Varför inte klippa kablarna?

Nu diskuteras pirateri och fildelning igen som en följd av Rättighetsanalysens hotfulla brev till styrelseledamöterna i Piratpartiet.  Min upplevelse är att det vi får se är en trött repris på huvudmatchen för några år sen. Tonläget är högt men rösterna lite trötta, som om man inser att frågan borde vara löst för länge sen. Men det är den ju inte. Samtidigt är en sak sig lik. Förenklingarna, avsaknaden av nyanser och oförmågan att se motpartens perspektiv. Fildelning eller piratkopiering är och förblir en svartvit frågeställning med oanade förmåga att mobilisera affekt.

Jag tänkte därför försöka mig på lite pigg gråskala.

The Hydra Bay

En sak som man hör folk säga eller ser folk skriva är att politiska partier inte ska bryta mot lagen. Att ett lagbrott inte kan förklaras med politisk övertygelse. Att vi piratpartister alltså bara är ett gäng tjuvaktiga typer som inte står för vad vi gör. Men lagbrott kan vara synnerligen politiska. Lagen får inte sin auktoritet från Gud utan från vår gemensamma acceptans av den. Både att ignorera lagar man finner orättfärdiga och att begå flagrant högljudda brott mot dem är alltså att driva fram politisk förändring av lagarna. Kanske inte på en sån nivå av hjältemod som Mahatma Gandhi eller Plogbillsrörelsen, men i det lilla. De två miljoner svenskar som somlig statistik hävdar ska fildela ägnar sig åt denna typ av lagbrott. Om tillräckligt många struntar i lagen kanske de som bestämmer inser att den är irrelevant till slut. Som när det avkriminaliserades att gå mot röd gubbe. När en politisk rörelse deltar i detta lagbrytande så sker det naturligtvis inte i det tysta, utan med lite mer buller och bång eftersom avsikten är att bedriva politik.

Men vad är det då som är fel på lagen? Hur kan det vara så viktigt med gratis filmnedladdning? Felet är inte behovet av att betala de som satsat ekonomiska resurser, kreativitet eller arbete i att skapa kulturella verk. Tvärtom egentligen. De flesta av oss aktiva fildelare och övertygade pirater älskar när vi på ett tydligt sätt kan betala till kulturskapare. Problemet har inte att göra med skapande eller relationen mellan artist och kulturnjutare.

Problemet handlar om distributionen och diverse omoderna och skadliga inlåsningseffekter, monopoltendenser och tankemönster ärvda  från medeltidens skråsystem. Vår lagstiftning, vårt allmänna rättsmedvetande och vår kultursektor har inte hängt med när en våldsam teknikutveckling har lett till en genomgripande beteendeförändring som ställer krav på omvälvande förändringar i affärsmodeller och verksamhetsinriktningar.

Jag tror de flesta är överens om principen att vi  i ett mindre och privat sammanhang har rätt att dela med oss av kultur. Oavsett om det handlar om att spela in ett teveprogram och se det med några som missade det när det sändes, att göra ett blandband till en kompis, att låna ut en spelregelbok för kopiering, att klistra ihop ett collage av bilder och ge bort i födelsedagspresent. Denna privata kulturdelning är principiellt ett ingrepp i upphovsrätten i de flesta fall, eftersom upphovsrätten skyddar rätten att mångfaldiga och sprida skyddade verk. Men dessa undantag är något vi oftast är överens om. De är delvis reglerade i lag – vi har citaträtt eller på engelska fair use och vi har rätten att göra kopior för personligt bruk. Delvis är de inte reglerade utan följden av sedvana. I vissa fall är de fortfarande olagliga, men allmänt accepterade som kopiering av enstaka exemplar av delar av en bok.

Exakt vilka gränser juridiken drar för dessa inskränkningar i den absoluta upphovsrätten tänker jag inte ge mig in på. Delvis därför att det är svår juridik som jag inte känner att jag behärskar, delvis för att det är lite vid sidan av min poäng. Vi kan nöja oss med att det finns ett sådant område, där vi har rätten att sprida kultur.

Ur upphovsrättsinnehavarnas (och deras förvaltares inom upphovsrättsindustrin) perspektiv var denna privata spridning av kultur förhållandevis oproblematisk på den tiden det var dyrt eller till och med omöjligt att göra perfekta kopior. Visst ville de ha ersättning för privat kopiering på kassettband, men min barndoms blandband var inget hot mot LP-skivorna eftersom kvaliteten var för dålig.

I och med digitaliseringen kan vi idag, utan tillgång till särskilt avancerad utrustning, göra kopior som är lika bra som originalet och i och med internet sprida dem till stora grupper. Denna förändring är teknisk och svår att göra något åt. Den katten får vi inte tillbaka in i påsen ens om vi vill. Dessutom är nyttan med de möjligheter tekniken ger så stora att jag har svårt att se att någon egentligen vill stoppa vår möjlighet att digitalisera och dela information globalt människa till människa.

Frågan är alltså om man ska reglera detta digitaliserande, kopierande och spridande och i så fall hur. Jag tycker inte det privata användandet utan kommersiella intressen ska regleras eftersom det är så värdefullt för samhället, för mänskligheten och för kulturen att vi kan dela och sprida information på detta sätt. Alla sätt att försöka reglera den kopiering och spridning som inkräktar på upphovsrättsinnehavares rätt kommer också att betyda att vi reglerar människors möjlighet att yttra sig, att samlas och att sprida kultur, tankar och idéer. Det kommer innebära att vi reglerar sönder det bästa verktyget för demokratisk utveckling som världen skådat.

Om man vill reglera de fall där någon drar kommersiell vinning av någon annans upphovsrätt, då är jag helt med däremot. Reglera på!

Så vad har då detta med The Pirate Bay att göra? Jo, enligt min mening finns det ingen avgörande skillnad mellan vad vi småskaliga fildelare ägnar oss åt och den lagliga analoga kulturdelning jag beskrev ovan. Vi delar kulturella upplevelser med en begränsad krets. Det som får det att se så storskaligt ut är att vi är så många som gör det samtidigt på samma ställe. Lite som om alla som gjorde blandband i Europa på 80-talet hade samlats i en lokal och gjort blandband åt varandra.

När jag använder The Pirate Bay för att leta upp en torrent och sen delar ut den med min torrentklient så påbörjas inte mer än något tiotal nedladdningar från andra som delar ut den torrenten. När min dator börjar ha delar av det material torrenten pekar på så startas också bara något tiotal uppladdningar till andra som är intresserade av filen. Jag får alltså filen av en liten grupp människor som hjälps åt att ge den till mig och jag hjälper samtidigt till att ge filen till en liten grupp människor. Skillnaden är att vi inte delar så mycket mer än intresset för just denna kulturprodukt. Blandbanden och kopieringen av rollspelsregler på 80-talet skedde i kretsar där man inte var riktigt lika anonyma och där man hade starkare band än bara delandet av kultur. Men det kunde fortfarande handla om att jag fick saker av en mindre grupp människor och gav till en mindre grupp människor.

Att slå ner stenhårt på detta kulturdelande är alltså inte som många hävdar att återställa ordningen till som de var innan den hemska nya tekniken. Det handlar om att legalt minska våra möjligheter att dela kultur just när vi genomgår en revolution av möjligheterna att göra just det. Enligt mig är det fel väg att gå.

Men nu invänder kanske vän av ordning: ”The Pirate Bay då? Är inte det just ett exempel på att skapa kommersiell vinning med hjälp av upphovsskyddade verk? Är det inte dem vi borde sätta åt då?” Då måste vi titta på vad The Pirate Bay egentligen är idag 2013, inte vad människorna runt sajten och sajten i sig har kommit att bli symbol för. The Pirate Bay är idag en sökmotor. Den innehåller inga upphovsrättsligt skyddade verk för nedladdning. Den kopplar inte samman nedladdare med uppladdare. Den hjälper mig att hitta den torrentfil som jag behöver för att min dator ska kunna leta upp andra som vill dela kultur med mig. Att hitta sådana torrenter går utmärkt att göra med vilken sökmotor som helst. Prova att skriva ”Game of Thrones torrent” i din favoritsökmotor ska du få se.

Om du nyfiket klickade på länken till Game of Thrones ovan så fick du också läsa ett av många exempel på att de som skapar modern kultur ofta ser fildelningen som en hjälp att sprida sina alster och inte som en fiende. Tar man utöver det i beaktande att The Pirate Bay och andra liknande söktjänster hjälper oss att hitta kulturella alster som inte längre distribueras på kommersiell väg som gamla kultfilmer eller teveserier, böcker som är slut på förlaget eller musik som är för smal för att saluföras på CD så är frågan om The Pirate Bay skadar kulturlivet mer än den hjälper det. En annan sak som är viktig att komma ihåg är att mycket modern kommersiell och icke kommersiell kultur bejakar de nya informationsvägarna och använder fildelning och liknande som sin viktigaste distributionsplattform.

Att jaga The Pirate Bay och därmed hota politiskt aktiva med stämningar är mot denna bakgrund ett i allra högsta grad tveksamt beteende enligt min ringa mening. Men det sätter fingret på några viktiga politiska frågor för vår tid.

Vem ska bestämma vad vi får dela för information? Vilka principer är viktigare än fri information?

Piratpartister är inte alla blint religiösa informationsfrihetsivrare – vi delar uppfattningen att det behövs diskussion kring vilka principer som ska gälla. Vår åsikt är att den diskussionen bör leda till en förändring av vissa av de rådande principerna. Men långtifrån alla piratpartister är fundamentalister i fråga om hur denna förändring bör se ut.

Vi delar övertygelsen att internet är för viktigt för att förstöras av människor som inte förstår det, som försvarar lagar och rättsprinciper som inte passar det, och som går ärenden åt en industri som har allt att vinna på att det blir förstört.

  • Ett sätt är att bedriva politisk opinionsbildning med målet att ta plats i folkvalda församlingar.
  • Ett annat sätt är att övertyga andra politiska rörelser om vår syn på saken så att de kan påverka lagstiftningen från sina mandat.
  • Ett tredje sätt är att med ett amerikanskt uttryck ”put your money where your mouth is” genom att försvara rätten att dela information där den hotas – som till exempel på The Pirate Bay.

Piratpartiet gör som miljörörelsen gjorde när den växte fram, det vill säga alla tre sakerna. Därför var det helt rätt av det svenska Piratpartiet att förse The Pirate Bay med internetkoppling och jag är stolt att vara del av en politisk rörelse som fortsätter att säkra The Pirate Bays överlevnad via våra norska och katalanska kamrater.

Och det inte det allra minsta för att jag vill ha tillgång till gratis Hollywoodfilmer.

8 svar på ”Varför inte klippa kablarna?”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.