Det niohundrade inlägget

Lite fascinerad inser jag att räknaren står på 899 inlägg, det är inte utan att jag undrar var inspirationen till allt detta prat kommit ifrån?

Den här bloggen har funnits i en eller annan form sedan 2003, men det var först två år senare som den blev till ”Sagor från livbåten”. Fram till dess hade bloggen varit övervägande på engelska, mest för att de vänner som var intresserade av att läsa kom från Storbritannien. Problemet var att den inte fyllde något syfte annat än för att komma med mer eller mindre förvirrade mentala rapar. Den hade ingen balans mellan det personliga och det privata, den hade ingen riktning eller styrsel, och den blev klart styvmoderligt behandlad. Det sista jag skrev i det formatet var i mars 2005:

I haven’t done a lot of writing lately. Mainly because I’m working my [expletive] off.

Actually I’m not sure I will maintain this blog for much longer, it has turned stale as I haven’t had the time to keep it updated.

I’m tempted though to kill the site off totally, and keep NOTHING BUT the blog.
If, of course, I can find the time and inclination to start writing just for fun again. A lot of writing is done, but mostly professionally nowadays.

We’ll see.

Humorn i förvandlingen som kom strax därefter, var att den inte hade så mycket att göra med att jag visste vad jag ville med bloggen. Istället var det ett direkt resultat av jag skrev en artikel för Datormagazin om ”elastisk design” med HTML och CSS. Jag behövde ett annat tema för bloggen än att den bara skulle vara fridholm.net, en ensamföretagares halvmesyr mellan telefonbok, CV och spridda strötankar.

Till en början var jag orolig, eftersom jag inte ville att bloggen skulle innebära ett hinder för mitt yrkesliv. När en kund går in på min sida är det inte så bra om kunden blir förbannad för att han inte håller med mig i mina politiska åsikter… Å andra sidan läste jag igenom det jag skrivit fram till dess, och insåg att det var en mindre belastning för mig att ha en politisk blogg än att ha en slags halvneurotisk dagbok utan intresseväckande innehåll.

Humoristiskt nog, med tanke på mitt engagemang nu, var att den första verkliga artikeln i det nya formatet var en sågning av Yrsa Stenius inlägg i fildelningsdebatten. ”Musiknedladdning och fattiga artister”, där jag själv gör misstaget att prata om att ”sno åt sig” saker, men i övrigt står ungefär där jag står idag i frågan:

Personligen kommer jag fortsätta köpa de fyra a fem CD skivor och filmer om året jag anser mig ha råd med, den siffran varierar endast med priset, inte med den eventuella tillgången på andra metoder att lyssna på musik eller se på film.
Möjligen kommer det att bli färre i framtiden, eftersom jag inte har mycket till övers för att stödja en industri som använder rena gangstermetoder.

Det skulle kanske inte blivit så mycket av det hela ändå, om det inte vore för sommarjobb.net/maska.nu och subjektiv.se — de förstnämnda var ett initiativ av SUF, det syndikalistiska ungdomsförbundet. Både jag och Daniel på subjektiv.se reagerade på ungefär samma sätt. Vi reagerade båda starkt på förhärligandet av stölden, sabotaget och maskandet som ett sätt att föra ”klasskamp”, och fick naturligtvis tillbaka ”batongliberalgubbjävlar” rätt i synen 😀

Kanske förtjänade jag det, inte vet jag — döm själva:

Tre saker hindrar mig i nuläget från att satsa på att växa från enmans till flermansföretag, det ena är skattebyråkrati som skulle äta upp min tid och innebära att den första anställda blir en förlustaffär, det andra är skattenivåer som gör att det krävs en för stor intäktsökning för att jag skall känna mig trygg i att klara biffen, det sista är dålig erfarenhet av att sitta fast med en snyltgäst i ett litet företag.

Tack SUF, tack maska.nu, ni har just bidragit till att övertyga mig om att inte vara med och skapa ytterligare arbetstillfällen i Sverige – men mina skatter kanske kan bidra till någon praktikplats på någon parkförvaltning någonstans…

Det roliga i kråksången, var att mothuggen var uppfriskande! Och det hela gav ett momentum jag nog inte riktigt förutsett. Jag blev inbegripen i diskussioner om medborgarlön, upphovsrätt, terrorism och motståndskamp, skattebördor, myndigheters vansinne och annat roligt eller vansinnigt.

I slutet av maj 2006 tog det så skruv rejält. Polisen gjorde razzia mot The Pirate Bay och det fanns hur mycket som helst att kommentera: Att de gått in i ett skyddsområde, att de utan urskiljning tog inte bara TPBs datorer, utan även Piratbyråns maskiner, privata företags servrar och servern för en politisk nättidskrift med utgivningsbevis.

Det var också både intressant och oroande att se hur det i allt väsentligt tycktes vara ett beställningsjobb från USA. Public Service gjorde för en gångs skull skäl för namnet och grävde fram sammanhangen, men som vanligt i den himmelska bananmonarkin så ledde det knappt ens till en tummetott.

Det förekom en hel del nästan roande sidoberättelser i sammanhanget. Saker som att piratebay var uppe igen på nolltid, att en ”privatspanare” gick ut i media, och andra liknande saker. ”Privatspanaren” Brumark ringde för övrigt till såväl Johanna Nylander som till mig. Johanna reagerade med en rysning och kände sig närmast som om hon fått en stalker på halsen. För egen del är jag lite äldre och lite mindre lättskakad, så jag pratade glatt med Brumark och upptäckte att han i mångt och mycket var en ganska trevlig gubbe. Att jag sen inte håller med om flaska av vad han säger, eller ens tror på hur han uppfattat sammanhangen är en annan sak.

Någonstans i den här vevan så ändrades min interna prioritetsordning ifråga om varför jag ville ha bort sossarna från makten. Innan dess var det sossarnas trötthet, maktfullkomlighet, byråkratiska förtjusning och slentrianmässigt höga skatter som irriterade mig mest. Nu var Bodströmsamhället som fenomen mitt främsta skäl att vilja få bort sossarna från rodret — inte anade jag att vi kastade ut Lucifer bara för att höra Beelzebub skratta i stolen bakom våra ryggar…

I den här vevan roade jag mig med att skapa den politiska ordboken, som fortfarande finns kvar som undersida på bloggen. Jag var så trött på den politiska nysvenskan, där man använde paroller och omskrivningar urskiljningslöst. Under resten av 2006 och mycket av 2007 växte den snabbt, och det dyker fortfarande upp förslag någon gång ibland.

I början av december drog historien om Wild’n’Fresh igång. Det var bara två kvarter från där jag bor, och jag gick förbi salladsbaren åtminstone två gånger per dag. En ung entreprenör hade varit ”fräck” nog att vägra Hotell- och Restaurangfackets kollektivavtal, vilket fick dem att utlysa blockad. Utanför Saluhallen Briggen i Linnéstaden stod sex till tio strejkvakter från morgon till kväll. Folk som försökte gå in eller kom ut konfronterades av strejkvakterna, som tryckte propagandablad i händerna på dem. De var nog inte riktigt beredda på vilken monumental PR-miss de gjort, och när de började upptäcka det började de reagera med viss desperation. De använde alla metoder de kunde komma på och några till för att flytta ägget från sitt eget ansikte och kasta det i Sofias.

Facket gjorde diverse fantasiberäkningar för att visa vilken ”skurk” Sofia som hade salladsbaren var. Det de däremot inte berättade var att de betett sig som maktfullkomliga och arroganta skitstövlar, väldigt likt maffiabeskyddare, som klampat in med verklig bossattityd och ”erbjudit beskydd” — det vill säga kollektivavtal. Inte bara Sofia, utan hela hennes personal hade blivit kraftigt illa berörda av hela händelsen. Ändå hade Sofia frågat om hennes anställda ville att hon skulle skriva på, men de var inte intresserade. I varje steg behandlade de henne närmast som en brottsling. När de ville ha ett möte, dikterade de tid och plats och frågade inte ens om det passade. När de satt på möte förutsatte de bara att hon skulle skriva under osett, och varje invändning möttes med hot. De hade inga medlemmar på salladsbaren, men bemödade sig inte ens att fråga personalen om de ville bli företrädda.

Regeringen visade i sammanhanget hur mycket ”ryggrad” de egentligen hade, vilket borde varit en varning om vad komma skulle. Federley var en av ett ytterst fåtal borgerliga riksdagsmän som tog ställning mot facket, men tyvärr gjorde han ett spektakel av det hela — vilket också borde gett en varning inför framtiden.

Vad man än tycker om kollektivavtalen och om sakfrågorna kring salladsbaren, så kan man konstatera att något är fel när företagarna upplever att de behöver en dusch efter fackets besök (jag frågade runt, men ingen ville bli namngiven). I Sofias fall gick det till slut så långt att facket störde och förstörde en privat fest, vilket gjorde att hon började bli direkt rädd.

2007 var året då jag starkt började betvivla den borgerliga politiken. För mig tycktes det som om man gift ihop det sämsta med socialdemokratin, med det sämsta hos moderaterna. Samtidigt reagerade jag mot maktsfärer och maktfullkomlighet hos såväl politiska församlingar, fackföreningar, myndigheter och liknande institutioner. 2007 var också ett år av varierande bloggande, eftersom det var ett av de mest stressade åren jobbmässigt. Jag bloggade när jag hade tid mellan kundmöten, design och programmerande.

2008 var året då min glidning från alliansen och deras politik fullbordades. Jag kunde inte med bästa vilja i världen längre hålla fast vid en allians som inte bara misslyckats med hela sin borgerliga kärna bortsett från skattesänkningar — och som tycktes tro att skattesänkningar ursäktade vad helst andra dumheter. Integritetspolitik blev ett allt viktigare ämne, nästan en mani, under året. Vi trodde vi röstat bort Bodströmsamhället, men fick allt fler bevis på att det inte alls ingick i alliansens planer att vända den utvecklingen. Även upphovsrättsfrågor blev allt viktigare, eftersom jag mer och mer började förtvivla över dumheterna som kom från såväl gammelmedia som politiker och kulturprofiler. Rättssäkerheten tycktes satt på undantag, en fråga som är en av de som ligger mig varmast om hjärtat.

Hela livet tog paus en stund i slutet av mars, och det var egentligen bara FRA som väckte mig ur min sorg. Min ilska över, som jag såg det, det ultimata beviset för alliansens svek och dumhet gjorde bloggandet till en slags terapi när allt annat var sönderslaget.

Efter FRA var jag rotlös och partilös, de ”liberaler” som gett mig hopp inför valet 2006, visade sig vara skådisar och politruker. Allt offrades på den falska trygghetens altare, vi blev ideologi-, rot- och historielösa.

Inte precis det mest inspirerande ögonblicket någonsin i svensk politik...

Sommaren och hösten präglades av ett politiskt fulspel på en nivå jag hoppats slippa se i Sverige. Riksdagsledamoten Karl Sigfrid fick lägga nacken på schavotten, och blev utkvittad i något av de mest skamliga exemplen på åsidosättande av den demokratiska processen vi sett i modern tid. Karl var ändå man att inte låta sig värvas annat än indirekt, medan Annie Johansson och Fredrick Federley valhänt försökte spela ett maktspel de inte behärskade. Annie har blivit belönad med viceposten som riksdagsgruppens piska, medan Federley verkligen hamnat i kylan. Det finns en svart humor i att han lyckats alienera såväl sin riksdagsgrupp som sina väljare.

Alliansens partier har ett monumentalt blått öga efter FRA med flera dumheter, och man försöker förtvivlat tvätta av sina rykten utan att behöva göra en pudel. För egen del gick jag i november 2008 över till Piratpartiet, och gjorde avbön för min tröghet.

Vintern handlade om IPRED och FRA. Sagor från livbåten började segla upp på knufflistorna, och runt nyår låg vi strax över hundrade placering. Delvis fick bloggen draghjälp av att piratpartiet var extremt aktivt, men jag hade sett min placering stadigt bli bättre ända sedan den tidiga sommaren.

I februari fick jag med Göran i båten. Han trodde nog att han skulle bli en gästbloggare, men under ett knappt år har han skrivit inte mindre än 291 inlägg och ytterligare 19 tillsammans med mig. Han står alltså för en tredjedel av inläggen hittills, trots att han bara varit aktiv i ett år 😀

Det senaste året har varit en rusch, och vi har klättrat stadigt uppåt med en dipp under sommaren och tidiga hösten, och är nu uppe på topp trettio. Jag är fascinerad över att det fortfarande finns saker att skriva, att inte lusten tagit slut. Det är också inte så lite fascinerande att träffa folk som läser oss — och man blir ödmjuk när de som berömmer en är folk man själv tycker skriver alldeles strålande.

Vi är på vårt niohundrade inlägg, men vi har inte nått vägs ände, och just nu känns det som det gott kan bli niohundra till.

10 svar på ”Det niohundrade inlägget”

  1. Grattis till de 900 inläggen, och tack för en fantastisk resa hittills. Jag känner igen hela resan, då jag i min politiska åskådning följt i ert kölvatten. Jag har en gnagande känsla av att det är ganska många både bloggare och läsare som gjort samma resa, och att livbåten varit en av de viktigaste katalysatorerna. För egen del vet jag inte vad som påverkat mest. Om det är livbåten, eller någon annan blogg, eller min egen analys, eller helt enkelt alliansens styvmoderliga behandling av demokratifrågorna. Det spelar heller inte riktigt någon roll vilket, och nu är vi här.
    Bra jobbat hittills. Jag önskar jag själv hade kapaciteten och kompetensen att få ur mig så mycket högkvalitativt material som ni lyckas publicera. Tack för det.

  2. Tack för ert fantastiska bidrag till bloggosfären! Ni har ett otal gånger lyckats få mig att se saker ur nya perspektiv och inspirerat mig i mitt bloggande. För att vara ett medie med praktiskt taget oändligt stort utrymme lyckas ni trots det ta upp stor plats 🙂

  3. Jag har inte följt eran blogg särskilt aktivt, men det jag har läst har alltid varit intressant och berikande. Jag har en känsla av att ni båda kommer fortsätta i samma anda.
    Grattis på 900 inläggsdagen och god fortsättning!!

  4. Och bra har det varit också! Åtminstone de fyra åren eller vad det är som jag har läst! 🙂

  5. Fantastiskt intressant läsning. Jag vet inte ens när jag började följa bloggen, men det måste ha varit tidigt under 2009 någon gång. Därför blir det ju extra spännande att läsa om allt innan dess.

    Stort grattis till 900 och framför allt: bra jobbat!

  6. Tack allihop, det var en spontanexposé — och ett slags avstämning av det som varit innan Göran kom med. Jag tror Göran snart är på gång med sina intryck av sitt första år som bloggare.

  7. Din beskrivning av salladsbaren tycks ha en ganska kraftig slagsida djupt misstro gentemot facket. Det må vara hur det vill med den saken men det finns ju två sidor av den historien.
    Men oavsett det är det ju uppenbart att Federley försökte kuppa hela historien och få sina femton minuter till varje pris. Han hade inga som helst avsikter att driva denna bar utan pytsade bara in lite fickpengar för att få mediatid, och sen kunde hela skiten gå i putten.
    Du som är egenföretagare vet kanske hur kul det är att någon tar en konkurs allt för lättvindigt för att slippa ta ekonomiskt ansvar. Jag vet det i alla fall från andra sammanhang och det finns få saker som kan köra en så i botten. Att Federley gör sådant mot andra för sitt eget egos skull finns det inga ursäkter i världen för.

  8. @Jonas: Sofia på salladsbaren var själv inte helt förtjust i Federleys sätt att använda henne.

    Sen har du rätt i att jag inte har vidare värst stort förtroende för facket. Men missförstå mig rätt, för jag anser att facket som sådant behövs och skulle det inte finnas skulle vi uppfinna det.

    Mitt misstroendevotum handlar mer om att jag sett hur olika delar av facket agerat i diverse situationer och inte blivit speciellt imponerad. De har blivit en maktspelare bland andra maktspelare och är mer intresserade av sin egen story än den verklighet de agerar i. Jag har sett dem låta bli att agera i situationer där de verkligen borde, likasom jag sett dem leka atombomb i andra situationer där de inte haft alla fakta. Jag har sett fackliga företrädare med ena handen sabotera och dissa hårt arbetande människor, och med andra handen skaffa sig en priviligierad position inom organisationen.

    I just det här fallet såg jag en ung kvinna som försökte starta en verksamhet, och som blev påpucklad men vägrade ge sig. Jag såg en personalstyrka som kände sig maktlös när ingen frågade dem vad de tyckte. Jag såg hur de utnyttjades av båda sidor för billiga politiska poänger. Det var de små människorna mot den stora maskinen — och jag var inte road. Jag tror den största insikten om hur illa det var, var när jag hörde en socialist i Uppsala av alla ställen kalla Sofia för ”salladsfittan”, utan att veta något om den faktiska situationen eller ens försöka förstå vad som pågick.

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.