Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.