon sen kan slå omkull.

Kass teve

Men det är inte bara det som är felet. Det är dessutom ett tämligen dåligt teveprogram enligt min ringa mening. Det trevar sig fram och hoppar mellan olika inte helt anknutna ämnen. Jag saknar en tydlig tråd för det som berättas, eller en tydlig frågeställning som håller samman pratandet med olika människor. Idén om att starta och sluta hos Gudrun Schyman fungerar inte som sammanhållande länk när man gör det hon har att säga så oviktigt för resten av programmet.

Dessutom är det så tydligt att man ägnar sig åt billig spekulation i klickonomi. Att man väljer att toppa programmet med ”nakna bröst”-aktivismen i Femen och med ”bara bröst”-kampanjande i badhus är uppenbart inte för att ämnena är viktiga utan för att tanken att Belinda Olsson kanske visar brösten garanterar tittare och sociala medier snack.

Sen får vi se en märkligt komisk eller möjligen obehaglig scen när Belinda sitter och vrider sig i badhusbassängen utan bikini. Vi kan inte se hennes bröst, men hon verkar oerhört obekväm med att kanske hennes filmteam eller någon annan kan. Och jag förstår inte varför. Gratuitous non nudity?

Kass feminism

Det är inte bara låg debatt nivå och dålig teve. Enligt min mening ägnar sig Belinda Olsson åt dålig feminism. För vem är hon att bestämma vad dagens feminister väljer att engagera sig i? Vem är hon att påstå att feminismen har hamnat på fel väg? Samma vecka som tusentals engagerar sig i sexualbrottslagstiftningen och svenska domstolars oförmåga att skaka av sig en gammaldags syn på könsroller och på sexualitet. När tusentals förbereder sig för att demonstrera på Medborgarplatsen i Stockholm. Den veckan känns Belinda Olssons tal om att feminismen tappat fotfästet långsökt.

När Belinda möter olika yttringar för modern feminism så gör hon misstaget att tro att dessa yttringar definierar feminismen. Feminismen är summan av dem. Poängen med modern feminism är att den spänner över hela samhället, över små och stora frågor, över alla möjliga sorters intolerans, över alla möjliga effekter av att vi är fastlåsta i trånga könsroller. Men den definieras inte av bara bröst i simhallar, ordet hen eller en vilja att avskaffa könen. För att vara feminist 2014 kan vara så mycket!

Detta är en styrka. Men denna styrka tar Belinda Olsson och slår sönder och gör till en svaghet. Hon tycks mena att: ni får inte kämpa för det ni vill kämpa för, för att det är för litet och avgränsat. Tänk om hon istället hade sagt: vad bra att just du har hittat något att kämpa för.

Lyckad PR

Men lyckad PR är det i alla fall. SVT och Belinda måste vara jättenöjda med hur mycket svallvågor programmet har skapat. Och eftersom det är det som räknas i tyckonomin och i klickonomin, så antar jag att detta är en formidabel succé. Belinda konstaterar att det är hennes förtjänst – inte målmedvetet arbete av tusentals  aktivister – att feministdebatten vaknat.

Bra jobbat Belinda!

Addendum

Idag läser jag Emanuel Karlsten i DN om hur sociala medier kommer att påverka debatten och kampanjandet under årets valrörelser:

För det är här det kommer att avgöras, det är här du och jag regerar. Sedan förra valet har vi förstått hur effektivt det är när vi använder sociala medier för att jaga i flock. Vi har förstått vad våra gillaklick kan betyda, vad våra delningar kan uppnå.

Han är bekymrad över vad detta får för effekt på det politiska samtalet:

Det verkar som att vi delar så länge en historia är tillräckligt berörande. Föreställ dig hur det kommer att användas och förenkla den politiska debatten: I stället för argument om arbetslöshet kommer bloggposten från verkligheten att användas som slagträ. I stället för en debattartikel om invandring kan en välspridd tweet med skevt innehåll bli det som får någon att slutligen ta ställning.

Men hoppfull:

Politik och valrörelse handlar inte bara om fakta, utan om vilka känslor vi kan fästa vid ett parti. Ingenting kommer då att vara mer effektivt än sociala medier. Det kommer att bli ett skyttegravskrig med djupa gravar. Det kommer bli manipulativt och smutsigt. Vi kommer att lära oss saker, förtjusas och förfasas. Men framför allt kommer det att göra alla mer delaktiga och intresserade av det politiska samtalet än på mycket länge. Jag vill tro att det blir ett bra år.

Jag är också hoppfull. Både om valåret och feministdebatten. För när lamporna slocknar och klick- och delningshysterin lägger sig, då kommer ofta ett samtal där vi lär oss av varandra. Jag hoppas att det är alla dessa samtal som kommer sätta sin prägel på de närmaste månaderna. För samtal där vi får en djupare förståelse för samhället, varandra och oss själva är det som garanterar demokratin.

Och däri ligger kanske min största besvikelse på SVT och Belinda Olsson. De hade kunnat använda programtiden till att försöka starta ett sådant samtal. Fast det kan ju vara så illa att enda sättet att göra det är genom lyckad PR – att först måste man skapa en klick och tyckfestival, för att samtalet överhuvudtaget ska bli av. Och hur sorgligt är i så fall inte det.