Om ändå någon från SD hade hört på…

Jag har stiftat bekantskap med den nuvarande versionen av svensk offentlig ”akut” sjukvård. Det var en intressant upplevelse och en jag gärna slipper göra om inom överskådlig framtid.

Skälet att jag överhuvudtaget var där var skitfånigt. Jag bytte roll med en fotboll och gjorde stolpträff i bollens ställe. Jag kände mig som en idiot eftersom orsaken var min egen lojhet, eftersom jag sparkade boll med ungarna och inte koncentrerade mig på det jag gjorde. När jag så var på väg in i stolpen var valet att slå skallen eller armen — och skallen må vara tjock, men jag är förtjust i den.

Nog för att det gjorde ont, men inte så illa som man skulle kunna tro. Jag garvade mest åt saken, och tänkte inte så mycket mer på det. Jag var lite stel, men det var inte så farligt. Några timmar senare var visan en annan, och jag var så stel och det gjorde så ont att jag insåg att jag inte skulle kunna sova på natten. Så strax efter nio gav jag mig iväg till axess-akuten som ligger alldeles i närheten.

Jag har goda erfarenheter av axess-akuten. Det är inte en plats för ingående utredningar, men det går fort är effektivt och personalen är överlag bra. Överlag är det ett strålande exempel på hur en privat vårdgivare kan specialisera sig för en specifik slags sjukvård som fyller ett specifikt behov. De har dock inte röntgen, så de hänvisade mig vidare till Mölndalssjukhuset.

Jag satte mig på spårvagnen, för att spara ett par hundra spänn i taxi — det var ändå inte direkt bråttom. Ändå får jag säga att den resan inte var den roligaste. Att sitta och ha ont samtidigt som begåvningsreserven från den mer bruna politiska riktningen sitter fem meter bakom mig och vrålar är inte det mest behagliga man kan syssla med. Jag kan inte säga att jag sörjde att kliva av när jag äntligen kom fram till sjukhuset.

Jag tog en nummerlapp och satte mig, nöjd med att faktiskt ha nästa nummer. Tjugo minuter senare säger mannen bredvid försynt till mig att jag kanske borde göra mig påmind eftersom personalen inte tycktes reagera överhuvudtaget. Så jag klev fram, och mycket riktigt fick jag omedelbart registrera mig. Sen satte jag mig igen, med TV som enda tidsfördriv.

En kvinna med diskbråck hade suttit och väntat i sex timmar, så jag svor lite grand över att inte ha tagit med mig en bra bok eller något. Jag hade mini-laptopen, men med bara en hand är inte en dator värst lätt att hantera. Dessutom hade jag rejält ont, så att sitta och skriva på bloggen var inte att tänka på.

Det som återstod var att vara social, och jag pratade med en kvinna med fraktur på högerarmen. Hon var själv sköterska, och vis av erfarenhet hade hon tagit med sig en bok. Vi växlade några ord och berättade om varandras fåniga anledningar att ha armen i paket respektive mitella. Sen var det dags för röntgen. Om någonsin inkvisitionen tänker återuppta sin verksamhet så vet jag precis var de skall söka efter personal, för det är inte apparaten som får anpassas efter vilka kroppställningar som är möjliga…

Framåt två blev så en hel grupp människor inkallade…. till det ”inre” väntrummet. Framåt tre kallades sen min olyckskamrat med armen i paket in på sal… för att vänta där istället. Själv började jag bli väääldigt seg. En sköterska som såg mig sitta och gäspa förbarmade sig och la en filt över mina axlar, jag makade ner mig i soffan och slumrade till. Inte precis något under av vila, eftersom minsta rörelse gjorde rejält ont.

###Heder och ansvarskänsla

Jag vet inte hur länge jag slumrat, men jag vaknade av att någon vrålade förtvivlat: ”Ge mig min mobil, jag måste ringa min flickvän!” och ”människorna är onda!”

En ung kille, kanske mellan tjugo och tjugofem år, gick oroligt fram och tillbaka i korridoren med en mobiltelefon vid örat. Han var avklädd på överkroppen, med stora och snygga tatueringar av änglar och jungfru maria över halva överkroppen. Höger axel och arm var fixerat i någon slags sele/mitella som fixerade läget. Han såg sydländsk ut, första gissningen var sydligt spansk eller italiensk — men dialekten var den bredaste göteborska.

Han sökte någonstans att sätta sig och jag satte mig upp och makade mig åt sidan och visade att han kunde sätta sig bredvid mig. Han tackade hövligt och satte sig och berättade den tarvligaste av historier man kan tänka sig. Han hade varit ute med en killkompis och två tjejkompisar. Den stackars grabben hade varit på väg från kvarteren kring bryggeriet mitt i stan till Valand, där han skulle möta sin flickvän. På vägen hade han råkat stöta ihop med en kille som pratade i mobil.

Han hade direkt backat och bett om ursäkt, trots att det lika mycket var den andra grabbens fel som hans eget — en ren olyckshändelse helt enkelt. Den andra killen tryckte bort sitt telefonsamtal och frågade: ”Vad vill du”. Christian, som den unga grabben hette hade bett om ursäkt igen och sagt att han inte ville bråka. Som svar fick han en skallning, som han nödtorftigt lyckats undvika den värsta kraften i. Chockad lyckades han ropa till tjejerna som var med att de skulle springa. Själv blev han omkullknuffad mellan ett par bilar, medan angriparens kompisar kom springande. Sen stod fem eller fler killar och stampade och sparkade på honom. De flesta av sparkarna och stampandet träffade höger axel och arm. Hans kompis klarade sig bättre med en vrickad fot.

Jag frågade Christian lite klumpigt var han kom ifrån, och han svarade mycket riktigt att han var född i Sverige. Jag sa att det hördes, men att det jag menat var varifrån föräldrar och släkt stammade. Portugal visade det sig, och han berättade att hans far behållit sin goda position som någon slags förman eller mellanchef på Volvo medan hans mamma fått behålla sitt jobb som receptionist i ett mäklarföretag när andra fått gå. Han själv jobbade som truckförare för manpower, och hade fått fortsätta när folk som jobbat på manpower många år fått gå. Han var stolt över sig själv och sin familj. De arbetade hårt, de var inte sjuka, de försökte vara trevliga och omtänksamma. De hade skapat ett gott liv för sig, och kunde bära huvudet högt.

Christian sa att han inte ville verka rasistisk, men att det aldrig skulle hänt i Portugal att fem killar sparkade på en sjätte som ligger. I det finns ingen heder, och det är ett begrepp som har en faktiskt innebörd i den uppfostran han själv hade. Han ville inte bråka, han bråkade aldrig med försvar av tjejerna som var med som enda undantag — fast försvaret denna gång hade varit att säga åt dem att springa medan han själv stod kvar.

Jag fick tyvärr hålla med, åtminstone delvis. Jag vet inte hur saker och ting ser ut i Portugal, men jag vet att vi i Sverige hittar diverse idioter som tycker att maktspråk är viktigare än heder.

###Arbetsmoral

Jag blev också vittne till hur Christian vädjade till läkaren att inte sjukskriva honom. Mer precis sa han ”jag kan inte vara sjukskriven, jag måste jobba, jag kan köra trucken med vänster hand, jag måste jobba”. Det var svårt att inte dra lite på munnen åt hans intensitet. Jag kände en närmast lite faderlig värme inför honom, och önskade att någon SD-idiot skulle kunna höra denna svenskfödde men rätt osvenske unge herre visa bra mycket mer arbetsmoral än en typisk svensk. Jag kan utan vidare säga att han visade mer arbetsmoral än jag själv skulle gjort i motsvarande situation.

Jag skulle väl få mothugg i att hans föräldrar ändå är européer, men det är naturligtvis hästskit — för vad som räknas som hotande främling förändras löpande utifrån vad som är familjärt. En gång var finnar ytisar, sen var finnar okej, men spaggar var minsann ytisar, sen var spaggar okej, men juggar var ytisar, sen var juggar okej men turkar var minsann ytisar… Sen var det libaneser, kineser, araber och så vidare. Just nu är det väl framför allt muslimer från de orientaliska länderna bortom Turkiet och hitom Indien samt muslimska afrikaner som är minst populära.

###En svullen armbåge

Klockan fem på morgonen stegade jag ut från Mölndals sjukhus. Jag hade några kuvert med smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner, knark helt enkelt, med mig. Dessutom en remiss till sjukgymnast och en återbesökstid för efterkontroll. Röntgenplåtarna visade inga frakturer, men det skulle dubbelkollas med röntgenläkare. För tillfället är jag alltså smått nerdrogad, även om det knappast gav någon kick…

Jag kom hem nio timmar efter det att jag gick ut för att söka läkare, sexton tabletter och en remiss rikare. Det är inte utan att jag undrar varför vår vårdapparat fungerar så erbarmligt dåligt? Som så många andra är jag inte missnöjd med den vård jag fick, utan bara undrande över varför jag fick vänta så länge på ett såpass enkelt besked? Sex timmar väntade jag hos ortopeden. Det är inte utan att jag önskar att axessakuten skaffar in en röntgenapparat, så kanske man kan få besked på två timmar snarare än sex.

Överlag är jag ändå tacksam, det som mycket väl skulle kunnat vara en fraktur visade sig bara vara en inflammatoriskt svullen mjukdelsskada i kombination med stukningsliknande vridning. Det innebär att jag kan jobba någorlunda normalt, så länge jag inte överanstränger mig.

12 svar på ”Om ändå någon från SD hade hört på…”

  1. Jag jobbade på en krog på en tvärgata till Avenyn under 90-talet och jag kan tyvärr bara bekräfta vad som försiggår i de krokarna.

    Jag dejtade en sjuksköterska under den tiden också och kan tyvärr bara bekräfta vad du skriver.

  2. Jag har själv varit med om liknande situationer som stackars Christian, även om jag inte själv blivit nersparkad.

    Som värst blev jag upptryckt mot ett skyltfönster av två killar som försökte provocera mig att göra något, vad som helst, som skulle ge anledning att slå mig sönder och samman. Anledningen? Jag hade svarta kläder på mig.

    Det är gott om idioter i världen.

  3. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är du som är idioten här. Svenskar har haft en av de bästa arbetsmoralerna tidigare innan vänstern krossade allt.

  4. @Anders – Hur gör detta Marcus till idiot? Kan du inte sprida lite av din visdom till oss fåkunniga. Förklara hur Marcus berättelse om arbetsmoralen hos en portugisisk familj blir idiotisk genom påståendet att några svenskar av fordom hade fin arbetsmoral. När du är igång kan du gärna visa på ett exempel eller något annat stöd för denna fina arbetmoral.

    Missförstå mig inte nu. Jag tror nog att den har funnits. Jag har en hel släkt av skånska torpare och bönder samt ättlingar till dessa. Jag tror nog också att några decenniers vänsterstyre kan vara en av många saker som har förändrats situationen.

    Att jag vill se dina exempel beror alltså inte på att jag tvivlar på påståendet, utan på att jag tvivlar på om du är värd att ta på allvar.

  5. @ungsvensk-Anders:

    Idiot kan du vara själv.

    Vi är världens fysiskt friskaste folk, samtidigt som vi är ett av de mest sjukskrivna. Nog för att jag mött folk av den gamla skolan som jobbar även om de är döende, men statistiken talar för sig själv om sakernas läge sett till folket i sin helhet.

    Men det är faktiskt inte ens den poäng jag försökte få till. För ”svenskens” arbetsmoral må vara bra eller dålig, men den är absolut inget som idag ger oss skäl att slå oss för bröstet.

    Den är inte generellt sett bättre än somaliern (tror jag att han är) som städar vårt kontor, och som är skitduktig men som jag inte hunnit lära känna än. Den är inte bättre än Christians familj. Den är absolut inte bättre än Tzega, den eritrianska tjej jag jobbade med en period för tjugo år sedan. Inte heller är den bättre än den armenska familj som köpte och lyfte kvartersbutiken i kvarteret jag bodde när jag pluggade för femton år sedan. Den är absolut inte bättre än familjen som har pizzerian runt hörnet, eller Martin som kommer från libanon och äger kedjan av videobutiker där jag trots min aversion mot nöjesindustrin trivs med att hyra film på grund av bemötandet. Indiern som har restaurangen över gatan lär ha öppet även om han sitter i rullstol, liksom de som äger Thai-restaurangen ett kvarter bort, där man kan få mat som till och med får en chiliskalle som mig att svettas. Edwar från Iran har äntligen fått sitt toppjobb inom IT som han kämpade många år för och så väl förtjänade, fast han var tvungen att flytta till England för att sluta bedömas för sin nationalitet i första hand och sin kompetens först i andra.

    Att svenskar ”har haft” bra arbetsmoral är knappast ett gott skäl att kalla mig idiot, det slaskar mest på dig själv. Att den sen skulle varit bättre än någon annans får du gärna försöka bevisa. Om du kan…

  6. Om du låtit bli att lägga fingrarna (eller armen i det här fallet) emellan så hade visserligen säkerligen blodvite uppstått. Men skallen är en ganska väl skyddad historia så länge man inte får hjälp att få upp farten av någon motarbetare. Jag har gjort samma som du, fast utan att lägga tentaklerna emellan. Det gjorde blodigt ont, det också…

    Så kontentan av denna krönika är alltså att man bör vänja sig vid att använda skallen mer? 😉

  7. Så tjockskallig som jag är så hade jag väl sett ut som Kalle Anka med en bula som lyfte kepsen, men sen varit på benen två sekunder senare.

    Fast hela grejen var ju reflexmässig. Har fortfarande skydda-skallen-reflexerna kvar sen jag skateade för trettio år sedan eller så. Har räddat livet på mig åtminstone en gång.

  8. Tålig kille ändå, den där Christian. När jag var liten fick jag lära mig av pappa att det var overkligt att de tålde så mycket stryk på film. Fast det är klart, axeln och armen innehåller ju inte så många organ.

  9. @Tomas: När jag träffade honom var han redan röntgad, tvättad, hoptejpad, fixerad, anestetiserad och dessutom med adrenalin och endorfin pumpande i ådrorna. Misstänker att han inte var fullt lika het dagen därpå 🙂

    Med tanke på att han gick förbi hela kön av brutna armar och andra krämpor, så såg han nog inte så vacker ut när han kom.

  10. Jo, det är klart. Men ändå. Som man får lära sig av antivideovåldsmaffian dör man i princip av att bli slagen en gång…

    Dock har jag inga funderingar på att själv bli nedslagen bara för att man inte dör 🙂

  11. Antivideovåldsmaffian har tydligen aldrig sett vare sig boxning eller ännu värre K1…

    Klart är att man kan drabbas jävligt illa till och med av ett enda slag om det träffar olyckligt. Men människan är också överlag tåligare än man kan tro, även om den motsatta extremen — att bli helt sönderhamrad skaka på sig och sen slå tillbaka är minst lika skrattretande.

  12. Det är vad man kan kalla humor. Men alla verkar inte förstå att det som sker på film inte är på riktigt…

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.