Normalisering

I bloggosfären är det lätt att debattera samhällets obehagliga utveckling bort från frihet och demokrati. Utanför bloggosfären är det nästan omöjligt. Den som ens försöker får snabbt en foliehattsstämpel. Vi bygger vårt förtroende för vårt demokratiska samhällsbygge inte på empiri, som man skulle kunna förvänta sig, utan på inövade floskler.

En känd propagandafigur och demagog, som jag inte har lust att nämna vid namn på grund av de associationer det ger, sa: ”Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”. Skall man tolka utsagan, så är en rimlig tolkning att se det som att vi tolkar världen utifrån de saker vi håller för sanna. Det finns många lögner genom historien som tagits för självklar sanning, och just nu tycks en av dessa lögner vara den i grunden demokratiska naturen i det västerländska samhället.

Abt. Pfründe & Häscher: Razzia am Bahnhof
Razzia

Vi har naturligtvis strategiskt dåligt minne, och är mer präglade av myten om det svenska folkhemmet och det svenska ”vänliga” samhället. Vi ser fortfarande den folkliga bilden av en Per-Albin som åker spårvagn till regeringskansliet, eller en Olof som är ute och vandrar i Gamla Stan och skakar hand med kreti och pleti. Redan då fanns det mer än en sak att anmärka på i den svenska demokratin. Vi har gjort oss av med en del dumheter, men istället ersatt dem med andra, fler och på många sätt lika allvarliga.

Ett av de fenomen vi ser idag är det Isobel sätter fingret på:

För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper – ett informellt undantagstillstånd.

Man kan kalla det normalisering av ett tillstånd som egentligen borde vara ett undantag, något påkallat av extrema omständigheter. Legitimeringstvång och arbiträra gripanden är metoder som vi förknippar med ett Francos Spanien, Pinochets Chile eller Honeckers Östtyskland. Stater där balansen mellan individens rättigheter och statens tvångsmedel helt stått på näsan. Polisen kollar dina biljetter och papper, polisen har makten över dig och behöver inte förklara eller försvara sitt beteende. De kan uppträda precis hur hånfullt, respektlöst eller spritt språngande galet som helst. De har makten att bedöma om du skall visiteras, frihetsberövas och drogtestas — helt efter eget skön, så du gör bäst i att inte bråka… Louise P beskriver det kusligt träffande:

Förra vintern kryllade det av poliser i söderort, och i synnerhet runt Farsta och Gullmarsplan. Det innebar bland annat att min son attackerades tre gånger på väg hem. Skakad och jävligt rädd helt enkelt av deras hånfulla attityd och att de faktiskt helt utan någon synbar brottsmisstanke kunde rota i hans kläder och köra ner händerna i hans kalsonger, mitt på gatan. Motivet till detta kryllande meddelade länspolisen var att lära känna medborgarna och öppna för dialog. I do not think that worked.

De har denna makt sedan sjutton år tillbaka, och ravekommissionens ankdammsdramatiska insatser på nittiotalet normaliserade denna makt. Beukelmann som styrde och ställd i ravekommissionen, är lustigt nog Kling och Klangs högsta befäl i den senaste polisiära fadäsen#gategate”.

För det är skillnad mellan att vara ”drogliberal” mellan att ställa sig kritisk till sådana som Allan Rubin, Beukelmann eller för den delen Nils Bejerot som i grund och botten är deras ”lärofader”. Hela nolltoleransen i drogrelaterade frågor är en rest av den misslyckade amfetaminförskrivningen på sextiotalet, och de Bejerots inlagor i debatten som under tidigt sjuttiotal började resultera i skärpta lagar. Jag är inte drogliberal i bemärkelsen positiv till droger, jag har sett lite för mycket av hur snett det kan gå. Däremot är jag drogliberal i bemärkelsen att jag anser att det i grund och botten är varje enskild individs ensak vad de behagar göra med sin egen kropp. Vi praktiserar redan sådana principer. Alkohol är lagligt inom vissa gränser, ändå har vi behandlingshem för alkoholister. Vari finns logiken?

Konsekvenserna är desto tydligare. Vår bristande konsekvens och logik har gjort oss rättslösa. Vem orkar stå emot när polisen hotar med omhändertagande och pissprov? Vem vill bli utslängd i tjugo minusgrader efter att ha blivit kränkt och misstrodd?

Så vi bor i en demokrati? Och det är vi helt irrationellt säkra på!

Nå vi har val var fjärde år och EU val däremellan, men hur ser det ut i övrigt?

  • Om vi kommunicerar med varandra, vilka möjligheter har myndigheter att kontrollera vem vi pratar med och vad som sägs?
  • På vilka grunder kan vi gripas, husrannsakas, kartläggas eller avlyssnas?
  • Om vi utsätts för tvångsåtgärd, vilka rättigheter har vi då?
  • Hur ser meddelandeskyddet ut i praktiken?
  • Vilka skyldigheter har våra myndigheter gentemot oss, och vilka skyldigheter har vi gentemot dem?
  • Om vi blir felbehandlade, hur stora möjligheter har vi att få upprättelse?

Tillbaka till Isobel:

Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.

Är det någon som ser ett mönster ännu?

10 svar på ”Normalisering”

  1. Detta är ju potentiellt sprängstoff. PP borde göra detta till en valfråga, vår valfråga! Bara det att polisen borde lägga resurser där de behövs är ju något som de flesta Svenssons håller med om, och kan sympatisera med.

  2. 1962:700 – Brottsbalken SFS – 9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet”§1 Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i högst två år.

    För bedrägeri döms också den som genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan. Lag (1986:123). …”
    Så det är väl bara att dra wåra politiker inför domstolar – eller ? – undrar Josef B.

  3. Hmmm… – HTML-länkningen gick ju ej så bra, tyvärr tyvärr… 😥

    Prova att använda länkverktyget i editorn skall du se att det går bättre. När du ändå är igång kan du använda bold och em i verktyget också, så slipper du få din kod ”diskvalificerad”…

  4. Manuell trackback:

    <a href=”http://www.thomastvivlaren.se/2010/02/tv4-och-demokratiskt-ansvar-del-3.html”>TV4 och demokratiskt ansvar – Del 3</a>

    En fråga Thomas: använde du editorn för att infoga länken? Om du gjorde det så är det något skumt som händer med de som inte är inloggade, så jag måste fråga…

  5. Normaliteten som avvikelse.

    I en så utpräglad bakåtsträvande tid som vi nu lever i uppträder konsekvent en rad märkliga ting som kan betecknas som anomalier, som man bara för en tid sedan trodde man var utplånade för alltid från vår upplevda livsvärld.
    En av dessa är den onormalt extrema strävan att vara normal, alltså konventionell som sedan några år tillbaka uppmärksammas i västvärlden bland medborgarna. Men vad betyder begreppet normal?
    ”Normalt menar man att någon är eller beter sig som flerparten av hur ’folk’ är och eller beter sig”.
    Normalitet kan inte tolkas i statistiska normer, den refererar till en utopisk norm, ett fullständig irrealisabelt och uppnåelig projekt, att vistats i den mediokritetens domän som begreppet hänvisar till.
    Av detta följer att normaliteten är en avvikelse.
    I en osäker värld där globaliseringen håller på att detroniserat alla stabila och basala grunder såsom arbete, familjen, nationen och därmed mångfaldiga identiteten, finns det fog för att som några intellektuella (Maturana, U, Z Bauman), och även amerikanska psykiatriker påstå att det finns en ny psykos i världen, som den går ut på att sträva att vara extrem normal/konventionell, som ett sätt att bemästra rädslan att förlora den nationella identiteten och välfärden vilket bland andra Manuel Castells har också påpekat.
    Vi kan redan åskåda fenomenet i många sfärer av vår nuvarande existens. Den finns i det politiska fältet i form av politiskt korrekthet, samt i en vänster- och högernationalism. Att bevara nationen in absurdum trots den globala och oumbärliga ekonomiska sammanflätning. Att hålla nationen rent från utländska inflytanden.
    Det finns också med all tydlighet i kristdemokraternas självbenämning som ”verklighetens folk”, de normala kontra eliten, som ger oönskade populistiska konnotationer av tredje rikets retorik.
    I den ”nya” eller nygamla skolan som strävar att gå tillbaka till 50-tal skolmodell (normal beprövad), där de tyska dygderna lag, ordning och underkastelse, blir åter normen för kunskapsproduktionen, på bekostnad av mer civiliserade, utvecklade och vetenskapliga sätt att förhålla sig till elever och kunskapen.
    I politikernas kränkande strävan att normalisera, och därmed nivellera och detaljkontrollera medborgarnas nikotinanvändning i det ”godas syftes namn” i strävan att nå den normala nya friska värld. ”Överbeskyddande ingår i normaliseringskulturen som avkräver att vi inte ska göra något som avviker, som är en risk och som steg för steg nedtrycker människan”. Jan Kallberg.
    I den ”nya” kulturpolitiken som sträva efter att hindra konstutövning som ställer sig kritisk till makten och vecks till förmån för en utilitaristisk anpassning, till de samhälleliga behoven, som strävan att nå alla, konst som tillväxten tillväxt befrämjande motor, osv.” I de intervjuer med kulturpolitiker ute i regionerna som SVT:s…gjorde, ansåg många att kulturens enda uppgift är att generera tillväxt. Flera ansåg också att deras funktion var att stoppa kulturyttringar som de ogillade, – kommunpolitruken som censurinstans-. ”Ulrika Kärnborg. DN. kultur s:4. 24.02.2010.
    Retronarmalitets strävan, finns det också i form av Sverigedemokraterna som krampaktigt profiterar på den populistiska otrygghetsrädsla, med erbjudande att gå tillsammans med de ”äkta och normala invånarna”, tillbaka till den utopiska idyllen i en märklig mörkbrun blandning av barnen i bullerbysamhället och folkhemmet.
    I de nykonservativas repellering av allt vad modernitet heter inom konsten, inbegreppen modernismen (läs tidskriften Axess och dess chefredaktör Johan Lundbergs fåniga, populistiska och intoleranta angrepp på all som luktar modernitet (onormal), likt en muslimsk fundamentalist.)
    Varför denna primitiva strävan att uppnå kollektiv normalitets konsensus i västvärlden? Om man är normal enligt alla sociala konventioner är man en utopi, något som inte finns annat en i idéernas värld. Och om detta mot förmodan är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på idealbilden?
    Även i bibeln finner man stöd mot den mediokra lagomheten: För att du varken är varm eller kall spottar jag dig ur min mun.
    Normalitetens tribalism sammanfaller med den inskränkta nationalismens endimensionella värld som strävar efter att nå påtvingad kollektiv konsensus. Eller uttryck i enklare Mark Twains termer:
    ”För den som har hammaren som enda verktyg, ter sig alla problem som en spik”
    Men vad blir det för konsekvenser om alla skulle nå social konsensus? Det vore en hemsk tanke om alla var lika. Då har man uppnått det totalitära samhället ” in toto”, dvs. fullständigt, vilket enligt Horkheimer och Adorno, ledande forskare om nazismen, var tredje rikets strävan och strategi för att få kontroll över medborgarna. Eller som Voltaire säger: ”Om alla tänker lika, då tänker ingen”. Jag föredrar emellertid att så länge man inte skadar andra så får alla vara som de vill. Varken Hagamannen eller den konventionelle Svenssons liv. Men en kreativ i meningen kodbrytande skapande liv bör man sträva istället, som M Foucault rekommenderade i slutet på sitt liv.
    Normalitet det är alltså inget ”naturligt” begrepp utan i veritabel mening en social framskapad konstruktion beroende på vilken kontext den emanerar ifrån.
    Normaliteten är emellertid kreativitetens motsats. Paradoxalt att det uppstår i en värld som aldrig kan få nog av kreativiteten för att säkra sin ekonomisk hegemoniska ställning.
    Paradoxal? Ja, men i förvirrade tider, som författaren Octavio Paz påpekade, vimlar det av paradoxer.
    Ja suck! Man frestas att säga att: Det var onekligen inte bättre förr, men det är definitiv sämre nu.

  6. Ja det är verkligen illa ställt med Sverige numer. Jag kommer ur en helt annan ”rörelse” men grundstrukturen är densamma.
    Jag vet uppriktigt sagt inte vad jag ska hitta på snart. Mängden människor som kontaktar mig med FÖRTVIVLAN ökar och ökar. Media är FULLT medvetna om problemet jag, och några med mig för fram, men intresset är lika med noll.
    Det här kommer helt enkelt inte hålla! Heller.
    http://insolvenssthlm.blogspot.com/2010/03/belgien.html
    //Ulrika

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.