Teflonministern

Thomas Bodström är knappast någon av mina favoritpolitiker, det är väl knappast någon överraskning. Han personifierar på många sätt den teknokratiske politikern. Det finns där en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”.

Med teknokrat menar jag inte tekniskt intresserad eller kunnig, utan att man betraktar lagstiftande utifrån en relativistisk, realpolitisk och teknisk vinkel. En teknokrat är mest intresserad av teknisk effektivitet och funderar inte så mycket på sidoeffekter eller syftesglidning.

Att som Bodström få kontrollsamhället uppkallat efter sig är inte precis något hedrande. Att han sen haft humor nog att själv kalla sin blogg ”Bodströmsamhället” kan ses som ett tecken på självdistans eller mer elakt som en fullständig omedvetenhet eller okänslighet inför problemen. Mannen sitter på för många stolar. Han är advokat med egen firma (som han delar med Borgström), han har suttit i styrelsen för Ecpat och är fortfarande ”resursperson” och han har under förra mandatperioden parallellt suttit som ordförande i riksdagens justitieutskott. Dessutom är han numera deckarförfattare.

”More power to him”, kan man tycka om han lyckas hålla ordning på alla sina roller och få tid till alla sina arbetsuppgifter, vilket knappast är så säkert. Ett allvarligt aber hos Bodström som politiker är en slags gränslöshet och bristande förmåga att ta ansvar. Han har lekt gräddfilsminister istället för att vara justitieminister, och kallas träffande också för Teflon-Thomas. Gränslösheten har funnits där länge och i kombination med den realpolitiska teknokratiska ådran har den gett upphov till en lång lista lagar och förslag vars syfte säkert är gott men vars konsekvenser på sikt kan vara allt annat än goda. Den har också gett upphov till undringar som ifall det förekom ministerstyre i tillslaget mot The Pirate Bay, eftersom gränsdragningarna inte varit hälften så självklara som de borde varit.

Bodström är del av ett politiskt block som inte har något som helst problem med att utöva signalpolitik. Sveriges riksdag, den svenska staten, svenska myndigheter är alla delar av ett system som är maktfullkomligt och förment ofelbart. Politiker och tjänstemän utan självklart ansvar, som anser sig ha rätten att övertrumfa individers självvalda sätt att leva sina liv.

Nu blir han i det närmaste förvånad över att reglerna även gäller honom själv och att han som riksdagsman med ett barn i skolan inte kan ta ut full tid och åka utomlands under en längre period. Och visst kan man tycka att systemet för föräldrapenning kan vara ett problem för en yngre generation politiker som är mitt uppe i bildandet av familj, även om de flesta av dem knappast kommer åka utomlands flera månader medan de sitter som förtroendevalda.

I det här fallet är det nog tyvärr så att det är ett fall av ”sent skall syndaren vakna”, för han har knappast stått på barrikaderna mot dessa regler innan de riskerade drabba honom själv.

Nu ställs Bodström inför valet att lämna riksdagen eller skrinlägga planerna på USA-vistelsen. Han väljer som det ser ut USA, vilket jag tycker han gör alldeles rätt i och inte bara för att jag gärna får bort honom ur riksdagen. Det jag tycker är fel, är att han väntat med hela frågeställningen till efter valet — vilket gör att han hur han än beter sig kommer att svika sina löften. Antingen sviker han familjen, eller också de 16807 personer som kryssade honom på valsedeln — ordentligt klantigt.

För första gången kommer också försiktig kritik från de egna leden. Det kommer även mer rättfram och rakryggat läsvärd kritik. Samtidigt kommer också spekulationer om detta är slutet för Bodströms karriär, i och för sig inte alltid från de skarpaste knivarna i lådan — men väl sådana som är vana att avsluta politiska karriärer. Även mer skärpta ledarskribenter spekulerar i samma sak, om än mer nyanserat, men jag tvekar…

Mer troligt är att Morian har rätt och att det absolut inte är det sista vi ser av Bodström. Han har gjort skäl för ett smeknamn som Teflon-Thomas. Som kontrollsamhällets främste företrädare borde han egentligen vara fullständigt omöjlig, men allt rinner av honom som vatten på en gås. Tvärtom kommer de som nu vågar kritisera honom, om än försiktigt, att riskera att få skitstämpeln i pannan någon gång om ett par år, när Mona inte längre är aktuell och Bodström kommer farande som en jojo på backspin.

Ett svar på ”Teflonministern”

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.